I Stockholm stad gäller koppeltvång. Det finns att läsa på Stockholms stads hemsida.
Koppeltvång betyder (enligt stadsledningskontoret som har hand om regler) att hunden ska vara kopplad. Kopplet ska vara fysiskt.
På vissa utvalda platser såsom hundrastgårdar och en del öppna hundrastområden (t ex gärdet) får man ha hunden lös men inte på gator, i vanliga parker, i bostadsområden.
Det kryllar av lösa hundar!
Det tycks vara inne att gå med hunden lös. I parker, på gator och torg och också mitt i city. Östermalm känns som en enda stor hundrastgård. (Dyraste bostäderna i city - bo i en hundrastgård…)
När jag möter lösa hundar och säger till ägaren att det är koppeltvång får jag i de allra flesta fall någon otrevlig kommentar eller en utskällning. (Eller i värsta fall en knytnäve i ansiktet.)
En del hänvisar till att de har ett osynligt koppel…
Eller mentalt koppel… som en hundägare i helgen sa från sju meters håll medan hunden var framme hos mig.
(Nu försöker jag få till att Naturvårdsverket ska förtydliga på sin hemsida att man som hundägare behöver ta del av de lokala reglerna i första hand. Om ni googlar hittar ni förvirrande information i dagsläget.)
Tänk om ALLA sa till hundägare i Stockholms stad som har sin hund lös att det är koppeltvång? Tänk om vi kunde hjälpas åt att fostra omgivningen till det bättre? (Gäller också andra ämnen såklart.)
Hur ser det ut i andra städer? På andra ställen? Vad har ni för tankar, erfarenheter, tips och idéer?
Jag har aldrig upplevt problem med okopplade och närgångna hundar, varken på hemmaplan eller när jag är i just Stockholm. Men så hänger jag inte bland väskhundarna på Östermalm heller.
Jag ska strax ut ett varv runt södermalm. Jag ber att få återkomma i frågan.
Hundägare i Stockholm här(Närförort). Jag finner det också problematiskt med okopplade hundar och sagt till andra hundägare flera gånger men många avfärdar det som att det inte behövs.
Vissa skiter i det FYSIKA koppeltvånget som är det som gäller i Stockholm. I princip alla hundägare vet att “mentalt koppel” är helt förbjudet i stockholm men det stoppar dem inte. Dom vill helt enkelt inte lyssna.
Ett annat problem är alla småtjejer med Amstaff blandningar och Rottisar. Ofta går dom runt med näsan i mobilen, tunt koppel och låter hunden dra lite hur den vill. Får ångest varje gång vi passerar dessa med hunden.
Det är extra jobbigt när man har småbarn med sig och dom inte drar in kopplet utan går med 4-5 meter lina på trotoaren. Helt utan hänsyn till andra människor eller hundar.
Som så många andra problem är det här inte unikt för Stockholm men jag delar irritationen.
Jag tror inte det här problemet löses genom ett förtydligande på en trött hemsida. Det krävs nog någon sorts utbildningstvång för hundägare - ett slags hundkörkort - och ett annat typ av krav från samhället.
Detta säger jag som hundägare som säger till andra hundägare hoha
Antingen är det här ett Östermalmsunikt problem eller så gör du verkligen en höna av en fjäder…
Jag bor och jobbar i Stockholm city/innerstad och tycker hundägarna generellt är mycket duktiga med sina hundar. Mycket bättre än orterna jag är uppväxt i, pluggat på etc. Väldigt sällan hundar är okopplade, närgångna eller skäller.
Enda sättet att uppleva något i närheten av det scenario du beskriver vore att bosätta sig i en faktisk hundrastgård
Detta är ett stort problem även utanför Stockholm. Är väldigt många som går med hundarna lösa, utan att ha någon som helst pli på hundarna. De far fram till mig och mina kopplade hundar (jag har jakthundar så de är alltid kopplade utom när de jagar, annars sticker de iväg). Detta irriterar mig något enormt och jag tycker att det är väldigt respektlöst.
De hundägare som inte har sina hundar kopplade i Stockholm är en liten minoritet.
Med det sagt så är det ännu ett exempel på respektlöst uppträdande i förhållande till omgivningen.
Värsta jag varit med om i Stockholm är en hund som jagade mig. Där hundägaren skrek att jag skulle sluta springa då det aktiverade hundens jaktinsikter.
Personligen förstår jag inte hur man kan tycka det är en smart idé att gå ut med en hund utan koppel som gillar att jaga människor men alla är vi olika.
Inte ska väl söta små damer på Östermalm behöva böja sina stackar ryggar för att plocka upp innerstadsgödsel?
—
Håller helt med er. I min värld så handlar det om brist på ödmjukhet (övertro på sin egen förträfflighet som hundägare) och likaledes brist på respekt för andra.
Jag är uppvuxen med finsk lapphund, skälliga, glada, nyfikna och springandes. Vi hade dem alltid kopplade av respekt för andra. Vi visste att det var två fantastiskt snälla hundar men hur ska folk som aldrig träffat dem innan, som kanske är rädda för hundar, veta det?
I Stockholm skulle det aldrig falla mig in att köra löst utanför hundparken, men det händer att jag (efter att ha sett till att inga andra djur är inom synhåll) släpper min hund för att kasta boll på stora gräsmattor, eller i skogen.
Hundar som någon gång visat aggression ska aldrig vara okopplade. Däremot för att leka, träna lydnad och inkall är det hjälpsamt att släppa hunden ibland.
Problemet är att en liten minoritet kan orsaka rätt mycket besvär med tanke på hur många hundar det finns. Visst upplever jag också att de flesta sköter sig med koppel, liksom att de flesta plockar upp efter sin hund. Men den minoritet som inte gör det orsakar ändå tillräcklig obehag för att vara nämnvärd.
Personligen känner jag störst obehag för kamphundar som folk låter gå lösa eller i löst koppel långt framför sig.
men jag delar irritationen.
