Att skapa en stiftelse känns mest för nåt för folk som gillar att kontrollera andra människor så mycket att de vill fortsätta med det efter döden.
12 gillningar
Det är min primära invändning också. 
Roligt att du frågar, har faktiskt ganska stor erfarenhet av att ha arbetat med olika slags stiftelser i olika roller - både i styrelseuppdrag och med förvaltning.
Först, lite generellt. En stiftelse ska förvaltas (i det begreppet ingår bokföring och annan administration, kapitalförvaltning, ev styrelsearvoden, revision m m). Detta betyder att den kommer att ha en årlig ganska fast kostnad som tär av kapitalet, skulle säga att den kostnaden gör att det uppstår en gräns vid någonstans runt 50-150 MSEK där det blir rimligt att fundera på stiftelser som ett alternativ. Under det blir stiftelseformen ganska ineffektiv.
Mycket tankearbete bör ske innan en stiftelse startas - det är omöjligt att backa beslutet och mycket nära omöjligt att ändra stiftelsens ändamål i efterhand. Som stiftare kan du vara väldigt säker på att stiftelsen kommer att göra just det den var avsedd att göra vid bildandet oavsett om du kommer på bättre idéer senare.
Om förvaltningen hanteras av en styrelse finns också risken att den kommer att urarta till en ganska bekväm kompisklubb med tiden i och med att det är styrelsen själv som väljer in nya ledamöter (om inget annat anges i stiftelseförordnandet/stadgarna). Tillsynen av styrelsens insatser är också ganska svag (till skillnad från ett AB där ägarna tenderar att vara intresserade och se till att styrelsen faktiskt gör det den ska). Alternativet med s k anknuten förvaltning (där en annan organisation ersätter en självständig styrelse) är inte nödvändigtvis bättre, det beror då helt på vilken organisation det gäller.
Finns dock stora poänger med stiftelser om kapitalet ska stödja ett “allmännyttigt” ändamål (forskning, hälsa, utbildning m m - definition här) under väldigt många år framåt. Dessa stiftelser är skattebefriade. Även här finns det dock alternativ till stiftelsebildning som bör övervägas (t ex en riktad och eventuellt villkorad gåva till en befintlig allmännyttig organisation kan få en större effekt till en lägre kostnad).
Vad gäller familjestiftelser så är dessa inte allmännyttiga och beskattas på samma sätt som aktiebolag. Så det finns ingen skattefördel. Tänk också noga över vilka som ska få stöd och varför - vilket slags släktskap och hur många generationer det är intressant att stödja i praktiken (bidragets storlek faller i princip exponentiellt för varje generation om alla avkomlingar ska inkluderas). Och på vilket sätt de ska stödjas (helt fria pengar eller stipendier riktat till särskilda syften som utbildning etc).
Min personliga uppfattning är att jag vet ingenting om vad t ex mina barnbarnsbarn blir för personer och om de är några jag egentligen vill ge något till alls. Inte heller vet jag vilket slags stöd de bäst kommer att behöva. Men har full respekt för att meningarna går isär här.
Banker hjälper gärna till att sätta upp stiftelser, men ofta (möjligen alltid?) blir förvaltningen då låst till banken (t ex kan det bli inskrivet i stiftelseförordnandet att en specifik bank ska ansvara för förvaltningen) vilket kan skapa en lite tråkig situation på sikt eftersom risken att stiftelsen skulle byta bank är i princip noll nästan oavsett hur banken sköter uppdraget. Alltså en drömkund för banken. Så undersök även oberoende alternativ här, det finns.
Edit: Missade att få med detta som efterfrågades - expertis, men en väldigt kompetent jurist på området (och man bör definitivt prata med en jurist när man startar sin stiftelse) finns på Stiftelsetjänst. Själva kapitalförvaltningen är ett mindre problem, det är relativt enkelt för stiftelser och kan hanteras av nästan vilken kapitalförvaltningsorganisation som helst (inkl min egen). Bör vara ganska enkelt att hitta hjälp för bokföring/revision också.
12 gillningar
Det skulle uppskattas! Jag har också ett barn med funktionsnedsättning och skulle vilja hitta en lösning för att se till att hans arv räcker så långt som möjligt efter att vi är borta.
4 gillningar
Mitt barn kanske aldrig kommer att kunna förvalta sina egna pengar och ja, då ser jag hellre att jag styr det än random god man.
4 gillningar
Från länken:
Boken berör olika typer av stiftelser med tonvikt på den vanligaste formen, avkastningsstiftelser
Det kan ju vara intressant att veta hur en gåvostiftelse är uppbyggd, men vad som behövs är någon som kan familjestiftelser utan och innan - kanske någon som driver en framgångsrik sådan.
Detta för tankarna till barn som får utbrott på föräldrarna för att de köpte ett PS5 istället för PS5 Pro i julklapp. Jag vågar nästan lova att det är frivilligt att ta emot pengarna.
Det är långt ifrån optimalt, men det är även alternativet när man tittar på förmögenhet över generationer. Det är extremt dålig prognos. Man kan inte jämföra alternativet familjestiftelse med en utopi utan behöver förhålla sig till verkligheten.
1 gillning
Hahahaha… tack för dagens asgarv. 
1 gillning
@Slumpvandraren och @HenrikTell skriver bra om ämnet tycker jag.
En reflektion som jag gjort när jag hanterat ärenden som inneburit frågor om testamenten, stiftelser och liknande är om man verkligen ska försöka styra från andra sidan graven. Jag tycker man bör fundera på varför man vill göra det. Är det inte så att man gjort sitt när man är död och att det då är bättre att de som lever får fatta besluten om hur pengarna ska användas? Varför inte lämna gåvor och donera när man är i livet eller genom testamente när man går bort? Henrik verkar vara inne på samma linje när han skriver att man inte vet vilket slags stöd barnbarnsbarnen kommer att behöva.
Som f.d. “skatterättare” har jag aldrig på allvar övervägt familjestiftelse eftersom utbetalningarna beskattas i inkomstslaget tjänst. Detta gäller i alla fall om det är en svensk familjestiftelse med mottagare som har skatterättslig hemvist i Sverige. Det normala är att man vill att inkomsterna ska beskattas till 30 % i inkomstslaget kapital om det är möjligt.
Lite beroende på vad man vill åstadkomma så kan kanske ett testamente eller en kapitalförsäkring vara en lösning? Enligt 14 kap 7 § försäkringsavtalslagen gäller att försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död inte ska ingå i dennes kvarlåtenskap om det finns en förmånstagare. Det finns undantag man måste beakta men det är i alla fall en idé.
4 gillningar
Håller med om att ge gåvor och förtida arv medan man lever är bästa lösningen. Det kan t o m vara så att man kan investera de pengarna till gemensamma glada upplevelser och minnen som alla bär med sig långt efter man själv är borta.
Men det näst bästa är nog att ge bort arv till bestämda ändamål, och då menar jag till behjärtansvärda projekt för något man tyckte var viktigt under livet.
Det låter väldigt negativt att någon försöker styra från andra sidan, men ändamålet behöver ju inte nödvändigtvis vara dålig för det.
1 gillning
Det jag främst önskar mina barn och framtida generationer är:
- en känsla av meningsfullhet och att de är behövda
- god relation till nära och kära
- god fysisk och psykisk hälsa
- att de gör världen till en bättre plats att leva på och att de känner sig tillfreds med deras bidrag, även om det är litet. Det finns för många som gör världen till en sämre plats.
En styrd släktförmögenhet kan underlätta vissa av dessa punkter, men den riskerar också att stjälpa andra. Jag är inte övertygad om att det är rätt väg framåt.
Pengar är som sagt en förstärkare. Vem vet vilka egenskaper min släktförmögenhet förstärker flera generationer framåt? Det kan vara gott, men det kan också förstärka negativa aspekter.
6 gillningar
Pengar som endast kan spenderas på fastigheter låter mer som en villkorad gåva än förskott på arv. Låter orättvist mot mottagaren att inte lösa detta med gåvobrev istället för att effektivt göra det till ett förskott på arv med utbetalningsproceduren.
Om jag försöker föreställa mig att det ex. damp ner en summa varje år från en stiftelse som min farfars far ordnat kan jag inte komma på ett enda sätt detta hade påverkat mitt eller mina släktingars liv negativt inom områdena du räknade upp. Hade bara känts najs och jag hade varit tacksam för det extra handlingsutrymmet och tryggheten pengarna gett mig. Men jag har kanske bristande fantasi.
1 gillning
Tänkte du att det skulle vara en lag eller en praxis att hoppa över en generation?
Det är ju alldeles frivilligt att testamentera förmögenheten utöver laglotten till vem som helst.
För egen del fick jag några julklappar från min farmor på tidigt 90-tal i form av 10 000 kr per gång och det var oerhört uppskattat och mycket pengar upplevde jag det som. Det räckte långt när man skulle köpa möbler och sånt.
2 gillningar
Njae, mer praxis än lag isf, men ännu mer en strävan efter att göra det till en naturlig tradition.
Ja, samtidigt gör just laglottens juridiska fyrkantighet att det upplevs som det strikt “normala” att lämna allt till barnen.
Precis så, och jag gillar det! Att mormor ser behovet vid den tidpunkten och ändå portionerade ut det i lagom klumpar är ju mycket värt. Men hade du fått allt på ett bräde är det mer ditt eget förnuft som stoppar överkonsumtion efter att soffan är betald.
1 gillning
Eller så är det tvärtom, att lagen speglar det som är normen.
Så kan det också vara… men jag tror ju att den lagen i alla essentiella delar tillkommit under en tid då det var kortare mellan generationerna också.
Men för att förtydliga: Det är ju en diskussionstråd, så jag är inte heller övertygad om vad som är en bra lösning. Men jag gillar hur många tankar som väckts här. 
1 gillning
Ja definitivt då den i viss mån går bak till västgötalagen.
1 gillning
Nu var det nog inte aktuellt med någon överkonsumtion och det hade farmor klart för sig.
Men det kanske är därför som min gamla mamma inte släpper ifrån sig något i förtid, hon tror att jag ska shoppa upp alltihop på en husbil och det har hon rätt i 
Eller i mina sämre stunder tror jag att hon inte vill att min sambo ska få del i pengarna.
2 gillningar
Vi har tänkt mycket på detta. Förväntar mig att bli 90+ och då kommer barnen att närma sig pensionsåldern med huslån avbetalda och själva ha en lika bra ekonomisk situation som vi nu har som 60-plussare. Det är ju nu i 30-årsåldern som våra barn behöver pengarna för hus- och lägenhetsköp. Rådgivarna kallar detta för att “ge med kall hand eller att ge med varm hand”, dvs att ge pengar till barnen medan man själv lever och inte vänta. Vi har gjort bl.a. följande:
- Betalat för barnens universitetsutbildningar på engelska och amerikanska toppuniversitet.
- Köpt bostadsrätt i Stockholms innerstad där barnen kan bo till en låg kostnad med motprestationen att de är bra på att månadsspara och därmed bygga upp sitt eget kapital. Vi själva kan också bo där när vi är i hufvudstaden.
Detta tycker vi har varit två bra sätt att använda vårt sparkapital där det kommer till nytta vid en tidpunkt då det behövs och det inte festas upp 
1 gillning