Rent generellt tror jag att du har rätt. Men undantag finns alltid och jag vet inte hur man skulle förhindra det.
Känner en kille som fick en lägenhet centralt i Stockholm när han var 22år. Eftersom han ägde den kunde den säljas och pengarna användas till bl a online casino samtidigt som han snyltade hos sin dåvarande sambo.
Men å andra sidan hade det nog gått illa för honom oavsett arvet, med skillnaden att pengarna hade gjort mer nytta om det hade kommit till en skötsam person.
Gilar också tanken på stöd för bostadsköp. Det hade varit lättare att ta emot en amortering på 500tkr än en klumpsumma på 500tkr. För med den senare kommer massa frågor o möjligheter samt ev dåliga beslut. Medans ett amorterat lån allt annat lika är en sänkt risk och sänkt månadskostnad.
Problemet med “fördärvaren” kvarstår att hen då kan skenköpa en bostad dvs bara köpa den för att få lånet nedamorterat och sen sälja men det går ju lösa med att det är först efter 1-2 år som amortering sker eller att det likt ovan resonemang inte klumpsummebetalas utan man amorterar ner tex 10% årligen.
Fördärvaren kanske inte går rädda fullt ut bara ge minskad åtkomst och skapa tid för bättrat beteende.
Bill Gates gick för inte så länge sedan ut med att hans barn “bara” kommer ärva 10 miljoner ($) var, motsvarande 0,0077% av hans förmögenhet. Resten ligger i hans charity fund för att göra gott för mänskligheten.
‘Leaving Kids Massive Amounts Of Money Is Not A Favor’. [Bill Gates]
Hur mycket pengar (eller på vilket sätt) man kan ge sina barn utan att motivationen tryter? Att låsa upp i ett boende? Att delar av arvet låses upp i etapper tex när man tagit kandidatexamen får man 100k, vid master ytterligare 100k. Och vid doktorandtjänst en återkommande årlig summa. Frågan är ju hur det påverkar den egna motivationen?
Om statistik om arvsåldrar för 100 år sedan är irrelevant för tråden kanske du inte skulle skrivit om det i trådstarten. Inte lätt för alla att veta vad man får svara på och inte.
Bra tråd som väcker känslor.
Min pappa tänkte sig en gåva till hans fyra barnbarn motsvarande hans fondinnehav. Barnbarnen var alla vuxna och i början av sina bostadskarriärer.
Pappa sade detta till mig och min syster och en månad senare gick han bort. Saknaden var stor men detta blev ett tydligt direktiv och ett slags testamente, vilket gav lite tröst.
När arvet efter pappa blev reglerat så gick nära nog precis hälften till barnen och den andra hälften till barnbarnen.
För barnbarnen var det inte avgörande men det innebar en större trygghet.
För mig var arvet inget jag behövde. Det ska stå* till den dag jag för det vidare till mina barn eller mina barnbarn.
Den här modellen blev bara så bra. Jag vill göra något liknande den dag jag går bort.
Jag tänker att mamma och pappa gläds i sin himmel åt vad arvet bidrar till.
Jag är också glad att de inte gjorde FIRE eller “die with zero”. Man kan snarare säga att de började skapa “old money”, något som jag vill bygga vidare på.
Menar du min invändning om hur gamla folk blev? Jag menar att jag angav en snittålder och att det fortfarande är relevant eftersom det fortfarande var vanligare att man dog “knall och fall” tidigare än man gör idag.
Att prata om återstående livslängd är inte detsamma. Sedan tror jag att Beryozka är kompetent nog att svara själv om han menar annorlunda.
Lika anekdotiskt:
Min pappa är 78 år.
Min farfar blev 83 år.
Min farfars far blev 51 år.
Min farfars farfar blev 63 år.
Min farfars farfars far blev 55 år.
Min farfars farfars farfar blev 66 år.
etc.
Och det ser ungefär likadant ut på andra sidor av trädet. Min poäng är att det är först på 1900-talet som det stora skiftet i ålder skett. Detta tackar vi den medicinska vetenskapen för.
Sedan ärver man inte lika ofta en gård, en skog ett hus i innerstaden där exakt varenda krona är uppbunden. Dessutom lever vi längre och det kan därför finnas anledning att se över hur arvet bör fördelas över fler generationer. När man farfars pappa dog var farfar 13 år, näst yngst av sju överlevande syskon och visste att det inte fanns så mycket fadersarv att hämta. Han var 24 när hans mor dog.
Vill vi ändå använda Beryozkas statistisk så är faktiskt 10 år också värt att räkna med. I genomsnittet är det 35-40% av en generation och alltså inte kattskit i statistiken heller.
Om det här är målet, varför skulle att hoppa över en generation vara på tapeten som lösningen?
Jag tänker att det snarare borde vara tvärtom, där något slags “äldre överhuvud” får ansvaret för att förvalta kapitalet och dela ut medlen efter den föreslagna 3% regeln borde öka chansen för detta att lyckas.
Ja, det funkar ju det också. Det jag primärt menar är att det får “spilla över” till nästa “generationshink”. Om det sedan sitter en patriark/matriark överst och sköter detta är ju inget hinder. 
Jag matchar mina barns sparande med motsvarande summa de själva sparar. Mitt sätt att dela ut arvet när det som mest behövs dvs när barnen själva är mitt i livet och kostnader.
Tror ändå att den befintliga modellen är minst dålig på det stora hela. Nästan ingen har diskuterat fysiska prylar som en del av arvet men det försvårar ju också om man i stället för att ha tre barn som ärver så har man 6-8 barnbarn som ska dela upp prylar.
Sen finns ju hela aspekten med att man inte är så etablerad i vuxenlivet och har råd att lösa ut övriga arvtagare. Tänker tex på denna tråden.
Absolut sugen, men inte hittat någon som är duktig på det. Det vanligaste i Sverige är pensionsstiftelser och det är inte riktigt samma sak.
Men jag håller med om att en stiftelse som betalar ut ett kassaflöde borde vara en väldigt intressant lösning. Pratade med en kompis som såg det som en trygghet för sina barn också som hade vissa funktionsnedsättningarna att då få en månads/års utbetalning under livet.
Jag ber @Oliver.Allemog att kolla på om det finns någon som är duktig på ämnet. 
Kanske ligger lite i den personlighetens typ att man inte pratar vitt o brett om det. Dvs har man lyckats etablera ett kapital o stiftelse har man uppenbarligen prioriterat det över att bränna det på statusprylar.
Men i utbildningssyfte är vi nog ett gäng som hoppas att det går få till 
Förslag namn på avsnitt:
“Ett rikt efterliv”
eller
“Rikedom bortom livet”
Korslänkning:
Enklast är kanske att bjuda in någon som hanterar en stiftelse?
Kanske kan göras anonymt, om stiftelsen vill hållas ”low key”.
Finns tusentals stiftelser, jag har fått hjälp av en som delar ut delar av sin avkastning. Om jag förstått det rätt.
@HenrikTell, @EvidaPer eller @RicardNylund - känner ni någon som kan familjestiftelser?
Dvs. en lösning för att motverka: förvärva - ärva - fördärva. Där man sätter pengarna i en stiftelse som ger “utdelning” till dem i släkten?
En stor anledning till att medellivslängden har ökat är att samhället har bekämpat spädbarnsdödligheten. Ska vi räkna relevant medellivslängd i arvssammanhang så tycker jag man ska bortse från alla som dog innan 15-årsdagen. Alternativt bortse från de som aldrig blev föräldrar. Alternativt räkna median.
Anekdotisk statistik från mina förfäder:
Generation som levde ca 1910-1990 blev 81 år i median.
Generation som levde ca 1880-1960 blev 78 år i median.
Generation som levde ca 1850-1920 blev 73 år i median.
Generation som levde ca 1810-1880 blev 67 år i median.
Generation som levde ca 1780-1850 blev 73 år i median.
Backar sakta tillbaka under min sten innan topplocket går hos @angaudlinn 
Det är lugnt. 
Vi är nog alla överens om att folk tenderar att ha mer stålar när de dör numera iaf. Så kanske är det ändå värt en extra tanke bara därför.
Storbankernas private banking erbjuder väl hjälp med bildande och förvaltning av stiftelser? Kansle går att få tag på ett intervjuobjekt den vägen?
Jag har självklart nördat ner mig även i detta ämne (för varför inte…). Jag tror en framkomlig väg är att bjuda in någon/några av författarna till denna bok:
Tänkte jag också på. För att nörda till det så är PB för ”fattiga småsparare”, såna som hänger på RT (gissar jag).
Stiftelser och Trust funds tillhör Family office/Private wealth 
Vi pratar 100+ miljoner att investera.