Vi diskuterade detta innom familjen när en förälders förälder gick bort med en mindre förmögenhet.
Barnbarn och barn delade lika på arvet. Vilket kändes rätt för oss. Detta betydde att jag och mina syskon som är i 30 års åldern, har fått en helt annan ekonomisk trygghet och kunnat köpa boende m.m.
Det hade skapat en märklig familjedynamik om våra föräldrar sett hur tuft det varit för oss att köpa första boendet och klara oss ekonomiskt, samtidigt som alla haft vetskapen om att föräldern själv sitter på ett betydande arv som bara växer och växer på börsen.
Idag är det ganska vanligt att barnbarnen är mellan 20 - 30 när en mor eller farförälder går bort. Det är också då som man har som stört behov av kapital för att köpa boende, bilda familj, utöva hobbys och resa. Som förälder får man avgöra om man anser att barnen kan hantera pengarna väl, det är endast om man anser att så inte är fallet som en styftelse eller “trust fund” kan vara aktuellt.
Det är väl bra att pengarna kan komma till nytta om generationen direkt efter inte behöver de av olika skäl.
Det bästa skulle ju egentligen vara att man kunde hjälpa sina barn när de som bäst behövde det, dvs när de är i 30 års åldern. Alltså någon form av förtida arv.
Då kan man ju se till att pengarna används på rätt sätt, och kan arvet från ens föräldrar hjälpa till då har man två flugor på smällen.
Samtidigt är arv inte helt oproblematiskt,
det svåra är att se till att det blir ”rättvist” och att själva arvet inte skapar konflikter i släkten. Ju större summa desto värre konflikter kan jag tänka mig.
Jag vet inte om det är mina fördomar som spökar nu, men jag tror att det är de som är mindre kapabla att skapa sig ett hyfsat svenssonliv som också blir de som skulle bråka för att få en större del.
Lite som i filmen ”Knives out” (den är mycket underhållande ni som inte har sett den).
Samtidigt är vi de mest skuldsatta. Skuld= pengar. Det är långt ifrån alla som har mer pengar.
I andra länder så ärver bara äldsta barnet förresten.
Lite märkligt. Kanske får sova med ett öga öppet då pengar kan förvandla människor till det sämsta…
Inte verkar vara så mycket pengar som faktiskt överförs. Bevisligen är ju rätt få rika.
De pengar som väl överförs verkar ofta försnillas/förverkas. Typ mental bokföring, detta är extrapengar så de kan jag spendera på något jag inte behöver.
Att spara i syfte att bygga upp arv till kommande generationer är en fin tanke, jag har den själv. Men ibland när jag reflekterar över det landar jag ofta i att sannolikheten att dessa pengar kommer till nytta i fler kommande generationer är liten.
Låt oss anta att mina barn och barnbarn förvaltar det väl, men förr eller senare kommer en generation som förverkar det på ”fel” sätt. Det är det mest sannolika om man tittar på statistiken.
Fast svenska bolag agerar som på 1000 talet. Plundrar u länder,tullar vid förträngningar etc
Svensk industri är flyttad så den är inte mycket att skryta över längre.
Min morsa satte in 10.000 kr i fonder till alla sina barnbarn i flera års tid…
Varför den summan, de va då de va gåvo skatt, förmögenhets skatt å fastighets skatt… Va ju onödigt att betala skatt på gåvorna…
Jag hade inte behov av dom pengarna…
Rent hypotetiskt: Vad skulle hända om det visade sig att det fanns “barn på byn”? Jag frågar eftersom jag vet att det är så mycket vanligare än man tror.
Mina föräldrar va lyckligt gifta å älskade varandra…
Jag är tillverkad på typ på morsan myndighets dag (21år dagen) Har ett syskon som är 2 år å 9 månader yngre… Kommer ihåg mycke väl tiden innan morsan vart gravid å efter den födelsen så har hon inte fött några flar barn…
Ja, det är ju oftare på faderssidan konstiga halvsyskon dyker upp vid arv etc. Så det var mer i större sammanhang jag menade här i tråden, inte specifikt i ditt fall.
Som jag skrev tidigare så va min föräldrar förälskade i varandra, samt om mot förmodan skulle varit någe snedsteg på fadernssida så hade dykt upp de för länge sen, han dog 1988… Han hade två saker han inte fick uppleva i livet, de va pensionen å barnbarn… Han vart inte så gammal då, även om han sparat ihop bra pensionsförsäkring…
Man kan spara mycke till pensionen, men livet kan ändras så man kan inte nyttja de… De gäller å leva medans man kan…
Intressant tråd!!
Jag vet inte hur jag emotionellt hade tagit emot ekonomiskt stöd innan eller i tidig 30-årsålder. Jag hade en ganska stark känsla och vilja att klara det själv. Vilket jag gjorde men spola fram lite till barn o bolån mm så hade det kunnat vara mer accepterat nu för att spara till barnen eller amortera lite extra.
Så mitt inlägg är att tajmingen nog är väldigt viktig.
Jag lutar dock också mot att stötta med % eller delsumma löpande i 30-40 årsåldern hellre än med en klumpsumma i 60-årsåldern.
Det går ju alltid lösa genom att låta barnen ärva sin laglott och testamentera resten till barnbarnen som är mitt uppe i livet/familjebildningen.
Väljer man en sådan lösning kan man med fördel har lyft det med alla inblandade innan man dör, så att alla inblandade vet vad som gäller och har hunnit vänja sig med tanken. Tyvärr blir människor ofta osams om arv.
Min erfarenhet av personer med trust funds är att de inte bryr sig särskilt mycket om vare sig studier eller jobb, de har ändå sitt på det torra. Mediokra eller uppenbart lata i sina universitetsstudier som “pappa tvingat på dem”. Men även när de fått välja efter eget intresse. En bekant (amerikan) har mest festat hela livet och för att få ut det mesta av pengarna ville hans familj att han skulle gifta sig. Så han tog nån tillfällig tjej och arrangerade nåt låtsasäktenskap och gav henne en share som tack för hjälpen. Verkligen en mardrömsperson att förvalta ett stort arv. Undrar hur det hade gått för honom om han inte haft pengar.
I Sverige tänker jag att den stora vinsten med generationspengar stavas bostadsmarknaden. Genom att pengar överförs vid exakt rätt tillfälle, dvs när första bostaden köps, skapas maximal nyttorealisering. Du ger kommande generation en bra start på livet, samtidigt som du inte ger cash som kan spenderas på laster eller grusa deras initiativförmåga. Därför tänker jag att förskott på arv är den bästa modellen, och att pengar betalas ut direkt till den bank som hanterar bolånet.
Om jag hade mer pengar än så skulle jag överväga en välgörenhetsstiftielse före en familjestiftelse.
Huu vilken story! Det låter ju extremt. Men om jag skulle vara ärlig mot mig själv så vet jag inte om jag hade ansträngt mig sådär jättemycket med studier och intjäning om jag visste att jag kunde plocka ut säg 50tkr netto med indexuppräkning livet ut varje månad
Jag håller helt med. Det är väl just det här med att ge rätt mängd i rätt tid som är det centrala. Att antingen chippa in till insatsen till ett boende eller att stötta med “månadspeng”, men aldrig så mycket att det funkar att skita i resten.
Att t ex få 5k i månaden gör ju absolut stor skillnad som student eller ung vuxen på väg in i arbetslivet. Att få 50k är bara löjligt. Det är två månadslöner eller mer efter skatt för det stora flertalet.
