Här har jag tänkt skriva lite om, och kanske få råd, beträffande min livssituation.
Jag är kvinna, fyller snart 59 år och har autism, ADHD, generaliserat ångestsyndrom, utmattningssyndrom, depression samt en ätstörning.
Jag har 3 föräldrar; mamma, 83 år, pappa, 86 år och bonusmamma, 80 år.
Mer orkar jag inte skriva idag.
Det låter inte rimligt i din situation, nej. Har dina föräldrar något stöd från kommunen de bor i, i dagsläget?
Har du syskon?
Finns det något du själv tycker om att göra som även föräldrarna uppskattar?
Rent praktiskt: Kommunen borde kunna hjälpa med att sätta upp hemtjänstavtal.
Är de kapabla att ringa kommunen så skulle jag be dem göra det. De flesta kommuner har en växel som kan koppla vidare till relevanta enheter. Kan de inte det kan du också ringam en skulle rekommendera att du gör det när de är närvarande då en hel den kräver samtycke från personen i fråga - något som sedan behöver dokumenteras hos berörd enhet.
Spontant kan jag tänka mig att hemtjänst (t.ex. inköp av mat, städning) kan vara en idé. Vissa kommuner har fixartjänst där en allt-i-allo kan hjälpa till med enkla bestyr som att montera en möbel, byta lampor, sätta upp gardin osv. Finns stort vårdbehov eller svårt att ta sig iväg kan hemvård (t.ex. sköta hygien, hjälp att fysiskt ta medicin, sovrutiner m.m.) eller hemsjukvård vara en idé. Det varierar väldigt från kommun till kommun hur man applicerar regler samt vad det kostar. Det brukar dock alltid vara inkomstbeprövat vilket innebär att om man har låga inkomster blir det låga avgifter.
Trots detta landar dock mycket småsaker hos anhöriga ändå. Blir det för mycket för dig (vilket det kan vara även utan alla dina diagnoser) har många kommuner anhörig-rådgivare som kan guida och vägleda kring praktiska utmaningar som anhörig. Räcker inte detta kan det vara en idé att överväga god man.
Jag har ägnat flera timmar åt att skriva en mycket lång kommentar i Google Dokument. När jag har kopierat den och ska klistra in den här, så går inte det. Det är fel filtyp.
Jag orkar inte längre.
Markdown och BBC code vet jag inget om.
Ibland har jag
(Då få man bara med den rena texten och inga formateringar.)
Jag har inga hel-, halv- eller styvsyskon.
Mamma fyller 84 senare i år. Hon bor c:a 7 mil norr om mig. Hon är änka och bor i bostadsrätt. Hon har även ett fritidshus ett par mil från permanent bostaden. Hon har en katt.
Jag är mammas enda anhöriga. Hon har inga andra släktingar. Hon lever i relativ isolering, vilket är självvalt.
Mamma är 100% klar i huvudet. Däremot har hon en del fysiska krämpor, bl a tremor (skakningar) och neuropati i fötterna. Med min hjälp har hon ansökt om, och fått, färdtjänst för något år sedan. Hon har även trygghetslarm, efter ett par fallolyckor för ett par år sedan. Hon har inga fler insatser, eftersom hon ännu inte behöver det.
I mammas kommun finns det ingen kommunal “Fixartjänst” för seniorer. Jag har ett flertal gånger mailat till kommunen och pekat på behovet av en sådan tjänst. Dock erbjuder den lokala Röda Kors-föreningen viss hjälp med praktiska saker för äldre. Det är dock inte lika “uppstyrt” som en kommunal Fixartjänst, och Röda Kors-tjänsten har legat på is i flera omgångar, troligen p g a resursbrist.
Än klarar sig mamma i stort sett själv. En del saker måste jag dock hjälpa henne med, eftersom hon inte riktigt orkar ta tag i saker. När fastigheten fick bredband via fiber fick jag hjälpa henne med övergången från mobilt bredband. Lamparmaturen över köksbänken var trasig i 4-5 år, tills jag kontaktade en elfirma och såg till att den byttes. Nyligen beställde hon en möbel från ett okänt skojarföretag. Möbeln levererades inte, och jag fick ägna 10-15 mail åt att se till att köpet hävdes. När kylskåpet gick sönder under garantitiden fick jag se till att det byttes ut. Listan ka göras lång.
Hon är inte heller 100% pålitlig när det gäller sin egen hälsa. För ett par år sedan fick hon urinvägsinfektion. Hon struntade i att kontakta vården, och hoppades på att det skulle gå över av sig självt. Istället utvecklades urinvägsinfektionen till njurbäckeninflammation. Turligt nog kom jag hem till henne samma dag som hon blev riktigt dåligt, och kunde ringa 112, som körde henne till sjukhus i ambulans.
Nyligen framkom det att hon hade slutat att använda sitt trygghetslarm. Hon tyckte att det var i vägen (det är ett sådant som sitter på armen) och skämdes för att hon ibland råkar larma av misstag. Det krävdes ett långt “motiverande samtal” för att hon skulle börja använda det igen.
Mamma har med min hjälp gjort en framtidsfullmakt. Den ger mig totalansvar för allt som rör mamma. Jag som fullmaktshavare ska avgöra om och när den behöver börja användas.
Jag mår mycket dåligt av att veta att den här framtidsfullmakten finns. Jag KAN INTE ta hand om någon annan människa.
Jag klarar inte att ta hand om mig själv
Jag gråter i flera timmar varje dag.
Jag slutade borsta tänderna på morgnarna för över 2 år sedan. Jag orkar inte tömma eller fylla diskmaskinen. Jag tillbringar en mycket stor del av min tid liggande i soffan. Jag har haft boendestöd i 13 timmar per månad. Det har nu kommunen dragit ned till 6 timmar per månad. Jag har överklagat.
Min pappa blir 87 i år, och min bonusmor 81. De bor c:a 6 mil söder om mig. De bor i ett trevåningsradhus.
Pappa har medelsvår Alzheimer sedan flera år tillbaka. Min bonusmor lider sedan ett par år av vanföreställningar. Vanföreställningarna har två “huvudspår”; det ena är att hon är övertygad om att huset är fullkomligt nedlusat med ohyra, och det andra är att hon tror att de bägge två har blivit utsatta för ID-kapare, som har tagit sig in på deras bankkonton och stulit alla deras pengar. Hon tror också att tvättmaskinen inte kan användas, för att den då skulle överhettas och fatta eld, varvid hela huset skulle brinna ned…
De har en enda kommunal insats; de får matlådor varje dag. Kommunen och jag har gjort flera försök att få dem att acceptera fler insatser - regelbunden städning, avlösare i hemmet m m - men min bonusmor vägrar. Hon är rädd för att “ohyran” ska smitta hemtjänstens anställda.
Jag har ansträngt mig till det yttersta för att förändra deras livssituation till det bättre. (Jag gråter när jag skriver det här). Jag står i ständig kontakt med deras kommun sedan 2 år tillbaka; både med deras anhörigstödjare och med pappas handläggare. Vi har utväxlat hundratals mail.
3-4 gånger har jag ringt akutpsykiatrin i deras kommun, och bett dem åka hem till min pappa och bonusmor, för att göra en “welfare check”, och försöka få min bonusmor inlagd med hjälp av LPT. Samtliga gånger har det slutat med att de psykiatrin inte tycker sig kunna se tillräckliga tecken på att min bonusmor är en fara för sitt eget eller andras liv. Hon har gått ned oerhört mycket i vikt sedan vanföreställningarna började. Hon är runt 164 cm lång och väger runt 40 kg.
För ett par år sedan lyckades jag, efter mängder av mail till pappas och bonusmors kommun, övertyga dem om att jag helt enkelt inte kunde ansvara för dem längre, och att pappa måste få en god man. Kommunen ansökte om god man till honom. Utredningen tog väldigt lång tid. När Överförmyndaren till slut fick klart för sig att min bonusmor inte var vid sina sinnens fulla bruk, och att jag inte klarade av att ens hantera mina egna vardagssysslor, beslöt de att det istället var en förvaltare som pappa behövde.
Nu har pappa en förvaltare sedan något år tillbaka. Han är snäll och hjälpsam, men har svårt att göra sitt jobb, eftersom min bonusmor inte är hjälpsam när det gäller att ge honom inblick i deras ekonomi.
Förvaltaren och jag har gemensamt besökt pappa och bonusmor flera gånger de senaste månaderna. Bl a har vi samlat ihop 10 månaders smutstvätt och lämnat in på en kemtvätt, och vi har sett till att pappa har fått sitt covidvaccin, samt att han fått komma till en optiker, som konstaterade att han blivit blind på ena ögat p g a grå starr. Han väntar nu på starroperation. Troligen kommer jag att behöva följa med honom, när han ska göra operationen.
Redan för runt 3 år sedan sökte jag hjälp hos en anhörigstödjare i min kommun. Tid bokades och jag fick träffa anhörigstödjaren. På den tiden levde min sambo, som var kraftigt alkoholiserad sedan flera år. Han hade även två vuxna söner, som båda två hade mycket stora psykosociala problem, vilket i hög grad påverkade vår tillvaro.
Jag ägnade en dryg timme åt att så tydligt som möjligt berätta om min livssituation. Att jag var ensam “ansvarig” för mina 3 gamla föräldrar. Min sambos alkoholproblem. Hans söners problematik. Mina psykiatriska diagnoser. Att jag höll på att gå under.
När jag var klar så anhörigstödjaren:
“Ja, jag måste säga att du redogör fantastiskt tydligt och bra för din situation. Men jag måste bara fråga: Vad är egentligen problemet?”
Då tackade jag, och gick därifrån.
Ingen - absolut ingen - tar min psykiska ohälsa på allvar. Ingen tror mig, när jag säger att jag inte kommer att kunna hjälpa till med någonting, när mina föräldrar går bort.
Allt oftare tänker jag, att det enda sättet att lösa det här, är att jag ser till att jag själv går bort, innan mina föräldrar gör det.
En sån gräslig situation du har 
Hur ser dina egna vårdkontakter ut? Finns någon kurator på den mottagning du tillhör, som du skulle kunna prata med?
Jag går sedan många år på en psykiatrisk mottagning som är inriktad på NPF-diagnoser. Ska träffa en läkare där om någon vecka.
Träffar även en psykoterapeut på min vårdcentral då och då. Just nu ungefär en gång i veckan eftersom jag mår extra dåligt.
Just nu skulle jag vara mest hjälpt av att någon sa:
"Jag ser hur dåligt du mår, och jag förstår att det är mycket troligt att du inte kommer att kunna hantera dina åldrande föräldrars alltmer ökande hjälpbehov, och till slut bortgång.
Vi bestämmer så här, att istället för att du är framtidsfullmaktstagare till din mamma så kontaktar vi X (en advokat, en god man, whatever) som får sköta allt.
Och vad gäller dina föräldrars bortgång så bestämmer vi att Y får hantera allt kring detta, inklusive kontakter med begravningsbyrå, mäklare och auktionsfirmor.
OM du orkar och vill, så får du självklart vara involverad. Men det betraktar vi i så fall som en ren bonus."
Det finns inga krav på att man som barn måste ta hand om föräldrarna. Om du känner att du inte klarar det kan du lämna över ansvaret till kommunen. Det finns många som t ex bor långt borta från sina gamla föräldrar, så du är inte ensam om att inte kunna vara tillgänglig.
Kontakta kommunen och diskutera situationen med en anhörigkonsulent. De kan göra hembesök hos föräldern för att få en egen uppfattning av läget.
Vid dödsfall gäller att om det inte finns släktingar som vill/kan ansvara för begravning och juridik så beställer dödsboutredaren en begravning. En dödsboutredare har ofta en bakgrund som socionom eller socialsekreterare och har vana av att hantera sådana ärenden.
Jag hade gått under för mindre än så. Låter som du gör vad du kan och mer än så kan man inte göra. Faller ingen skam på dig.
Låter som det kan vara aktuellt med förvaltare för någon av dina anhöriga i alla fall.
Ja, precis det svaret som du själv formulerade tänker jag också att du skulle behöva. Ett förslag: visa dina vårdkontakter vad du har skrivit och fråga hur de kan hjälpa dig.
Jag har redan diskuterat situationen med anhörigstödjaren i den kommun där min pappa och bonusmor bor.
Hon har bara sagt ungefär att “Det där ordnar sig säkert, begravningsbyrån tar ju hand om mycket”.
Jag har inte fått uppfattningen att kommunen på något sätt kommer att hjälpa till, så länge jag är vid liv när mina föräldrar går bort. Undantaget möjligen om jag är inlagd på psyket.
Jag mailade även till omsorgsavdelningen i min mors kommun för ett par år sedan, och skrev att jag sannolikt kommer att vara helt oförmögen att hjälpa min mamma med något, vare sig om och när hon tacklar av fysiskt och/eller kognitivt, eller när hon går bort.
Även från den kommunen fick jag ett svar som tydde på att de inte riktigt hade förstått magnituden av min psykiska ohälsa. De skrev något om att om mamma t ex ramlar och skadar sig, så kan de sätta in hemtjänst med kort varsel.
Men det visste jag redan. Jag är fullt medveten om att jag inte kommer att behöva duscha mina gamla föräldrar, eller städa hos dem. Det kommer någon annan att göra.
Det jag fasar för är istället att bli “chef och projektledare” för allt som har med mina föräldrar att göra. Att fatta alla beslut som gäller dem. Att avgöra när det är dags att sälja deras bostäder. Att hålla i alla kontakter med vårdenheter, hemtjänst, särskilda boenden, begravningsbyråer, auktionsfirmor, städfirmor, mäklare… Jag klarar ju inte av min egen vardag.
Jag kan ju inte vara den enda människan i hela Sverige som lider av svår psykisk ohälsa och har åldrande föräldrar som sakta behöver alltmer hjälp, och där det inte finns några andra anhöriga som kan hjälpa till.
Jag är relativt välformulerad i tal och skrift, och dessutom proaktiv i sådana här frågor, trots att det är otroligt ansträngande för mig.
Nackdelen med det är att myndigheter då genast uppfattar en som ansvarsfull och kapabel, och tänker att den där människan kommer säkert att reda ut det här utan problem på egen hand.
Jag är medveten om att jag inte har något som helst juridiskt ansvar för att ta hand om mina 3 föräldrar. Men jag känner att jag moraliskt sett är absolut tvungen att göra det.
Om du inte kan eller vill behöver du ej göra ngt för dina föräldrar. Det kommer att skötas av kommunen osv. Ringer de dig och du svarar att du inte kan hjälpa till måste kommunen acceptera detta men då har du också svårt att få gehör för dina önskemål.
Omhändertagandet av dina föräldrar kommer ske enligt den miniminivå som detta kan innebära. Alla kommunala insatser är dessutom frivilliga och det är inte säkert att man kommer lägga så mycket energi på att övertala dina föräldrar att ta emot hjälp.
De kommer att få hjälp med allt du beskriver men det kan gå långsammare och bli på en lägre nivå än vad du önskar.
Kom dock ihåg att även de gamla sjuka människor som helt saknar anhöriga finns och tas omhand.
Det är på inga sätt ovanligt eller konstigt med en gammal sjuk människa som helt saknar anhöriga som har möjlighet att vara engagerade i vården.
Du behöver inte känna skuld eller skam för detta!
Till att börja med är jag imponerad över hur mycket du orkat göra trots dina problem. Det ska du vara stolt över, det betyder dock inte att du mår bra av det eller klarar det i längden.
En sak jag reagerade på gällande din styvmors psykiska hälsa var anledningen till att hon inte blev inlagd under LPT. Kravet på att vara en fara för eget eller annans liv gäller endast om en person redan är frivilligt inlagd under HSL och behöver konverteras till LPT. Är personen inte inlagd är kraven: 1. Allvarlig psykisk störning (tex psykos/vanföreställningar) 2. I oundgängligt behov av inneliggande vård 3. Personen motsätter sig sådan vård.
Jag har vi inte träffat din styvmor så jag kan ju inte uttala mig om specifikt fall, men jobbar med LPT. Mitt tips är att ringa när hon mår som sämst, för att få en bedömning eller ringa hennes läkare på vårdcentralen. De kan också begära att bedömning ska ske på akutmottagning.
Anelia, vilken tung situation som du befinner dig i, förstår att du blir trött och förtvivlad över att behöva kämpa så mycket.
Jag blir orolig för dig när jag ser vad du skriver. Jag önskar verkligen att du ska berätta om de här känslorna för din läkare du ska träffa i veckan. Det är jätteviktigt att du berättar hur du känner och hur du mår för vården,
Du uttrycker dig väldigt väl och sammanfattar dina tankar och problem tydligt, vilket säkert kan lura andra att tro att du är så samlad som du låter, men detta borde personer med npf-kunskao känna till och kunna “se igenom”. Snälla, berätta , säg så tydligt du kan ifrån att du behöver hjälp och stöd! var rädd om dig❤️
Ja, det är oerhört tungt, på gränsen till outhärdligt.
Jag ska berätta för min läkare.
Jag är alltid så utförlig, sanningsenlig och tydlig som jag bara kan i mina kontakter för vården.
Det psykiatriska akutteamet har varit hemma hos dem flera gånger. Senast för c:a 3 månader sedan. Efteråt ringde en av dem som var med upp mig och sa att det inte fanns några tecken på att min bonusmor behövde vård.
Hon skärper sig i sådana lägen, och kan verka normal.
Men kommunen har träffat henne och kan intyga att det är som jag påstår.
Jag kan tycka att bara det faktum att hon har ett BMI på runt 14 borde vara en orsak till LPT för en 80-åring. Men tydligen inte .
Om du, på grund av dina psykiska besvär, är oförmögen att hantera ett dödsbo (vilket du blir skyldig till om du är enda arvingen) kan du ansöka om en god man för din egen räkning i delen bevaka rätt. Det är inget du kan göra nu men det är ett alternativ den dagen de går bort.