När man kommit längre än sin omgivning på sin ekonomiska resa kan det ibland uppstå slitningar i relationer på det sätt som @Maximus beskriver nedan. Därför har jag brutit ut samtalet från tråden “Andras avundsjuka vid en exit/ finansiell framgång” till denna.
Detta är en vanlig fråga som jag och @MoaD har diskutera med många personer i Flocken med personer på nivå 4+. Några lösa tankar:
Många har svårt att ta emot (jag inkluderad) för att vi är ovana och otränade på det. Det behöver inte vara avundsjuka.
Många gillar använda “voucher”-metoden när man bjuder andra. Man säger typ: “Vi reser ofta till detta hotellet, därför har vi 50% rabatt (trots att man inte har det) och så låter man den andra betala bara en del av helheten.”
Man kan låta andra bidra efter sin förmåga, t.ex. “Jag bjuder på konserten, du bjuder på ölen.” Då kan även den andra känna att man bidrar.
En deltagare i Flocken sa något jag gillar: “Jag bjuder gärna så gärna alla skopar. Storleken på skopan spelar ingen roll.”
Utan att ha 80 mille känner jag igen mig i det du beskriver.
Och det händer mig med en vän jag känt i 25 ÅR. Jag har alltid tänkt att om han vann på lotteri och fick allt jag ville ha skulle jag vara glad för min bästa väns skull.
Jag trodde i min enfald dessa känslor var ömsesidiga.
Då jag lyckats med det som jag pratat om sen jag var 20 år gammal ville jag bjuda honom på en resa till Thailand för att han är min bäste vän och vi har känt varann sen vi var 16 år gamla. Han flippade ut och kunde inte ta emot det. Hade massor av ursäkter till varför det inte gick.
Och nu kan han inte ens svara när jag ringer. Det svider.
Nu är allas definition av framgång olika men den klassiska svenska avundsjukan finns nog där oavsett. Tyvärr.
Jag hoppas ni kan hitta likasinnade att umgås med. Rika barn leka bäst.
Kan det inte i många fall (kanske inte din väns) handla om att man känner sig underlägsen och kass snarare än att man är avundsjuk?
Att det kan kännas svårt att ta emot en gåva som man inte kommer att ha möjlighet att bjuda tillbaka på samma nivå.
Dvs. kanske lite stolthet och skam inblandat snarare än avundsjuka.
Alternativt att man har råd att bjuda tillbaka men inte tycker att det är vettigt spenderade pengar att ta emot och ge gåvor för tiotusentals kronor och därför undviker att ta emot för att inte eskalera gåvokarusellen.
Jag skulle inte heller vilja ta emot en Thailandsresa från en kompis eller ens en familjemedlem, och det har inget med avundsjuka att göra.
Jag tror nog att det går att vara ”överdrivet” generös mot familj och vänner men lätt lär det inte vara. Man måste nog verkligen utgå från sina egna tankar och värderingar. På något sätt lyckas få fram budskapet att man faktiskt vill bjuda och att man inte har en tanke på att det ska skapa en tacksamhetsskuld.
Sedan är det nog bara att acceptera att mottagaren till gåvan fortfarande kan säga att det inte spelar någon roll. Det går ju inte att tvinga någon till att ta emot något.
Förhoppningsvis skapar processen inga bestående men fast det kan man inte heller vara säker på.
Jag håller med Passiv , det är inte avundsjuka utan att det är svårt att ta emot något som man inte kan ge tillbaka. Samma här jag hade nog inte heller velat ta emot en gratisresa till Thailand även om det är väldigt fint av dig Maximus och tråkigt att vänskapen verkar ha gått isär efteråt.
Tror också att det är lite vad det är för syn man har på gåvor snarare än pengar.
Om jag drar ett exempel som inte har med pengar att göra men när jag var liten alltså “gå hem till kompisar liten” vilket är kanske svårt att definera åldersmässigt så låt oss säga 7-11 år. En vän till mig som hade syskon som var kompisar med min lillasyster och vi brukade hälsa på hemma hos varandra så som barn gör. Men vi hade liksom en “tally” på vems tur det var att gå hem till, ursäkta svengelskan vi turade alltså om att gå hem till den andre. Det här var på blodigt allvar eller så gott som det kan vara för barn om de hade varit hem hos oss så vägrade de att komma hem till oss förrän vi hade besökt dem och vice verca. Det rörde sig inte om pengar riktigt utan den här mentaliteten om att ge tillbaka, vara skyldig eller bara rent av också få chans vilja dela med sig. Troligtvis så kom detta ifrån våra föräldrar som sagt något i stil med gå inte hem till dem och stör dem konstant be dem komma hit också och vi som barn tog det kanske snäppet för långt. När våra föräldrar upptäckte vårt beteende och att det nästan blivit en tävling i att hålla score om vem som gick hem till vem senast så sa dem ifrån och ju äldre vi blev desto mer insåg vi att det var lite barnsligt beteende ändå.
Men jag var också en viljestark unge när jag var liten , min moster skulle bjuda mig och lillasyrran på glas och gud vad jag vägrade och envisades med att vilja betala för glassen själv, vilket skapade dålig stämning på resan. Har även gjort liknade tabuer på äldre dagar tyvärr.
Det jag menar är om ett barn kan känna den här känslan / skyldighetena av vilja att ge tillbaka så är det rimligt att även vuxna gör det också.
Det finns vissa pengabeteende tendenser som jag märkte ju äldre jag blev som att i plugget så swishade man på prick på kronan i kompisgänget och sen några år efteråt så har det blivit en oskriven regel i samma kompisgäng att avrunda uppåt i swishningar.
Jag har ett annat kompisgäng där vi fortfarande swishar på kronan, det är inte att det ena kompisgänget är mer framgångsrikt än det andra utan det var nog ett beteendemönster som startade i ena gruppen där det märktes av att vissa avrundat uppåt och andra följde efter.
Precis som min barndomsvän jag minns inte vem av oss som började med “vi var hemma hos er sist nu er det er tur att besöka oss” regeln.
Av någon anledning känner jag att Jan gärna pratar om det här. Jag får en känsla av att han gärna vill ha den där rollen att vara så där rik att han kan bjuda och att det ska bli ett litet problem där för folk att ta emot gåvan när han ju egentligen bara vill bjuda utan motprestation. Bakom det anar jag mig alltså till någon slags makt/statusgrej trots allt. Man vill vara på den där nivån där man är så där skönt slapp, generös och obekymrad med pengar.
Om jag ska tala för mig själv skulle jag inte vilja ta emot sådana där stora gåvor från en rik. Hade jag själv varit så där rik så hade jag nog snarare fokuserat på att bjuda på min tid, min omtanke, mina fina ord osv till personen snarare än sådant som kan köpas för pengar. Det är trots allt det viktigaste och kommer uppskattas mer än sådant som kan köpas för pengar.
Om jag går till mig själv så skulle jag i praktiken ha svårt att - om jag har bjudit på en resa - inte störa mig mer på t ex någon som gnäller, jämfört med om personen hade betalat för sig själv. Och det innebär ju att jag har någon nivå av förväntan om tackssmhet som förändrar vår relationsdynamik.
Å andra sidan gäller nog detsamma, när jag tänker efter, om det är jag som har bokat och fixat med resan.
Svårt och intressant ämne det här. Känner igen vouchermetoden. Har mest använt det på mina föräldrar. I somras sade jag att vi betalat för vårt rum på ett femstjärnigt hotell med AMEX och använt poäng för att betala deras rum så att det var i princip gratis.
Betalade också rum för dem på en resort i några dagar och lurade dem att det kostade typ 1500kr per natt när det snarare kostade drygt 4000kr. De fick bjuda på middag en kväll i gengäld.
Det är inte så att de inte har råd egentligen utan det är mer det att de är sparsamma. Så hade vi inte bjudit dem hade vi fått bo på typ 3-stjärnigt hotell med små plastburkar med cornflakes till frukost.
Intressant nog så är min fru från ett annat land och en annan kultur. Hennes mamma är rätt så välbärgad verkar det som, Men när hon besöker oss i USA bjuder vi på allt och hon verkar tycka det är helt naturligt. Medans när vi besöker henne där hon bor bjuder hon på allt och det känns rätt olustigt för mig som svensk.
För vänner är det nog svårare. Mycket stolthet och folk vill väl inte känna skuld osv. Det är nog kanske lättast att välja att göra saker som alla har råd med där.
Helt ärligt är ofta det bästa man kan göra att ta mindre notor. Några rundor öl eller ett vanligt restaurangbesök som inte är något fancy. Många av mina jämnåriga vänner spar till det ena eller andra. Bröllop, bostad, barn, bröd. Jag är varken förmögen nog att bjuda vänner på någon sjuk resa, eller övertygad om att jag skulle kunna lyckas betala för någon i sådant sammanhang. Däremot kan man vid särskilda utvalda tillfällen betala för allas 150-200kr rätt, eller liknande. Det måste ske spontant, eller upplevas så, och egentligen helst relativt nonchalant. Inte kaxigt på något sätt, då är inte syftet med generositeten genuin. Nonchalansen handlar snarare om att inte fiska efter tusen tack. En liten nick eller ett varsågod räcker efter tacksamhet. Sedan är handlingen i det förflutna och tas inte upp igen.
Man behöver inte ha en enda krona för att ge sin tid, omtanke och säga de fina orden man tänker om folk men aldrig faktiskt säger, och det uppskattas av folk oavsett vad som står på bankkontot
Ligger det aldrig på mottagaren att ta emot generöst? Inte på ett sätt som att mottagaren gör något mot sin vilja men att man tänker ett extra varv och kommer fram till att det är en genuin gåva och givaren tycker nog att det är tråkigt om mottagaren inte vill ta emot gåvan i stil med vad @LevaLivet säger eller att mottagaren säger nej av princip pga att gåvan är för dyr. Det handlar om att ge och det gör man väl utan en hint av att det skulle krävas någon motprestation?
Jag minns när jag träffade min sambo, jag jobbade och hon levde på studentlån. Det var ett flertal gånger hon inte kunde ta emot de dater jag erbjöd för hon tyckte att de var för dyra medan det för mig inte handlade om pengar utan enbart att göra något jag gärna ville göra och helst med henne.
Istället blev det ännu en fika, det var hon okej med att ta emot.
Så om man vill visa som uppskattning kanske man ska göra det på andra sätt än via pengar där risken är hög att det slår fel. Förstår inte riktigt varför man ska envisas med att det ska ske via plånboken när det finns så många andra sätt som är betydligt bättre… om det nu faktiskt är så att det bara handlar om att visa uppskattning.
Är det kanske så att en person med mycket pengar har så mycket fokus på pengar och att det ska lösa alla problem och därför ser det som naturligt att även köpa sig till detta med att visa uppskattning?
Om det är något man vill ha av en person med mycket pengar så är det inte dennes pengar!
Jo självklart men det är inte så lätt alla gånger. De flesta vuxna människor vill klara sig själv och är väldigt stolta i det. Det krävs en hel del personlig utveckling både hos den som ger och den som tar emot för att det ska kännas bra för alla.
Sedan finns det säkert en annan grupp människor som helt obekymrat kan både ge och ta emot helt naturligt. Tror dock att de är i minoritet i sverige.
Jag tror att det krävs en viss typ av dynamik för att det ska funka att bjuda andra. Kanske att det behöver vara en vänskap där man inte alls identifierar sig med personen kring detta med pengar. Eller där det är en del av personens livsstil att ha gott om pengar. Av någon anledning tänker jag att bortsett från orimligt sammanhang så skulle det vara lätt att ta emot att bli bjuden på något av Bert Karlsson. Medan mer awkward att bli bjuden av någon som Andre Pops. Det kräver alltså att handlingen ligger i linje med den man är till vardags och inte utgör för stor skillnad mot hur man normalt beter sig.
Vill man göra något sådant som en engångshändelse så är det väldigt viktigt att man paketerar det rätt. Ingen vill ha allmosor eller få intrycket av att det ses som om man är (ekonomiskt) ynklig och behöver extra hjälp.
Eller så är det fullt naturligt att känna det problematiskt att bli bjuden och snarare den som tackar och tar emot från allt och alla som behöver personlig utveckling?
Det är väl en ganska sund inställning att man som vuxen vill klara sig själv och inte ha släkt och vänner som ska försörja en på olika sätt?
Om man nu som rik vän vill göra något med någon sina bästa kompis kan man väl göra något i den prisnivå som kompisen också kan hantera. Varför inte? Det är väl inte prisnivån som är det viktiga utan snarare att man gör något tillsammans? Man hittar väl på saker som passar båda parter? Gäller ju allt. Man tar ju inte med sin vän på sådant som vännen inte gillar eller mäktar med. Det är ju ganska egoistiskt och dissigt.
Så hemskt tråkigt att förlora en vänskap så där. Kan du inte prata med honom och förklara vad han betyder för dig och att du ville göra honom glad genom att bjuda på den där resan ni har pratat om?
Hade det varit min vän hade jag vägrat att det skulle förstöra vår vänskap. Jag hade inte gett mig utan varit på som en igel för att få henne att förstå att jag inte accepterar att vår vänskap bryts <3
Det var ju exakt det ja sa. Det är komplicerat och ska inte underskattas. Lättast är att ligga lite lågt och inte göra saker som sätter mottagaren i ett svårt läge.
OM man vill göra mer är så så kräver det eftertanke för att bli bra.
Exakt. Det är ju det man kan genomskåda som mottagare av dessa ekonomiska gåvor. Den “givmilde” försöker betala sig fri från det som verkligen betyder något vilket förstås inte är någon trevlig känsla hos mottagaren.
Jag tror snarare att det är den som vill ge som behöver fundera lite på vad syftet är och vad det signalerar snarare att det är den potentiella mottagaren som måste “växa” för att kunna ta emot utan att känna negativa känslor
Hade massor av ursäkter till varför det inte gick.
