Folk är oftast minst intresserade av att få, snarare än att ge, oavsett om det gäller tid eller pengar. Min upplevelse är att folk som vill ge, vill ge på sitt sätt efter sitt huvud, inte efter vad mottagaren nödvändigtvis själv vill ha. Du kommer eventuellt att märka det efter ert barn har kommit, hur vissa kan nästan hoppa i iver att få styra upp åt er. De kan vara smått gränslösa i sitt sätt att vilja hjälpa till och pracka på er grejer. Vissa längtar verkligen efter att få bidra och känna sig behövda.
Generellt sett, så länge man själv inte är beredd att ta emot hjälp och resurser så är det inte lämpligt att man ger. Det skapar en maktdynamik som inte är helt sund bland vuxna.
Ja, det går inte att komma ifrån att det påverkar maktdynamiken negativt och de med mycket pengar som vill ge kanske ska ta sig en funderare där snarare än att beskylla den som inte vill ta emot.
Om jag har en vän som jag haft sen barndomen och som sen i vuxen ålder springer iväg väldigt snabbt ekonomiskt. Vännen har fullt upp men försöker hålla kontakten och träffa en då och då. Vännen vill då gärna bjuda för den ju har så mycket pengar och vill vara snäll (eller…? Finns det kanske andra mindre trevliga incitament som spökar där?) med sin gamle vän.
En sån relation vill jag absolut inte ha med min välbärgade vän. Jag vill ha samma relation som när vi var unga och jämlika. Vännen bör fokusera på det snarare än att på olika sätt vifta med sina pengar.
Tänk om vännen tex kunde avsätta lite av sin dyrbara tid för att hjälpa mig att flytta och sen får jag bjuda honom på pizza och en öl efteråt på den lokala pizzerian. Det hade vägt tusen gånger tyngre för vår relstion att vännen ska bjuda mig på en Thailands-resa
Finns väl olika nivåer iofs. Om du hängde med Elon Musk till exempel hade du kanske inte tyckt att det var konstigt att han betalade för allt tänker jag. Då vet man ju att pengarna inte betyder något överhuvudtaget för honom. Och om man hänger med honom eller någon liknande så är de kanske inte nöjda med att gå på en lokal kinakrog utan det kan nog bli private jet till Paris för middag i Eiffeltornet och sådant. Och då tänker jag att det vore naturligt att hänga på utan några eftertankar.
Det kanske inte är konstigt att en Elon skulle betala sådana utsvävningar men frågan är om det är det jag skulle vilja göra med gamle Elle boy. Varför ska den välbärgades ekonomi styra vad vi hittar på? Visst, nån gång, men jag hade nog hellre gjort något mer alldagligt. Typ, spelat tv-spel hemma hos mig, tagit en kanottur vid något vattendrag i närheten eller vandring i närbelägen skog. Det behöver inte vara så avancerat och överdrivet. Sådant skulle snarare skapa avstånd istället för gemenskap mellan mig och Elon. Jag skulle inte alls gilla att vara helt i händerna på honom och hans entourage.
Det är inte aningen eller. Jag fattar att det kan vara svårt att relatera till det som jag skriver ovan, eftersom det är typ samma diskussion vi hade när vi skrev om Rikedomstrappan förra sommaren eller avsnitten jag och Moa gjorde om “problem när pengar inte är ett problem.”
Det är ju också kommentarer som ovan som gör att många inte pratar om frågor av dessa. Jag lyfter dem eftersom just andra inte gör det.
För att ta konkreta exempel som jag varit med om senaste månaderna:
T.ex. äta lunch på flygplatsen. Man är van att göra det själv, man reser med en annan familj som tycker att det är dyrt att äta på flygplatsen. Vad gör man?
Man reser med andra, man är van och vill ha en viss standard på restauranger, hotell och resa och man har olika. Hyra bil? Hämtning på flygplatsen? Val var restaurang? Förrätt på restuarang? Husets vin eller flaska från vinmenyn?
Man har en anhörig som inte har samma ekonomiska situation och man vill hjälpa till. Hur gör man det?
Hur ger man pengar till barnen utan att de blir skitstövlar? De flesta vill ha ödmjuka och drivna barn.
Man vill dela en upplevelse med andra, men andra har inte råd med upplevelsen.
Tycker att det är en felaktig ekvivalens. Ofta handlar det om att ge alltihop.
Upplever att det är lite godhetssignalerande att det ena skulle vara bättre än det andra. Säg att jag vill dela en upplevelse av konsert med mina vänner - det är ju både tid, energi och en kostnad.
Jag förstår verkligen frågeställningen och känner igen mig. För min del har det tyvärr blivit lite så att jag väljer mer att umgås med folk i liknande ekonomisk situation. Det blir enklare så.
Kan som sagt bjuda på hotell till min familj men det skulle kännas väldigt känsligt med vänner. De skulle nog känna någon slags skuld. Vet själv hur olustigt det känns när någon bjuder mig på något. Känner att jag måste bjuda igen.
Vi har ett par bekanta som lever på marginalen och där väljer vi att göra enklare grejer. Och jag kanske överkompenserar där för istället för att köpa in ett gäng entrecoter körde vi tacos senast de var över. Jag kände lite att det kanske skulle vara skrytsamt att köra entrecoter(?),
Ja, det är ju vad många gör. Det är ju helt förståeligt.
Ja, jag upplever det här också. För mig blev det tydligt för två år sedan när jag en vän bjöd på jättemycket och jag tyckte det var sjukt olustigt. Och än värre, vännen lät mig verkligen inte återbetala vilket gav upphov till ofrivlligt reflekterande och personlig utveckling.
Moa hjälpte mig mycket med att se det som otydlig överenskommelse. Dvs. att man kan lösa det på det sättet istället. T.ex. med en vän som ligger några steg före mig på Rikedomstrappan har vi nu gjort en tydlig överenskommelse - vi betalar alltid var för sig.
Med andra har jag en annan överenskommelse. Den jag gillar är: “Så länge alla skopar, så spelar storleken på skopan ingen roll.”
Men det kräver att man pratar om det, vilket ofta är läskigt och kräver mod. I alla fall för mig.
Förstår detta också. Har också gjort liknande - åt båda hållen. Med vissa som alltid bjuder på riktigt champagne började jag göra samma sak, tills jag till slut insåg att jag kan inte hänga med eftersom deras situation är 10 gånger större än vår egen. Å andra sidan bjuder jag gärna när andra inte har samma möjlighet.
För mig återkommer det alltid till intentionen och huruvida jag gör det på autopilot eller genom en medveten tanke.
Jag är verkligen inte på denna nivå egentligen men är medelklass och börjar komma upp mig i lön en del ändå. Har en gammal vän som lever på sjukpenning och som jag vet har det väldigt knapert. Där blir det ju den där stora skillnaden där det kan va svårt. Mestadels innebär det att vi gör saker på hennes ekonomiska nivå, eller att jag bjuder hem (känns mindre känsligt då). Men ibland har jag bjudit på restaurang, tror kanske jag nån gång betalat inträde nånstans. Det har funkat men det är ju känsligt.
Generellt sett är det nog så—en brist på förståelse och kommunikation bland givandet. Europeisk kultur har sedan väldigt länge extrem allergi mot tacksamhetsskuld, så vi hanterar det sällan särskilt bra. Tänk ångesten man kunde ha att få presenter på student eller konfirmation etc. Det är ju accepterad kutym att öppna efter kalaset av just den anledningen.
Det hela är en social konst som jag inte tror individualism har hjälpt folk bli bättre på. Att ge och ta emot gåvor och tjänster.
Det är just pga maktdynamiken jag tror man måste vara redo att droppa det hela efter man bjudit. Consider it over and done with. Med rätt attityd kan man förmedla att det inte finns någon innestående skuld. Det funkar nog bara för mindre belopp.
Jag har en god vän som ska gifta sig snart. Han och fästmön har sparat flitigt inför bröllopet. Jag är uppriktigt stolt över hur de ändrat sitt beteende ekonomiskt. Efter ett år av ganska bra sparkvot känner hon, min tjejs bästa kompis, att de borde fortsätta på samma sätt även efter bröllopet och faktiskt bygga upp besparingar. Gåshud.
Så här hör det till ämnet: På bröllopet kommer man kunna ge gåva eller swisha som bidrag till bröllopsresan. Jag gissar att en femhundring eller så är standard. Jag och tjejen skulle däremot vilja ge lite mer för att de är bland våra närmsta. Vi har diskuterat länge vad som vore rimligt. Jag tänker 5k. Vad tror ni? Som sagt svårt med gåvor haha
Jag börjar mer och mer landa i vad som känns rätt för mig. Apropå att fatta beslut på ”by design” istället för ”by default” eller vad andra gör. Vill ni ge 5.000 gör det. Blir kanske till och med ett bra samtal om ekonomi sedan.
Man skippar att äta där och väljer andra sätt som passar sällskapet. Det fungerar på ungefär samma sätt som när man är van att gå långa sträckor på semester i storstad men måste anpassa sig eftersom man semestrar tillsammans med med barn som inte orkar gå. Man bär då inte runt på barnen för att man prompt ska göra som man alltid gjort utan anpassar sig efter rådande situation.
Samma sak där. Man anpassar sig efter rådande omständigheter. Vill man inte göra det kan man resa med andra eller själv.
Hjälp med din tid, med din kompetens, med ditt stöd osv.
Barnen ska man försörja tills de blir vuxna. Man ska ju dock inte skämma bort dem. När de är stora ska de klara sig själv eftersom det är en del i att vara vuxen.
Det finns ett helt smörgåsbord av upplevelser att välja bland. Välj det som passar er båda. Återigen anpassning efter rådande omständigheter. Man tar inte med sin gamle farmor i en vagn för att man prompt vill göra den där fjällvandringen.
Jag vet att du tror det men jag tror inte det Jag tror det skadar relationen att och lägger en våt filt över upplevelsen om man ska vara den blir bjuden. Sen finns det ju folk som “inte har någon farstu” och som gärna tar emot gåvor från allt och alla. Det är nog snarare en fråga om personlighet än om något man tränar sig till.
Vi får bara vara överens om att inte vara överens. Klart att man kan anpassa sig i vissa situationer.
Men till slut så upplever jag att det går till en gräns där jag inte längre vill kompromissa. Det finns saker jag är färdig med i mitt liv och inte kommer göra och inte vill anpassa mig på. Var denna gräns för en själv är ju dock helt individuellt.
Paret har redan pratat en massa om ekonomi och vad de behöver veta om sparande, så om 5k gör att de tar upp det mer och startar isk kan jag alltid peka på fortsatt sparande som avbetalning av tacksamhetsskuld haha
Vissa ser inga som helst fördelar med att komma ut som förmögen, medan jag ser några uppenbara nackdelar med att inte göra det.
Jag upplever nämligen inte att det finns något stort i att hålla sig själv liten för andra. Då är det bättre att adressera den underliggande saken och kalla en spade för en spade. Alternativet blir ju att en eller båda håller uppe en fasad för varandra.
Oj, vilken intressant tolkning. Vad har “för fin” med hela diskussionen att göra? Det är ju ingen tolkning om människovärde …
Jag pratar om att t.ex. välja en stuga med ski-in-ski-out istället för en stuga med knökigare gång till skidbacken. Att gå på en konsert som man kanske inte hade gjort. Att bo på ett kanske finare hotell, att unna sig någon gemensam upplevelse, att ta en hyrbil eller taxi istället för lokaltrafik eller något annat om man vill skruva upp volymen etc.
Det handlar ju inte om en som person, bara sannolikt att man gjort olika saker som lett till olika resultat - eller att man till och med haft “tur” med genetiska lotteriet i form av arv.
Ovan skriver du om att “va färdig med vissa saker” och där måste jag också säga att jag reagerade lite. Känns av någon anledning mycket trevligare med “jag vill kunna göra x också ibland och då bjuder jag” än “jag är färdig med y”. Även om detta egentligen är hårfint så är det liksom känslan jag får. Det är ingen kritik mot dig men kände att jag kunde sätga fingret på vad som fick mig att reagera och tänker att fler kanske tänker så. Tänker att det kanske tom kan va lättare att acceptera att bli bjuden på nått flått om man känner att personen som bjuder också är beredd att hänga med även om omständigheterna är lite sunkigare.
Jag tror det skadar relationen att och lägger en våt filt över upplevelsen om man ska vara den blir bjuden. Sen finns det ju folk som “inte har någon farstu” och som gärna tar emot gåvor från allt och alla. Det är nog snarare en fråga om personlighet än om något man tränar sig till.