Låt mig exemplifiera. Har barn till kompisar som nu efter studenten ska ut och backpacka och resa. Något jag också önskar att jag hade gjort då, men inte gjorde. Då är ju vissa som; men du kan ju göra det nu. Och jag är som; nej, jag har bott på mitt sista vandrarhem. Dvs. jag är färdig med att bo på vandrarhem i mitt liv. Det vill säga det är inget som gör mitt liv rikare och det är inte något jag är särskilt sugen att kompromissa med.
På samma sätt, jag tycker det är ganska skönt att ha vissa saker klara för att det gör mitt liv enklare och smidigare. Exempelvis, vi var och åkte skidor i Åre under sportlovet. Var sjukt skönt att ha en hyrbil. Jag är inte så sugen på att kompromissa med det, liksom det är inte värt de 2000 kr jag hade kunnat spara på att inte ha en hyrbil gentemot att ha det.
Så det är mer hur jag resonerar för mig själv och var mina egna gränser går. Något som jag varit sjukt dålig på att respektera tidigare eftersom jag i princip alltid anpassat mig till alla andra. Som några av er som hängt mycket i forumet väl minns.
Säger någon att en relation är över så är den det. Uttalanden om att “jag låter dig inte avsluta den här relationen” är närmast obehagliga och tämligen respektlösa.
Man ska förövrigt inte behöva truga en vän/livskamrat ens om det gick. De ska “stanna” i relationen för att de vill.
Ett problem här kan vara folks syn på gåvor. Dvs att när jag ger något så har jag rätt att kräva olika gengåvor/motprestationer/gottgörande. Utöver att säga tack när gåvan ges ska motparten uppvisa olika beteenden etc. Bjuder jag dig på en resa kan jag kräva att du är på bra humör under tiden. Och den skulden vill folk undvika.
Har man som “givare” den attityden att man kan fästa ett gäng krav på sin “gåva” utöver grundläggande tacksamhet så är det bättre att inte kalla det en gåva utan istället säga “jag erbjuder dig X mot att du utför Y”. Det är ärligare.
Eftersom jag tar emot vad som kallas för gåvor enligt ovanstående så har jag 0 emot att ta emot dem oavsett storlek. Har de inte innan överlämning öronmärkts med en serie förväntade motprestationer så säger jag tack en gång och anser min tacksamhetsskuld därefter så som 0. Ska “givaren” därefter ytterligare trugas så lär jag mig av det och tar aldrig emot en “gåva” av personen igen.
Jättebra att du kastar ljus på det. Det är ju det som är en “oren accept” eller “covert contract”. Det vill säga att om jag ger dig X då förväntar jag mig Y. Håller helt med att så kan man inte hålla på, utan om man ger så är det ju att ge “rent” utan några krav, tankar eller motprestation.
Det är ju därför jag återkommer till att det handlar om kommunikation, tydlighet, policies som @moad brukar säga. Den jag försöker göra med mina kompisar är att jag förväntar mig att de ska skopa efter sin förmåga. Jag bjuder gärna, men jag vill inte att det ska tas för givet. Då blir jag snål som tusan, trots att jag egentligen vill vara generös.
Enklast är kanske att inte bjuda mer än vanligt. Förstår att det kan komplicera saker.
Annars tänker jag att det kanske kan handla om hur man förpackar saken. Så att det inte framstår som att den man bjuder står i skuld utan minst lika mycket gör en själv en tjänst.
Man kanske till exempel inte ska säga att man vill bjuda någon på en resa till Thailand.
Man kanske istället kan förklara att man under lång tid haft en Thailandsresa som motivation för att uppnå ett mål. Och nu har man uppnått målet och vill fira. Och då vill man väldigt gärna att ens bästa vän är med. Underförstått att kompisen alltså skulle göra dig en tjänst.
Jag tänker att det många gånger också är närmare sanningen. Om man gillar att göra saker tillsammans med sina vänner och de inte kan hänga med blir ju pengarna rätt meningslösa.
Tänker också att det är viktigt att vara ödmjuk och vara väldigt mån om att ekonomin aldrig får påverka vänskapen. Hellre att man struntar i Thailandsresan än att den kommer emellan.
Jag håller inte upp någon fasad utan lever ungefär som jag alltid har levt oavsett summa på kontot. Finns inget som helst behov att bli vräkig bara för att kontot växer.
Med fin menar jag att man med stigande förmögenhet inte kan leva som man tidigare gjort. Att man måste ha bättre standard och är för fin för den där sämre standarden som har fullt acceptabel förut. Kan ens cön inte förmå sig att “sänka sig” till min nivå så anser då jag att relationen är avslutad. En relation där din nivå ska vara den rådande och där du ska lyfta mig till din nivå med dina pengar och vägrar lägga dig på min skabbiga nivå.. En sån relation vill nog ingen ha.
Jag har inga problem (tvärtom) med att sätta mig i en park med ett paket folköl om min fattige vän vill det. Det var inte eks länge sen det hände sist. Hade jag vägrat och istället bjudit vännen på nån finrestaurang med fint vin så jag tror verkligen vår relation hade fått sig en rejäl törn.
Jag anpassar mig efter mina vänners förutsättningar. Det viktiga är att få umgås, inte att äta finaste maten eller ta taxi istället för buss.
Egentligen spelar det ingen roll vilken syn givaren har. Man kommer alltid som emottagare att könna en viss skuld. Jag har en vän som bjöd en del på öl och taxi osv för typ 20 år sen i festsammanhang och jag känner fortfarande en slags skuld till personen trots att vi inte träffats på många år. Den som är satt i skuld är ju som bekant inte fri. Jag är mycket hellre fri på bekostnad av dessa gåvor. Det tar energi, det begränsar min frihet och det skapar en obehaglig maktrelation. Jag ser ärligt talat positivt allt med att få gåvor. Det är betydligt enklare att ge. Det är den personen som hammar i överläge på alla sätt oavsett om det är syftet eller ej. Därför borde det vara den som ger som borde tänka sig för snarare än att den som tar emot som ska försöka anpassa sig.
Det där kan ju gälla oavsett om det handlar om pengar eller något annat. Jag vägrar exempelvis att bara ta nåt eller köra på ”den här ser trevlig ut” när det gäller restauranger. Jag vill ha betyg >4,2 åtminstone. Varför bara ta något när man kan välja en bra genom att bara kolla upp betyget i 5 sekunder? Finns så många kassa upplevelser som är lätta att undvika.
Samtidigt kan man ju inte ha långa terapisamtal innan man ska på resa. Knepigt. Varje familj kanske kan få ha 1-2 krav. I sämsta fall blir det hela tiden en familj som inte klarar av att nåt blir emot deras kontrollbehov, det kan vara väldigt irriterande.
Jag håller med angående restaurang. Det är helt galet vad jag och min partner har letat och velat kring restauranger när vi varit utomlands. Det är lite som att se en film. Vill helst inte slösa min tid på en dålig film så därför kollar jag alltid upp imdb-betyg i förväg
Varför använder du ordet skabbig och lägger in det som om det vore en värdering Jan gör? Jag förstår precis vad Jan menar med att man är förbi vissa stadier i livet. Om vi tar vandrarhemmet som exempel. Det kan handla om att man inte vill bo på vandrarhem där det erbjuds sovsalar för sex personer och det alltid är någon som snarkar så man inte ens får sova. Det handlar inte om att det inte är fint nog, bara att man har vissa behov man inte hade som yngre.
Då har du missförstått. Det är mitt ord och den känsla som skulle infinna sig hos mig. Jag personligen har då iaf inget större problem med vandrarhem idag än jag hade förut om man bortser ifrån jag har familj och barn idag och att ingen i min närhet de senare decennierna ens föreslagit vandrarhem. Känns som en ickefråga även om jag förstår att det bara är ett exempel.
Jag har nog ärvt mina känslor här av farsan, som absolut inte vill stå i skuld till nån. “Bra karl reder sig själv”, osv. Det är inte så mycket frågan om huruvida man känner sig underlägsen eller avundsjuk utan bara en principsak. Jag kommer ihåg situationer när jag växte upp när han formligen jagade nån kompis som hjälpt honom nånting och kastade in en hundring genom bilfönstret. Det blir ju lite oflexibelt att leva så för det funkar ju inte ens med tjänster och gentjänster om man absolut inte ska stå i skuld till nån, ens tillfälligt. Jag tror han har lugnat ned sig med åren…
EDIT: alltså detta var ett skämt, är inte hela hemsidans mål att tjäna pengar och att man skall klippa bort onödiga optimeringar och sidospår och hålla fokus på målet
Aha, då förstår jag. Men det är ju inte så någon av oss-som bjuder på saker-ser det. Och det är väl lättare sagt än gjort att få de som blir bjudna att bara ändra “mindset” och inte känna så. Jag vet själv hur jobbigt det känns att vara i tacksamhetsskuld. Men det är oerhört tråkigt om vänskapsrelationer ska gå i kras för att man vill varandra väl. Den ene ska väl inte alltid bara behöva anpassa sig till den andra hela tiden, om det ändå finns en genuin vilja- utan motkrav- att vilja inbjuda den andra till “sin värld” för att man vill dela det med någon som betyder mycket för en? Fram för mer lögner kanske? Ungefär som voucher-metoden?
Alltid? Nej. Ger du mig en gåva kommer jag inte känna skuld. Kanske har jag lust att vara extra snäll tillbaka för att jag gillar det, men skuld? Nej. Upplever jag sen att du har förväntningar med “gåvan” så känner jag om något en längtan att ta dig ur din villfarelse.
Vad som sitter i ens eget huvud får man själv ta ansvar för och är inte ett större problem för andra, jag pratar om fallen när åsikter i huvuden manifesterar sig i verkliga världen genom ord eller handling.
Grejen med en gåva är väl att den kommer utan krav eller förväntan på motprestation? Annars är det mer av en transaktion.
Om någon ger mig en gåva och jag tex anser mig därför stå i tacksamhetsskuld till givaren är det jag som gör om syftet med gåvan till något annat än det givaren avsåg. Rätt taskigt ändå?
På någon nivå så måste man ju respektera identiteten hos den person man vill bjuda. En del personer har ju växt upp i en miljö där man har föraktat folk med pengar, och med det de fritidsnöjen och utlevelser de har haft för sig som man mest har upplevt som skryt istället för något man gjort av genuint intresse.
T ex min far skulle man nog kunna bjuda på en resa till en valfri vingård oavsett vad det kostade eftersom han har ett genuint vinintresse, medan en golfresa till Florida eller en solsemester i Thailand kanske skulle vara svårare att få honom att gå med på eftersom det var sådant folk han ogillade höll på med.
På samma sätt kanske det skaver hos någon med gedigen arbetarklassidentitet att spendera stora summor på taxi när denne tycker att det hade gått lika bra med buss och man kunde gett resten av pengarna till någon behövande, eller någon med miljöpatos att flyga långt “i onödan”.
Ska man ha med någon på ett äventyr/resa som man själv har tagit alla besluten kring innan så finns det ju en risk att de känner sig mest som ett betalt bihang, någon som är där för ditt nöjes skull och inte vågar njuta av semestern på sina egna villkor, utan blir stressad av de (inbillade) förväntningarna.
Testa ge vännen en budget och låt honom/henne designa en semester åt er istället. Då kanske det är lättare att sälja in.
Jag håller med dig till fullo. Men jag vet att jag haft känslor av tacksamhetsskuld stundtals. Jag vet att det inte var avsikten när någon bjöd. Men jag har känt oerhörd tacksamhet och velat bjuda tillbaka. Det har visserligen handlat om att det varit så trevligt att jag vill uppleva det igen. Så tacksamhetsskuld kanske är fel ord, men jag hittar inget bättre ord.
Det blir ju lite oflexibelt att leva så för det funkar ju inte ens med tjänster och gentjänster om man absolut inte ska stå i skuld till nån, ens tillfälligt. Jag tror han har lugnat ned sig med åren…
