I forumet har det flera gånger pratats om vad som är värdefullt i ens liv och vad olika personer lägger sina pengar på. Jag följer flera av dessa trådar och tycker det är roligt och intressant att höra hur vi tänker.
Vi har låtit sonen styra över sina pengar sen han var 3 år och endast bett honom reflektera över om köpet var värt pengarna. Ibland direkt efter och ibland flera år senare. Är väl egentligen först när han blev 15-16 år som polletten trillat helt ner och han verkligen långsiktigt förstår ekonomi.
Han har varit tvungen att spara hälften av ALLA “inkomster” på sin kapitalförsäkring och sen har vi låtit honom spendera fritt på vad han vill så länge det inte är direkt skadligt för honom själv eller något olagligt.
Nu är han 17 år och ska snart köpa bil. Sådan mor, sådan son, så har han så klart tidigt fått en inblick i Excel och utvecklat sitt eget system för att hålla koll. De senaste åren har vi inte brytt oss så mycket då han sköter det helt själv.
Häromdagen så satt vi alla tre och gick igenom hans ekonomi för att se vilket utrymme det finns för bilköpet. Då visade han en kolumn som jag blev extremt impad av. Inte bara att han reflekterar, han dokumenterar det dessutom. Jag delar här (efter tillåtelse):
Extra intressant är att det står Värt det = ja på posten Kyckling
Jag blir så otroligt stolt över att han redan nu reflekterar på vad han tycker är viktigt och inte viktigt av det han lägger pengar på. Det bådar för ekonomisk nöjdhet senare i livet tror jag. Jag önskar så att jag själv hade fått lära mig tänka och reflektera tidigare. Nu är jag mest otroligt glad för att se mina barn få detta tidigt i livet.
Jag hade ingen som helst ekonomisk skolning som barn förutom att jag hade jävligt lite pengar och inte på långa vägar fick i närheten av allt jag pekade på. Så länge jag kan minnas har jag haft stenkoll på de få pengar jag haft och funderade länge och väl om det var något som eventuellt skulle köpas. Vet inte om det är min knapra uppväxt eller helt enkelt personlighet som skapar denna “förmåga” som för mig har varit helt naturlig hela livet. Jag är därför inte så jäkla nojig för att mina barn ska utvecklas till slösor så jag tar det där med ro och har inte genomtänkta långsiktiga planer för hur jag ska få dem att fatta det uppenbara. Däremot tycker jag inte man ska skämma bort dem allt för mycket. Man värderar mer det man får när man väl får något om man inte får allt man pekar på.
De fyra räknesätten var min skolning, det fick man stabilt från skolan på den tiden. Och en liten ekonomi via ensamstående förälder med låg lön. Kommer ihåg att jag skrev kassabok i yngre tonåren men det var kortvarigt. Excel var inte uppfunnet…Tror inte man behöver köra så länge men det kan vara av värde att köra ett tag i alla fall så att man blir mer medveten om vad man lägger pengar på. Har dock aldrig varit utan pengar sedan jag fick veckopeng som liten så sparsamheten kom väl naturligt.
Min dotter var en slösa i tonåren men det växte bort när hon blev äldre och speciellt nu när hon har egna barn.
Min son har varit sparsam naturligt, det är inget vi pratat om egentligen. Tror det ligger genetiskt till stora delar. Han har alltid haft gott om pengar på kontot men inte för att han snålat utan för att han inte haft behov av att handla för mer, precis som det varit för mig. Det är ju inte svårt alls att spara om köpbehovet är litet.
Barn präglas till stor del av föräldrarna. Det är en fördel om de i vardagen får höra samtal om ekonomi och pengars värde. Inte i undervisningssyfte utan mer som en del i den vanliga vardagen.
Exakt. Jag tror också det till största delen är genetiskt. Barnen behöver inte ens kunna de fyra räknesätten för att fatta att fatta att om man slösar tar det slut fortare än om man är mer sparsam. Tycker man ser det där redan hos barn som bara är 4-5 år gamla. Vissa sparar och tänker mer långsiktigt medan andra ska konsumera allt på en gång.
Jag har precis som du aldrig varit utan pengar/buffert. Ända sen jag gick låg/mellanstadiet har jag haft en slant sparad oavsett om jag levt på soc, varit student, låginkomsttagare eller höginkomsttagare. Det är inte direkt någon rocket science att förstå sig på konceptet med ändliga resurser.
Jag funderar också på om det är genetiskt att ha ett ekonomiskt sinne, @pellepennan? Vissa barn/vuxna verkar aldrig kunna lära sig hålla i pengar oavsett. En intressant frågeställning.
Vad tycker ni andra på forumet? Kan det ligga något i att man föds eller inte föds med ekonomiskt sinne?
Vet inte om det finns något specifikt “sinne” som handlar om ekonomi utan snarare olika personlighetstyper som gör att man hanterar begränsade resurser bättre. Jag märker på mig själv att jag är extremt sparsam när det gäller allt. Jag suger hellre på karamellen än äter den på en gång. Ibland suger jag på den så mycket att den hinner ruttnar. Jag är inte svag för yttre lockelser. Har hög självkontroll. Jag överkonsumerar inte. Jag är eftertänksam och långsiktig. Jag mår bättre av att spara och lägga på hög och inför framtiden än att konsumera allt på en gång. Det gäller allt och inte bara pengar.
Detta ser jag även hos mina barn. Får de tex godis så vrålar de inte i sig allt direkt utan sparar gärna till tex kvällen då de ska se nån film och mysa… Detta trots att alla andra runtomkring vrålar i sig allt direkt de får det. Det är väl just detta som marshmallowtestet handlar om
Det är nog inte enbart genetiskt utan man påverkas av omgivningen under sin uppväxt. Men givet att syskon med samma föräldrar ofta kan vara så olika - den ena är en spara, den andra är en slösa - så gissar jag ändå att det kan finnas en hel del som beror på genetiska faktorer.
En del (som jag) sparar en massa fast man egentligen inte behöver. Andra har svårt att hålla i pengarna i hela livet. Och det beror inte bara på hur stor ekonomi man har. Vissa hävdar att det är svårt/omöjligt att spara för att man har låg lön, men börjar man gräva i vad man lägger pengarna på så går det nog spara rejält mycket mer för de allra flesta, givetvis inte för alla. Men man vill inte. Man får acceptera att det är så, det är nog svårt att ändra på. Och att inget egentligen är rätt eller fel, alla har olika behov.
Njae, jag köper inte det. Då skulle det ju vara omöjligt för en ”slösa” att bli en ”spara”. Väldigt tragiskt om det skulle vara så. Och ganska kört för @janbolmeson att försöka hjälpa folk till en bättre ekonomi mha RT
Personligen tror jag ekonomiskt sinne hänger ihop med miljö under uppväxt, vilka chanser man fick att lära sig, samt hur livet formar sig där man kan bli både hjälpt och stjälpt på vägen.
Jag började själv mitt liv som en spara, för att av olika anledningar hamna i slösa under en 15 års period, för att sedan ta tag i ekonomin igen på ruinens brant och har hållit mig som spara sedan dess, 25 år and counting
Genetiskt sett menar jag på att så gott som alla borde ha goda förutsättningar att klara sin ekonomi på ett bra sätt, om bara inte miljön sätter käppar i hjulet.
Med 4 nu vuxna barn (28-34 år) som alla vuxit upp under samma ekonomiska förutsättningar och också fått samma värderingar från oss föräldrar så kan jag bara konstatera att de har väldigt olika syn på pengar.
De har alla 4 fått en varsin lägenhet från oss som förskott på arv så de har kunnat starta sitt vuxenliv som skuldfria.
Inkomstmässigt ligger dem rätt lika också.
2 av dem är rätt ointresserade av sin ekonomi och åker gärna snålskjuts om tillfälle ges även om de är frikostiga när de själva står för värdskapet.
Den yngsta är väl lite doktor Jekyll och Mr Hyde där han är väldigt noga med kostnaderna för sitt AB medans han på det privata planet visserligen är prismedveten men där han med ett leende hävdar att han har en ekonomi i perfekt balans - ”Jag gör av med exakt lika mycket pengar som jag tar ut i lön varje månad”.
Den som sticker ut mest är dotter nr 3 som i mina ögon är sjukt ekonomisk (läs snål), inte bara med sina egna pengar utan även med andras.
Exempelvis brukar vi bjuda ut våra barn med sina respektive på någon restaurang på stan varannan månad och det brukar bli en del sura kommentarer och arga blickar redan när vi sitter ned och bläddrar i menyn…
”Snålisen” sätter snabbt ribban med att säga ”inga överdrifter nu bara för att mamma och pappa betalar” varpå ”de 2 äldsta” svarar med ”vi äter väl vad vi vill!?”
Och yngsta grabben snabbt replikerar ”jag kan ta halva notan”
Svårast är det givetvis för deras respektive som hamnar i ett knepigt läge i hur de ska förhålla sig till familjedramat ”Löjliga Familjen” och vad de själva ska beställa för mat…
Jag och min hustru brukar skratta gott när vi vänder hemåt samtidigt som vi gärna skulle vilja vara 2 flugor på väggen hos var och en och höra vad dem säger när ingen annan hör.
Jag är för team personlighet. Jag tror att personliga drag avgör huruvida pengar som område ”makes sense” eller inte. En del kan lära sig ett antal hygienregler runt pengar men för att ha det naturligt i sig behöver man ha lätt för att hushålla med resurser. Det kräver i sin tur att man har lätt för att anta helikopterperspektiv och se möjliga scenarier och tänka lite tredimensionellt.
Är man en person som inte vill planera och vill utgå från att det löser sig så har man svårare att få ihop hushållningen. Man behöver också vara någorlunda bra på att se mönster och kunna dra slutsatser om vad som funkar och inte. Känner en sån person som både ogillar att planera och inte reflekterar så mycket kring orsakerna varför det blev ett visst resultat. Har väldigt svårt att tro att hen skulle kunna bli bra på att hushålla och en god privatekonom genom träning. Dessa egenskaper drar henom i helt motsatt riktning.
Så sammanfattningsvis är förmågan att reflektera över sina köp och på så sätt ha en sund ekonomi mest en personlighetsfråga, dvs något som man föds med. Däremot kan man med rätt vägledning som barn, utveckla förmågan även om man inte har fötts med färdigheten?
Hur definierar du ekonomiskt sinne?
Jag skulle nog definiera det som att man kan plus och minus och att man ekonomiskt inte går minus.
Det är ingen som föds med dom färdigheterna.
Är det givet vad som är en sund ekonomi? Jag är själv en “snålis” som inte vill lägga ut en massa pengar i onödan på saker jag ändå inte uppskattar, som resor eller dyr restaurangmat. Men andra är väl mer njutningsmänniskor och tycker att det är värt pengarna. De lider kanske mer om de skulle behöva snåla. Osund ekonomi är det väl om någon far illa av det på något sätt men om det bara är andra som stör sig på det så ligger ju problemet mer hos de andra kanske…
Det jag menade är att man har en ekonomi som inte sänker livskvaliteten med betalningsanmärkningar, inget sparande, räkningar på hög, lyxfällan osv. För mig är det en osund ekonomi. Sen kan vi ju komma in på den filosofiska delen av sund ekonomi. Vad är en sund ekonomi då?
Sund=förnuftig och någorlunda planerad
Osund=impulsstyrd och utan riktig plan
Jag tänker att osund inte behöver vara på lyxfällannivån utan snarare att man gör val och sen i efterhand ”löser” finansieringen tex genom att ta av pensionssparande eller barnsparande. Dvs man sviker sin egna plan i viss mån. Man sparar och nallar ständigt av sitt eget sparande pga impulsköp. Man har dålig koll på vart pengarna tar vägen.
Håller med om det du skriver i stort. Men exempelvis att bjuda någon du verkligen tycker om på resturang, resa, hotell bara för den personens skull, där du även deltar är väl både sunt, samt relationsmässigt bra att använda pengarna till ibland.
Man kan ju ha både njutningsmänniskor och ”snålisar” i sin närhet.
Att göra något för någon annan även fast det svider i plånboken och inte är på ens egens intresselista är sunt, att avstå är snålt. (Förutsatt att man har pengar)
Sedan om det är en resa, kopp kaffe på terrassen, en korvgrillning, pratstund spelar ju mindre roll.
Utan det är människan som man vill göra glad samt ha relation till oavsett vad det är för personlighetstyp som styr vad man gör.
Man brukar säga att det är lätt att vara generös med andras pengar. Så man får vara försiktig med att kalla någon snål mot andra för att man inte bjuder runt lika mycket som andra föredrar att göra. Att bjuda är en generös gest men det är väl ändå upp till var och en att avgöra när/om/vem och hur mycket man vill bjuda på. Det är inte upp till andra att kräva/bedöma, så ser jag på det i alla fall.
Jag är som exempel blodgivare och har varit i över 35 år. Det gör jag för att jag kan och vill ge för att hjälpa andra. Men det skulle aldrig falla mig in att kalla andra som inte ger blod för snåla även om jag förstås berömer andra som gör som jag.
