Trist för vem? Barnen eller föräldrarna?
Det blir ju alltid en kompromiss mellan ens egna intressen och barnens. Om barnet har ett brinnande intresse för något, får man väl åsidosätta åtminstone en del av sina egna intressen för dens. Om det inte passar kanske inte barn var något som passade överhuvudtaget. Det är ett ok alternativ det med.
Svårt att ändra på i efterhand i och för sig.
För att svara på ursprungsfrågan, med en aktiv dotter med träningar fem dagar i veckan, och sen tävlingar utöver det skulle det nog vara väldigt besvärligt utan bil.
Som 13-åring tar hon sig till de flesta själv, men vissa slutar halv nio på vardagar, och med en timmas bussresa blir det fortfarande för sent, så då hämtar vi.
Utan bil skulle kanske möjligtvis taxi vara ett alternativ för dessa tillfällen.
Ofta är det ju föräldrar som erbjuder sig att skjutsa som i så fall är problemet - ungefär som att det skulle vara synd om barn vars föräldrar valt att inte skaffa bil - vilket självklart inte är fallet - men vissa gärna vill få det till.
I andra fall som beskrevs här ovan kan det ju vara så att vissa inte har bil eftersom kalkylen inte går ihop - då är det en annan sak om föräldrar med bil erbjuder att skjutsa andras barn.
Konstig inställning, lite som att komma till knytkalas utan att ta med sig något och sen säga att det är de som hade med sig saker som är problemet.
Om barnet blir tvungen att avstå från aktiviteten pga att man inte har bil, eller har men inte har tid/lust att skjutsa, så är det väl “synd” om det på något plan, eller hur menar du?
Ja, det är en annan sak. Men det var inte det vi pratade om.
Näe, mat köper man på daglig basis. Egen bil har man under längre perioder eller inte.
Om man inte har bil har man sannolikt lagt upp livet så att fritidsaktiviteter går att lösa utmärkt utan bil (inklusive att inte räkna med att andra kör). T ex bo i en stad med bra kollektivtrafik och/eller cykelavstånd.
Det kan även vara så att det finns föräldrar, både med och utan bil, som inte har tid att skjutsa barnen till fem olika aktiviteter varje vecka. Alla har inte jobb som man kan hantera som en fritidsaktivitet. Då är det tur att det finns snälla föräldrar (med gott om tid) som inte är fokuserade på millimeterrättvisa.
Ja, absolut. Men det var inte det vi pratade om, utan där man valt aktiviteter där det behövs bil eller skjutsande i någon mån.
Även här driver du iväg från det vi diskuterade, som inte handlade om millimeterrättvisa utan om att man inte kan förlita sig på andras godhet och värdera deras tid mindre än ens egen.
Och för de som inte har det upplägget men ändå deltar i aktiviteter som kräver motorfordon får det självklart bökigare med hyrbilar etcetera eller för riskera att folk kan ha synpunkter på det.
Jag tror inte det handlar om att någon cyniskt utnyttjar andra för detta - och om det finns så är det som jag nämnde tidigare ett problem främst för de som låter sig utnyttjas. Om du anser att du blir utnyttjad är det ditt problem och ansvar att se till att det styrs - t ex att påtala detta för den som du tycker utnyttjar ”systemet”.
Och spontant tycker jag det låter som en omöjlig strategi att ha ett upplägg där man som förälder räknar med att någon annan löser detta. Det känns som upplagt för problem.
Finns väl någon tråd om att bil kostar 5000/mån. Blir en del taxiresor för det (iof jag vet knappt vad taxi kostar nuförtiden). Särskilt om några barn kan samåka taxi.
Jag har landat i att så länge jag inte pendlar till jobbet med bil är det billigare med bilpool, även om jag skulle behöva hyra ett par dagar i veckan. Så det beror ju lite på vad man menar med “ingen bil”.
För träning lär taxi ofta vara ett bra alternativ, men ska matcher spelas på udda ställen behöver man nog ofta ta en egen bil (eller alltså bilpool) för att komma hem igen.
Jag har ingen invändning mot att barns intressen ska få kosta, ta tid och prioriteras på andra sätt. Det blir bara lite opraktiskt att ha ett vanligt liv när varje helg är inrutad med en rad olika träningar på olika tider och platser som det ska skjutsas till.
Att träna på elitnivå eller liknande där det finns ett mer avancerat engagemang uppfattar jag som en lite annan grej. I min värld handlar sport främst om något man gör under ett antal år och slutar med sedan.
Definiera vanligt liv? Nog fylls ganska lätt mycket av helgen av barnens aktiviteter, om man har ett par av dem och även fast de på väldigt låg nivå bara sysslar med en aktivitet var.
Jag skulle nog klassa det som ett ganska “vanligt” liv för föräldrar till lite yngre barn.
Det sagt, det betyder ju inte att det inte finns tid för annat i ens liv än barnens aktiviteter, det jag menade var att man nog får acceptera att det inskräktar på hur man kan planera och lägga upp de andra aktiviteterna.
Ja, och det var inte det här jag egentligen pratade om. Paradoxalt nog så är det inte nödvändigtvis så att idrottande på den här nivån kräver så mycket mer av föräldrarnas engagemang, utan mest av barnen. I alla fall i fråga om tid, pengamässigt kan vara en annan sak.
Helt enig. Alla lägger så klart upp sina liv som de vill, men jag ser det inte som kvalitet varken för barnen eller mig själv att lägga en stor del av tiden att sitta i en bil och stressa till olika platser i vardagen. Lägger hellre den tiden tillsammans med barnen någon annanstans.
Bor man ocentralt med dåliga connections (tex. buss som går varannan timme och slutar gå kl 19.30 osv) så är det nog så att man blir utanför en del om ingen kan skjutsa. Men bor man inne i stan eller nära en aktiv busslinje, pendeln, tunnelbanan osv så är det ju något helt annat. Vet de som tränar i sitt egna område och sen tex. tar pendeln ut till matcher osv när de är längre bort. Är det ännu längre bort ordnar förening osv gemensam buss.
Egentligen om man ska diskutera det här så behöver man ju titta på varje enskild situation.
Jag och min fru sålde bilen när barnen var 8 och 5 (5 år sedan), efter att ha använt den mindre och mindre. Vi bodde väldigt centralt och hade liksom varit “överallt” som bil krävde (utflykter etc) och tröttnat på det. Bilen var nästan bara ett medel för att få dagen att gå. Vi gick över till cykel/lastcykel till huvudparten av resandet. Oerhört flexibelt. Dessutom blev vi varse om en massa sjukt konstiga saker vi pysslat med när hade bil. Saker som man inte såg då. T.ex att fortsätta åka genom hela stan för att handla på samma stormarknad som vill alltid handlat på, fastän vi nu flyttat och det fanns en stormarknad åt andra hållet <10 min med cykel. Vi tog bilen in till city för ärenden också det <10 minuters resa med cykel. Jag insåg också då hur olycklig bilen hade gjort mig. Det var som att bli drogfri eller kvitt ett riktigt toxiskt förhållande. Äntligen fri!
På de här fem åren utan bil har vi sparat ihop så pass mycket pengar att vi nyligen kunde köpa ett riktigt lyxigt nybyggt radhus utan att belåna själen. Det hade vi inte haft råd med en bil i budgeten. Ska sägas att vi inte har några intressen som kräver bil (längre). Så, ja livet skulle kunna vara rikare på ett sätt med egen bil men friheten att slippa äga och pengarna vi istället kan lägga på vårt boende är helt överlägsen. Jag hoppas jag aldrig mer behöver äga bil och jag är så glad att jag är av med det beroendet.
Det är såklart väldigt mycket svårare att bli av med sitt beroende om man bor “illa” till och har en liv som kretsar kring bilen, och man dessutom älskar det. Men jag tror många är som vi - man är fast i motonormativiteten. Bil ska man såklart ha som barnfamilj. Men våga ta klivet om du har möjligheten och bor centralt. Eller sälj bilen och byt upp dig till ett centralt boende.
Det beror helt enkelt var man bor, och livssituation.
Jag var själv ensamstående, dvs jag ansvarade på allt. Till jobbet var ca halvtimme med bil, en timme med bus. Varnens skola var några km till motsatt riktning. Och andra barnens dagis var sedan tredje stopplats. Ena barnens hobby var i samhället (& tävlingsresor osv), andra barnen dansade och det var i annan samhälle, ca 2,5 mil hemifrån.
Jag lovar, utan bil familjens dagliga rutiner hade helt enkelt inte gått ihop, logistiken gade varit omöjligt. Och jag har tänkt efteråt att jag fattar inte hur jag faktiskt klarade ständiga stressen - jag måste tacka andra föräldrarna som hjälpte. Det är inte lätt att vara ensamstående…
Jag har tre barn, 11 9 och 7 år. Vi hade bil för tre år sedan i två år. Men inte efter det. Vi cyklar överallt. Barnen har 10 min till skolan, jag har 20 min med cykel. De har aktiviteter 10 min bort. Jag har en cykelvagn sedan dom var mindre och korg både fram och bak för handling. 30 sek till busshållplats om vi ska längre.
Jag är ensamstående på 90% och sparar mycket pengar utan bil så vi har möjlighet att resa.
Enda nackdelen är väl när det blir så kallt så låsen fryser. Vi bor i en mellanstor stad med jättebra cykelvägar överallt!
