Ja precis, att hoppa på något nytt/annat och prova det istället känns bättre än att helt sluta och eventuellt hamna i total paralys!
Låter väldigt likt mig, att behöva varva ner och släppa “de inre kraven” på att jag måste uträtta saker hela tiden och göra något av värde för att känna att jag gjort något vettigt. Hur har du gjort rent praktiskt för att varva ner? Jag har provat promenader, meditation, yoga etc men tycker det är svårt. Jag inbillar mig att det eventuellt behövs längre perioder för att det ska gå att riktigt koppla från…
Mycket spännande, det ser jag fram emot! Tack för boktipsen förresten, låter väldigt intressanta. Kommer köpas!
Det är flera nu som pratar om att dra ner på tempot, att kanske göra saker mer njutningsbara (avspänd frukost, titta på vackra saker, ät i lugn och ro etc). Det låter som en bra tema tycker jag. Jämfört med en typisk vardag där det mest är bråttom mellan frukost till jobb, jobb till träning, träning till matlagning osv. Jag hade definitivt uppskattat ett lugnare tempo men jag tror omprogrammeringen av mig själv och min hjärna hade varit den största utmaningen. Men det krävs säkert övning för att bli bättre på det.
Insiktsfullt att se att du kanske har valt fel yrke. Det upplever jag att de flesta av oss har pga olika skäl: vi tänker för smått, vi ser inte vår potential, vi upplever inte att vi har råd att skola om oss eller vi har helt enkelt inte insett tjusningen i ett visst yrke för att vi visste inte ens om att det fanns eller det fanns inte på vår radar etc.
Att du blir paralyserad av tanken att hitta på saker att sysselsätta dig med är inte konstig. Det vi övar på blir vi bra på. Ingen övar på att göra ”ingenting”. Alla övar på att ”gå till jobbet, prestera tillräckligt bra så att du får en lön denna månad också”. Vi är tränade i att vara sysselsatta. Vi är sjukt otränade i att ”bara vara”.
Som många skriver i tråden så finns en vilja att bidra, att vara i ett sammanhang – men det betyder inte nödvändigtvis att det ska ge pengar eller att vi måste ägna 40 timmar/vecka åt det. Jag kan tänka mig att ägna mig åt mer pro bono uppdrag, vara hundrastare/jourhem på Hundstallet, motionera Beridna Högvaktens hästar mer än vad jag gör idag, brf-styrelseuppdrag igen, coacha nya företagare, språkskola/café för nyanlända, föreläsa på skolor och liknande. Samtidigt som jag ser fram emot tid för att bara vara jag: läsa, förkovra mig, plugga något helt olönsamt, hjälpa en vän att flytta, odla tomatplantor och ge bort, köra Netflix-maraton etc.
Om du inte har ett sug idag för något annat så finns det ingen anledning att stressa in i FIRE. Jag vet många av mina FIRE-klienter/blivande pensionärer som fullständigt älskar att gå ner en dag i veckan. Wow, det känns lyxigt och man kan göra det man vill. Sen utökas det med ytterligare en dag…. Å sen en dag är man mogen. Man känner att jobbet inte ger något längre och att friheten att styra sin tid, slippa oproduktiva möten och dåliga chefer och oändliga omorganisationer inte ger ett skvatt. Man har fått nog.
Många av mina klienter ser just att den där fritiden är så mkt mer lockande än jobbet. Jobbets största fördelar är att få vara i ett sammanhang å få en peng som ramlar in på kontot den 25:e. Man får känna sig eftertraktad och behövd. Tanken på pension blir ofta ett likamedtecken att man inte är behövd och eftertrakta, ingen ringer och frågar om råd, ingen saknar dig om du inte dyker upp.
Det är helt klart en omställning, men min fråga till dig är mer…. Måste det vara antingen eller? Måste det ske abrupt?? Måste det ske över huvudtaget?
Vill rekommendera boken Existensboosten av Siri Helle. Våra tankar och känslor som människor är inte så unika som vi kanske tror. Det finns forskning som tagit reda på vad du kommer må bra av. Ex. hjälpa andra som kan göras i diverse frivilligorganisationer.
Klarar du av att ligga i hängmattan på semestern och inte göra något mer aktivt än att lyssna på sommarpratare ?
Det finns människor som ständigt måste ha ett projekt för att må bra.
Sedan finns det andra som är så pass stressade i vardagen att de inte klarar att varva ner.
Projektmänniskor kan klara av FIRE alldeles utmärkt.
Däremot om hela ens identitet är knutet till arbetet och prestationerna där kommer även vanlig pension vara en svår omställning.
Antagligen är det här det som är den bästa vägen framåt. Dels för att du, som du skriver, menar att det kan ge mer frihet i vardagen vilket kanske är precis det jag behöver för att få balans. Samtidigt så skapar jag inte ett stort drama (“jag måste byta karriär för att bli lycklig”) som jag gjort flera gånger historiskt utan att allt löser sig. Ofta är gräset inte så mycket grönare på andra sidan utan det handlar om andra saker på insidan. Med det sagt finns det garanterat sysselsättningar där jag skulle må bättre i jämfört med mitt nuvarande jobb, men med deltid så kommer mer tid att utforska andra sysselsättningar som kanske kan generera nya insikter!
Ska kolla upp boken, tack!
Jag kan slappna av på semestern och läsa en bok, så jag vet att jag har förmågan. Men i vardagen är jag ständigt “på väg”, ska uträtta ärenden och fixa saker. Det är mer mentala späken som drar i mig att jag “måste” göra saker hela tiden. Men eftersom jag numera känner till det är det också något jag försöker jobba med för att kunna slappna av mer och bara vara och njuta av tillvaron.
Gillar idén med “projektmänniskor”, tror det kan ge mig ganska mycket mening. Jag har sett min karriär som en trappa av olika projekt. Jag har bytt jobb relativt ofta för att jag tröttnat och då hoppat till nästa “projekt” för att utforska där, lära mig nya saker tills jag tröttnat på det. Jag borde kunna anamma samma tankesätt i privatlivet att jag driver/provar olika projekt inom allt möjligt (träning, matlagning, husfix, frivilligorganisationer etc.) och ser det som projekt som inte behöver vara för evigt utan jag provar på och kan avsluta projektet när jag känner för det och prova något annat. I “värsta” fall börjar jag med ett projekt som jag tycker är så roligt att jag stannar kvar i det och fortsätter utvecklas inom det området, och då har jag ju hittat rätt!
Har du något fritidsintresse du vill utveckla? Finns det någon hobby som inte riktigt hinns med? Är det något du velat prova men aldrig känt att du haft orken eller lusten till? Det kvittar egenligen om det är idrott, kultur, intellektuell fördjupning, utbildning, välgörenhet etc.
Har du aldrig tänkt på något av detta så är det förmodligen läge att jobba några år till. Har det slagit dig att du vill skriva den där romanen, hjälpa knattelaget på matcherna, plugga tadjikiska, bygga din egen båt eller något annat, då har du chansen nu.
“Den stora meningslösheten” drabbar alla någon gång, vill jag påstå. Ofta viftas det bort som olika typer av åldersrelaterade “kriser”, men det är en del av att vara människa. Man omvärderar sin plats i kosmos. Sedan måste du ju inte sluta jobba, men för att få ett perspektiv på jobbet behöver du inte utföra det. Går det att vara tjänstledig eller ta en riktig lång paus?
Men, som så ofta förr: FIRE söker man sig till för att göra annat. Söker man sig från arbetet för att man inte står ut som primärt skäl, då riskerar FIRE-perioden att bli en besvikelse för många.
Jag lyckades under semestern när min sambo och nyfödda var hos svärföräldrarna. Då åkte jag ut med båt i olika sjöar. Som små äventyr under dagen; Ren sightseeing. Gled runt ljudlöst med en ljudbok i ena örat och en öl eller kaffe i handen. Kunde bränna flera timmar så. Hela dagar.
Nyligen upplevde jag samma avkoppling igen. En söndagseftermiddag i soffan. Mätt och belåten. Hunden i knäet. Min sambo framför brasan med vår sovande bebis i famnen. Det påminde om när man legat och vilat på kökssoffan hemma hos äldre släktingar. Som om tiden inte fanns.
Jag känner igen mig-ish? Tror att jag har hamnat i någon sorts livskris i kombination med att vara less på mitt nuvarande jobb (och har ledsnat snabbt på alla jobb jag tidigare har haft inom liknande tjänst).
Min “plan” har varit att spara intensivt i några år (Coast fire?), och att sen kunna gå ner 1-2 dagar i arbetstid eftersom jag inte skulle behöva spara mer. Men har väldigt långt kvar till normal pensionsålder, så mycket hinner såklart hända på den tiden. Är 30 och har förhoppningsvis nått en miljon på börsen inom en snar framtid. Just för att det är så långt fram i tiden har jag inte heller gjort en ordentlig kalkyl på när jag ska sluta spara, mer än att jag har några riktmärken för mig själv för vad jag tror kommer bli bra.
Nu har jag i alla fall börjat fundera om det finns något som jag kan utbilda mig till och jobba inom, som jag skulle trivas bättre inom, men som istället ger en lägre lön. Med risk att jag kommer tycka att det är exakt lika trist pga att gräset inte är grönare… men det kanske är värt den risken…
Jag är nybliven pensionär och känslan är enormt positiv. Mina dagar är en enda joyride! Finns massor av kul att göra som laddar mig med mer energi! Jag målar, jag snickrar, jag lufsar i skogen, pular med alla äpplen detta äppleår, går på museum, åkt runt lite i Sverige med nya husbilen och kollat på coola ställen, läser böcker, orkar hänga med i samhällsdebatten, orkar vara social nu när arbetet inte suger allt, hänger med barnbarnet, är hundvakt av och till… listan tar liksom aldrig slut…hoppas hoppas för din skull att du kan väcka lusten till att göra något kul och kanske nåt helt nytt! Jobba med händerna kanske? Kreativitet föder ofta ny kreativitet, så bara du sätter bollen i rullning så …
min känsla är att så länge jag vikt min tid till vanligt lönearbete som innehållt allt det vanliga med möten, planering, strategi, målfokusering upptas hjärnan av det och minimalt utrymme lämnas för det kreativa och lustfyllda…nu har jag äntligen möjlighet att ändra på det! Nu ska jag sätta mig och måla en stund! Bara för att det är så kul och meditativt!
Man kan ju vilja olika saker. Det kan ju faktiskt vara så att den ena vill sluta jobba och den andra vill fortsätta jobba. Varför ska båda sluta jobba om bara en vill, eller tvärtom?
Den typen av förhållande skulle jag absolut inte vilja leva i.
Om jag slutar jobba i förtid, vilket jag hoppas, kommer jag att göra samma saker som jag annars kommer att göra när jag blir “pensionär på riktigt”. Det är absolut mer RE än arbetslös.
Grejen är att jag inte känner att jag behöver fylla mina dagar med något speciellt, det är där vi verkar skiljas åt.
FIRE kan tolkas på massa olika sätt, men en gemensam nämnare är väl att man vill frigöra mer tid åt saker man vill göra istället för att tvingas gå till ett arbete 8 timmar om dagen.
Om man vantrivs med jobbet och samtidigt inte finner ro i att vara ledig och göra vad man vill så vet jag inte riktigt vad man ska tipsa om, det finns ju tusentals saker man kan göra… typ:
Köp en rallybil, böra sy, lär dig ett språk, lär dig ett språk till, lägg pussel, måla om huset, köp en båt, ta skepparexamen… ja det är som sagt helt oändligt om man har skapat sig rätt ekonomiska förutsättningar att kunna göra det.
Så här, jag har inte någon direkt utkristalliserad hobby. Ofta när jag får “tid över” så går jag snarare till att-göra listan kopplat till huset (som inte är kopplad till glädje) snarare än att jag sysslar med någon hobby. Här är jag kanske lite speciell, vad vet jag, men jag har inte riktigt något vid sidan av jobbet som jag brinner för. Jag hade älskat att ha något sånt men det har jag inte.
Vet inte om jag håller med @angaudlinn att jag borde jobba några år till för att jag inte haft tankarna på att utveckla en hobby. Jag tror inte att den känslan kommer infinna sig genom att vänta några år. Jag tror jag behöver vara mer aktiv i mitt utforskande av potentiella hobbys och hitta saken/sakerna som jag vill fylla min lediga tid med? @def är nog inne på det, du säger att det finns tusentals saker att göra, jag måste nog bara börja prova saker för att hitta intressen som jag gillar och vill lägga mer tid på! Tack.
Jag tror egentligen du först behöver förstå varför du inte trivs på jobbet. Det kan ju vara massvis med saker (tråkiga möten, arbetsuppgifter som är tråkiga, kollegor/chefer som gör arbetsplatsen trist, du jobbar med saker som inte är i linje med vem du är). Jag insåg nyligen, efter mer än 10 år i arbetslivet, att jag antagligen vantrivs (i alla fall en av anledningarna) på ett kontorsjobb för att en av mina starkaste värderingar är frihet. Jag kom till den insikten när jag gjorde en övning där jag skulle utforska vilka mina värderingar är. (Sidenote: Det fick mig också att inse att sommarstugan kanske inte är en så bra grej eftersom den gör att jag känner måsten och att den äter på min frihet även om det är fantastiskt att vara där). Med insikten om varför jag inte trivs har jag börjat fundera på hur jag kan hitta arbeten där jag har mer frihet eller hur jag kan skapa mer frihet i min vardag och kanske må bättre rent generellt.
Där uttrycker du nog själv orsaken till din tvekan inför livet efter jobbet.
Inte så lätt kanske men försök kasta dig handlöst in i olika hobbies, intressen till du hittar något du verkligen brinner för. När du är där så är det inga problem med att ha för mycket tid längre. Lovar
Mitt ”problem” är det motsatta. Även efter jag slutat jobba så saknas det tid för allt roligt man kan hitta på
Den här kommer upp hela tiden, men jag vet inte om det finns något belägg för att det är sant?
Jag gick FIRE för att få fri kalender, så att när jag vaknar på morgonen varje dag kan bestämma vad jag vill göra härnäst. Jag har inga stora planer eller mål eller så, det är mest att slippa ha sådant som gör det skönt med FIRE
Mmm, det är ju lurigt hur man ser det. Är avsaknaden av något, något?
Man kan definitivt se det som att jag ville bort från jobbet, slippa gå och tänka på jobbproblem, jobbpolitik, och liknande saker. Få lite tomt i huvudet i stället för att fylla det med alla de där sakerna.
Har väldigt svårt att se att man inte gör FIRE tillsammans, men eftersom vi har 1000 olika definitioner (fast det bara finns en) så antar jag det kommer fungera för er
Om jag vore ekonomiskt oberoende skulle jag vilja ha med min partner men det kanske bara är jag det
