En tanke,
Om du upplever att chefen ”gömmer” sina verkliga avsikter bakom en falsk omtanke så skulle det kunna vara läge att ta in någon utomstående i samtalet. Om du då säger att det är bäst för dig att behålla begränsade arbetsuppgifter så måste ju chefen objektivt övertyga om varför du har fel.
En annan tanke är att det spontant låter på dej som att det egentligen inte är de avdra arbetsuppgifterna som skrämmer. Det låter snarare som att det handlar om rädsla för att vara oförberedd och hantera situationer där du inte har lika starkt självförtroende. Kan det vara så? Om ja - går det att med rätt stöd bredda sig?
Tredje tanke är: tänk om chefen har helt rätt! Omtanken är kanske genuin. Du kanske skulle växa enormt om du bara kom över en liten uppförsbacke längs vägen? Du kanske har stor outnyttjad potential! Du kanske skulle må strålande av att få självförtroende i att du är kapabel till mer?
Det finns inget stort i att göra sig liten.
Sist men inte minst, du resonerar kring att chefen kan tycka att din situation blir orättvis mot andras. Är det så eller skulle det bara hypotetiskt kunna vara så? Är dina uppgifter eftertraktade och attraktiva?
Känner själv ingen liknande tendenser hos egna medarbetare. Detta är svårt att jobba med. Det utmanande är ofta att verksamhetens behov inom den nisch som medarbetaren önskar hålla sig är små i förhållande till en hel anställning. Jag har därför viss empati med chefen. Men i det läget kan man kanske försöka att lägga till ett område åt gången istället för att ändra allt över en natt.
Att pressa på på det sättet skulle ju också kunna vara ett sätt att diskret försöka få dig att börja leta efter nästa arbetsplats.