Hej!
Ja, jag fundera på att ha med en kollega. Har en kollega som chefen har mycket förtroende för och som verkade förstå mig. Så kanske. Dock tänker jag att det finns en risk att chefen drar “du har så mycket kompetens-kortet” och då kommer ju inte kollegan vilja säga emot å vips har hon kollegan på sin sida…
Han vill nog mig väl på så vis att han ser en massa bra i mig som han vill att jag ska utnyttja. Men jag mår piss av att utmanas och jag mår också dåligt över att hela tiden ha det hängande över mig att jag inte är ok som jag är görandes det jag gör. Utan att förväntningarna är större. Jag är ganska bra på det jag gör. Inbillar jag mig. Jag har lång erfarenhet. Jag har gått kurser. Jag borde va en person som han vill ska träffa de här patienterna. Men han vill istället vara nån kbt psykolog och “bota mig” för nått som jag själv inte upplever som ett problem. Jag mår bra av att jobba smalt. Om jag hade nått dåligt av det hade jag bett om hjälp.
Så absolut tror han att det finns potential som inte utnyttjas. Å det kanske finns. Men jag orkar inte känna mig halvbra på saker å hela tiden känna att jag ställa inför att jag gjort ett tveksamt bra jobb.
Så ja, en del av det är ju självförtroende, att jag inte känner att jag kan det andra. Men det är också att den gruppen generellt är tyngre, mer komplexa situationer, svårare gränsdragningar om diagnoser eller inte vid bedömningar, medan de jag jobbar med är mer tydliga. Jag upplever ansvaret som för stort.
Både och, det är väl attraktivt för att de ibland är mer straight forward och mer direkt behandlade mot patienten, men vissa tycker det är både svårt å tråkigt så alla ser det inte som drömuppgiften.
Förstår absolut att det är komplext från chefshåll.
Han lyfter att det är orättvist så det är antingen hans bild eller så har folk sagt det. Han tar ofta upp att jag är en belastning för de som bokar då de måste förhålla sig annorlunda till mig, men jag har frågat dem å de har själva sagt att det inte stämmer.