Det är ingen lätt situation du beskriver Line. Dock tror jag att både du och chefen har både rätt och fel…
Jag tycker du ska läsa om hela tråden och dina svar. Du målar upp väldigt många hinder, som inte behöver finnas där. Hade jag varit din chef hade jag nog haft en känsla av att du inte verkar speciellt tillmötesgående. Detta säger jag givetvis enbart utifrån den text som finns i tråden.
Jag tror också att din chef försöker balansera hela verksamheten, och det gör inte saken lättare om inte alla har samma inställning till upplägget och planeringen av arbetet. Jag tror även det kan vara en anledning till det du beskriver som någon forma av “ambivalens” mot dig.
Jag tror att om du öppnar upp möjligheten till att börja arbeta med din självkänsla som ett första steg, och är tydlig med chefen att du gärna gör det som en del i att utveckla dig själv, så har ni redan tagit första steget till något bättre. Jag tror dock du behöver visa att du åtminstone har den viljan. Jag tror inte att du kommer må bättre att att stanna där du är nu rent mentalt, utan du behöver fundera på vilken vilja du har att arbeta med dina rädslor. Jag tror att om du gör detta och inleder in dialog med chefen runt dessa första steg, tror jag att chefen kanske kan börja få en annan bild av dig. Det kan i sin tur generera att “trycket” på att du ska göra något annat eller bredda dig lättar.
Jag tror det är riskabelt för dig att inte ta en vidare dialog, dels för att du själv kommer känna en fortsatt press, plus att du inte gör något aktivt för att komma ur dina “tankar”/rädslor/hinder etc.
Det gör typ uppriktigt ont att läsa det. Kanske för att jag vaknade med ångest över jobbet idag, klumpen de lux i magen. Å för att det gör extra ont att läsa å förstå att man är till besvär för att man inte är lika flexibel å funktionell som alla andra.
Och sen såklart för att jag vet att du har poänger. Jag borde väl jobba med mig själv. Hitta sätt att bygga upp det där självförtroendet. Det är väl tyvärr bara så att jag är extremt trött på att ha issues å försöka jobba med dem. Gått hos psykologer hit å dit hela livet i perioder.
Jag vill lixom få en paus. Få känna att jag är okej trots issues. Jag vet lixom inte vad jag ska tro längre, antingen kan allt botas via terapier å då kan vi alla bli likadana eller så är vi alla olika å jag kan inte skapas om till nån annan. Jag tror att jag säkert kan utvecklas, men till en viss gräns, å till en viss kostnad både ekonomiskt och tidsmässigt å mentalt. Jag vet inte om jag orkar faktiskt.
Jag är medveten om att jag verkar väldigt ovillig… Å just nu är jag nog det, pga bristande ork. Men jag förstår att chefen stör sig.
Jag känner att jag får vänta till pensionen och då andas ut för att folk inte längre kommer ha förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till.
Men ja du har massor av rätt. Så tack för ditt svar och dina tankar. Ska se om jag kan formulera mig på nått annat vis till chefen vid nästa avstämning
Förstår det. Min erfarenhet säger mig dock att det bästa ofta är varm ärlighet. Och det kommer av att jag tror att en öppenhet och ärlighet ofta är bästa sättet att närma sig en situation där någon behöver hjälp. Det handlar inte om att stryka någon medhårs eller vara elak, utan att hitta bästa ingång för att verkligen kunna stötta och hjälpa.
Jag kan lova dig att vi alla är icke-flexibla och icke-funktionella i någons ögon.
Vi har alla saker vi behöver jobba med och som vi är trötta på, men det handlar om att inte ge upp. Givetvis får man känna sig kass och nere, men det gäller att inte fastna i det. Och du är helt OK, trots dina issues, det är lite det som det handlar om när det kommer till att vara människa.
Du skulle säkert må bra av att inte “ta in” eller “ta på dig” alla aspekter av allt samtidigt, utan bestämma dig för att göra en sak. Och fokusera på det. Att förbättra en sak. Låt allt annat vara. Du kan inte lösa allt på en gång. Och framför allt, var rädd om den energi du har.
Var när jag var på smärta rehabilitering. Min ms ger mig fatigue. Dvs sjuklig trötthet. Så när jag är aktiv med aktive fatigue, blir det svårare att komma ihåg saker. Likadant att planera om saker om det ej gått som planerat.
Psykologen där tolkade det som tecken på autism. Så skickade en remiss för att kolla upp det. Mest för att om jag verkligen hade det. Hade jag rätt till mer hjälp.
