Det finns många städer med universitet och högskolor i sverige. Studenttiden är ett alldeles ypperligt tillfälle att prova bo någon annanstans än hos mamma och pappa. Varför ska man köpa sitt boende när man är 25? Varför inte vid 35? Det är väl inte förrän så man börjar stadga sig. Jag skulle aldrig rekommendera mina barn att köpa boende tidigt så det är bara bra att de inte har råd förrän de faktiskt behöver köpa.
3 gillningar
Jag skulle inte rekommendera mina barn att bo i Stockholm över huvud taget och som bonus på det får man boende betydligt enklare 
Oavsett vad man tycker om Stockholm eller vissa områden så är det bara bra att barnen själva får styra över sina liv och kämpa lite för att bygga sitt liv och som framtid. Alla normalbegåvade friska svenskar klarar det på egen hand både igår, idag och i framtiden
1 gillning
Min poäng är att det ser inte likadant ut som när jag var ung och inte heller som när du var ung. Boendena är dyrare, andra hand svårt att få tag i, lånen är sjukt höga. Det är inte rätt inställning att tänka att ”det gick ju på min tid så varför skulle det inte gå nu”.
Var och en gör som den vill och vad den förmår. Men att tro att det är som det alltid har varit och därför löser sig stämmer inte, i vart fall inte i storstäderna.
På min tid var det inte ens svårt och jag ser inte att det skulle vara svårt idag heller. Självklart kan man fixa någonstans att bo även om man inte har en halv miljon på kontot när man fyllt 18.
Ja man kan fixa ett dyrt boende, men ska man samtidigt klara att spara stora summor av sin lön blir det tufft. Och som sagt, ska man dessutom klara lånen behöver man sannolikt bortåt en miljon för att få hyfsade boendekostnader.
Man kan lösa detta genom att bo i en mindre stad eller så kan man som förälder försöka bidra med en startplåt. De i min bekantskapskrets som har barn i den åldern och inte sparat åt dem belånar sina egna boenden i stället. Ser inte det som ett bättre alternativ.
En annan del av Sverige kan räcka.
Jag och sambon sparar hela barnbidraget till dottern (6år) och sonen (1,5år), startbidrag på 35k var och en del födelsedags & julklappspengar . Vi pausade dock en tid under föräldraledighet. Allt investeras i Avanza auto 6 (ok avkastning änsålänge). Dottern har ca 200k och sonen har strax över 70k, jag och sambon har lite svårt att bestämma oss för om vi sparar för mkt eller det är ”lagom”, spontant efter att ha läst tråden så känns det som att vi sparar väldigt mycket till barnen.
Vad tycker ni ?
Änsålänge står pengarna på ett Isk i mitt namn, känns lättast att styra vad pengarna går till då.
Fick lite inspo av avanza-podden där dom sa att det man sparar till barnen inte behöver vara en gåva till dom utan en buffert att kunna hjälpa dom med bostadsköp osv. i framtiden.
Jo, det är en bra poäng att pengar räcker till olika mycket på olika platser. Har bott i utkanten av storstad tidigare och bor nu i en mellanstor kommun med kort körsträcka till ett par städer. Bor man själv i Sthlm eller Göteborg etc och vill att barnen ska kunna göra det med så behövs klart mer pengar och/eller tid i bostadsköer.
Jag är inte av åsikten att alla ska kunna bo i Stockholm. Det blir snabbt orealistiskt att tänka att det ska gå. Men hade jag själv bott där så är det klart att jag hade velat att mina barn skulle kunna bo på lägligt avstånd. Det är dock en väldig lyx för dem som värderar att bo i huvudstäder/storstäder.
Att hyra/köpa i utkant av de flesta städer eller inom rimlig pendling tror jag fortfarande är väldigt realistiskt för de flesta.
Samtalet om kontantinsats är väl förvisso lite off topic men men. Vi sparar 500 kr/mån till varje barn på konto i mitt namn. Detta kommer troligtvis inte räcka till någon kontantinsats i en storstad. Men vi har ju ett annat sparande utöver det som vi mentalt avsatt till barnen. Skulle det behövas tar vi ju av andra pengar för att hjälpa till med kontantinsats.
Jag sparar 2k per barn per månad och sen får det ungefär 1k till per mpnad från andra i sparande.
Detta är inte bara för bostad utan för eventuella moppebilar, körkort och allt annat kostsamt från tonåren och uppåt.
Absolut. Det påverkar såklart vart man bor i nuläget. Jag hade antagligen inte sett samma behov av stor startplåt till barnen om vi bott på mindre ort där det går att få tag på hyresrätter.
Dock: en fjärdedel av Sveriges befolkning bor i Stockholm och hälften bor i Mälardalen om man räknar med hela den regionen. Så det är inte ett specifikt särfall och undantag vi pratar om.
En bra diskussion redan, så har inte mycket att bidra med. Jag har två barn - 4 och 6 år gamla i skrivande stund. Jag har sparat hela barnbidraget för båda sedan de föddes. Jag har sett barnbidraget som just ett bidrag och aldrig räknat med det i min kalkyl för inkomst.
Barnen är inte medvetna om att detta gemensamma konto finns och tanken är att de inte ska veta om det heller på väldigt lång tid.
Tanken är att de vi som föräldrar ska lära de om ekonomi och sparande och att de eventuellt blir delaktiga i investeringarna.
Min oro är dock att jag varken vill göra de en björntjänst genom att ge de för mkt pengar och att de faktiskt inte kommer förstå värdet av pengar framöver. Lagom summa är alltså väldigt svårt att definiera - spontant kan jag tycka att 300-400k var är en bra summa - men vad är det värt egentligen om 10-15 år?
Sedan har jag sparkonto åt barnen där födelsedagspengar och dylikt hamnar, som de är medvetna om. Utöver det finns det ytterligare ett konto som ska täcka behov framöver (tonårstiden) dvs kläder och liknande.
Nejdå, jag förstår precis. Men om en fjärdedel-hälften av befolkningen vill bo i samma område så skapar detta en efterfrågan som är väldigt svår att möta. Så medan jag förstår att individer vill hålla sin familj samlad och sådant ser jag det som ett personligt problem, inte som ett samhällsproblem.
Mina barn kan ju för all del hamna i en liknande situation om de behöver bo i en populär studentstad. Vi kommer ju spara själva och kunna hjälpa i rimlig mån ekonomiskt och praktiskt, men svaret på det problemet i vårt fall är nog att det kommer vara lite obekvämt för barnet. I det läget får man antingen kompromissa på hur bekvämt boendet är eller kompromissa på restiden. Har själv behövt dela boende fler gånger samt provat på hur lång pendling som är för lång. Även med gott om pengar är prioriteringar och kompromisser nyttigt för självkännedom och personlig utveckling. Bara för att man har råd med något så är det inte säkert att det är långsiktigt smart eller ger långsiktig lycka. Att kunna välja vilken typ av obekvämt man kan ha överseende med är en rejäl styrka.
1 gillning
Hon visste inte att vi sparade till henne. Vid studenten bjöd vi ut henne på restaurang och gav henne ett “presentkort” på 100 000:- och sa att hon får 50k nu och resten när hon skaffar lägenhet. Sedan märkte vi att hon var så himla duktig med pengar - så vi förde över resten.
Det som var så himla kul var att hon inte hade en aning om att hon skulle få pengar. Så hon blev riktigt känslosam och glad (tårar). Var en härlig känsla som förälder att få vara med om.
Ja, det var fint. Min dröm är detta. Ska hemlighålla all deg för vår gumma.
1 gillning
Nej, 23 % av svenskarna bor i Stockholms län. Inte 5 %.
Var skrev jag befolkning? Stockholms län är ca 1,5% av Sveriges yta.
“Gåva med förbihåll”, en juridisk term men en logisk tankevurpa för sunda förnuftet.
En gåva kan inte ha förbihåll.
Vi sparar också en hel del och har som mål att “de” ska ha 750 000:- var när de flyttar hemifrån.
Dock är jag inte så bekymrad ang. att summan är hög för de kommer aldrig få veta hela summan som vi satt av till dem utan det delas ut i händelse av behov.
Det finns en lekhink var till dem med en summa som är betydligt lägre och som de spenderar fritt från 18-årsdagen. Denna hink kan de även fylla på själva med sommarjobb mm i framtiden och då vill jag att den är så pass liten att deras eget bidrag tydligt gör skillnad.
Vi sparar också hela bidragen och hamnar förhoppningsvis runt 750k / barn eller så. Tänker just nu (barnen är småttingar) att det får efter behov, främst till boende. Dessutom lär det inte bli på 18-årsdagen, så blir väl mer pengar i slutänden. Men som många har skrivit, behövs ju mer pengar om 20-30 år.
Tankarna kring hur mycket det ska hjälpas till är inte helt enkla kan jag tycka. Detta såklart givet att förutsättningar finns. Men säg att jag kan ge ännu mer utan att påverka min egen vardag, ska jag göra det eller ställer det till det mentalt för dem?
Själv fick jag låna ca 100k av föräldrarna för ett lägenhetsköp i 25-års åldern. När jag 5-6 år senare sa att jag var redo att betala tillbaka fick jag svaret att det inte behövdes.