Rimligt att finansiera semsterresan med blankolån?
Har jobbat på bank och blev extremt förbryllad över att nästan alla kunderna hade privatlån på 200-400k.
Gav upp på mänskligheten och försöker ta hand om mig själv, hålla mina lån låga, inte leva över mina tillgångar och hjälpa de som ber om hjälp med information om privatekonomi.
Är kanske den enda svensken utan privatlån, kom jag till insikt med.
Nej…
Tyvärr finns det väl en förväntan (riktig eller upplevd) utifrån att man ska åka på semesterresor. Hur den finansieras är mindre viktigt. Man vill vara som andra, som också åker på resor, utan en inblick i hur de har finansierat sina resor.
Oj, på riktigt?
Två till här som inte lånar till prylar. Tog ett mindre för att köpa en gammal bil på 80-talet när vi hade nya jobb men var rätt panka. Det var enda gången.
Spara först köpa sen sedan dess…
Inga kreditkortsskulder heller. betalar alltid räkningen direkt.
Av princip betalar bara räntor på huslån… Inget annat.
Oj det låter helt galet. Men i och för sig har jag ibland undrat hur så många kan ha så fina bilar…
Det finns fler!
Ja jag blev verkligen förvånad över att andra tog privatlån utan att blinka. När de säger att en stor del av befolkningen inte klarar en oförutsedd räkning på 10k så är jag övertygad om att de menar att de tagit så stora privatlån att de verkligen inte klarar den räkningen.
Alla borde jobba på bank, få gå igenom lika många konton som jag och få se verkligheten. Den är mörk. Så avundas aldrig din granne på bilen eller resan, sannolikheten är hög att det är privatlån blandat med ångest som gjort det möjligt.
Jag hörde om precis detta idag, från en kollega. Hens kompis hade satt detta i system och nu när lånet till 2024-resan skulle tas var inte 2023-lånet avbetalt…
TUI brukar ju ha räntefri avbetalning de borde köra på det istället
Här är en till. Lite CSN-lån som är investerat bara. Investeringen är större än skulden så det känns som ett helt ok lån.
Tur att lyxfällan finns som kan komma med allmosa när man fått visa upp sig i TV. Det är det säker värt och rensat upp deras ekonomi. En utlandsresa är ett måste.
Är helt skuldfri sedan många år.
Kanske ett annonsförbud för alla privatlån skulle sitta på sin plats.
Något som jag tänker mycket på är:
Alla beslut är rationella om man har all information.
Folk är generellt inte dåliga på pengar, de har bara inte tillräckligt.
Dvs. det som jag tänker på är att det är just barnfamiljer och jag tror att man nog gör det här för att man kanske uppelver att man “måste” för att barnen ska kunna passa in och liknande.
Jag har haft en del sådana samtal med vår tonåring, särskilt med tanke på att det precis varit sportlov och att alla kompisarna i klassen varit iväg på skidor och vi själva var en sväng i Barcelona. Där jag sa att så ser det ju inte ut för alla, alla har inte möjlighet att åka iväg på sportlovet, påsklovet, sommarlovet etc.
Dvs. att jag tror att det är lätt att förfasas, men jag tror att svaret är nog inte “de är dumma”. Men tyvärr verkar ju artikeln inte ge svar på det här…
Jag ställde i en tidigare stås frågan om var de ”enorma och växande” skulderna hos Kronofogden kom ifrån. Detta tycktes mig lite oklart. Det låter här som att svaret presenterats. Det låter på allvar helt sjukt och det låter som att det skulle finnas anledning för @janbolmeson att göra ett avsnitt på temat ”den som är satt i skuld är inte fri”. Detta är inte ironiskt.
På forumet har det rent faktiskt dykt upp ett antal trådar med frågor av typen ”Borde jag prioritera att betala av mitt privatlån på 200 tkr eller att spara i fonder?”. Det verkar rent faktiskt finnas en fundamental ekonomisk analfabetism där ute.
Det har ju förekommit några poddavsnitt med olika personer som tidigare ”slarvat” och nu ”skärpt till sig”. Jag uppfattar samtidigt att det perspektivet är att missa målet. Frågan är inte ”en individfråga” som handlar om att ”lära sig om privatekonomi” och ”ta sig i kragen”. Det är något mycket större. Alla frågor och perspektiv kring detta kan rimligen inte rymmas i podden men det vore ändå bra att lyfta blicken något. Det är ungefär som att leva i ett land av alkoholister och sedan lyfta fram någon enstaka figur som ”blivit duktig och hittat Jesus”. Det är ju inte ”för lite Jesus” som är problemet och som denne individ har hittat lösningen på.
Utöver det allmänt sinnessjuka med att alls ta privatlån är det två faktorer som bekymrar mig:
- Det handlar om barnfamiljer. Barn drabbas av föräldrarnas absurda agerande.
- ”Behovet” är konsumtion, alltså att ”lajva medelklass”, inte något egentligen angeläget.
En fråga jag också ställer mig är hur vanligt det är med invandrare i den här situationen. Jag menar nu personer med allmänt låg utbildningsnivå, inte bara ”yrkesmässig” dito. Man ser reklam för att låna si och låna så och tror att det är så det fungerar i Sverige. Man lever i något getto där grannarna beter sig likadant. Det skulle vara intressant att få detta läge klart för sig.
Samtidigt finns det sannolikt även (mer eller mindre) infödda svenskar som är på samma nivå och som också fyller upp kategorin av ”backstugusittare 2.0”. Jag menar nu en typ av underklass som vi inte är vana vid att se i Sverige. Det handlar inte om människor som gått i ”folkhemsskola” och ”haft alla möjligheter i livet” men sedan ”haft otur” och drabbats av någon olycka och därför inte lyckats så bra, trots sina i grunden goda förutsättningar. Det handlar om något lågt, primitivt och dåligt som ”inte hör hemma i Sverige”. Notera att jag nu inte specifikt pratar om utlandsfödda personer utan om ett sorts allmäntillstånd som även förekommer i Sverige, utan att först ha importerats hit.
Kan du inte vara med i podden och berätta mer om detta? Du verkar sitta inne med perspektiv som skulle vara av värde här. Jag tänker både på ”den kollektiva bilden” men också om du mött många kunder som haft det här beteendemönstret.
Jag uppfattar egentligen allt kring den här frågan som superintressant. Jag tänker på saker som:
- Vilka är kunderna? (i din bank)
- När uppstod behovet? (typiskt sett)
- Hur motiverade/tänkte kunderna kring behovet?
- När i tiden började det här öka? (om det finns en sådan tidpunkt)
- Hur stort var ”ett typlån” i den här kategorin?
- Hur bedömde banken risken?
- Fanns det någon form av kontroll gällande andra blancolån i andra banker?
- Var det vanligt att samma kund kom tillbaka för att ta mer lån?
- Var det vanligt att dessa kunder fick mer lån eller blev nekade?
- Ligger ”din bank” i ett område som på något sätt skiljer sig från Sverige i allmänhet?
Jag tänker mig att du i ett sådant här avsnitt borde vara anonym och att också banken borde vara det. Då skulle du rimligen kunna dela dina intryck utan att behöva censurera eller ta hänsyn till vad banken vill ska komma ut. Det enda som vore väsentligt är om banken är en storbank eller en nischbank med blancolån som inriktning.
Gissningsvis har de flesta primärt kontakt med en vanlig bank, ofta en storbank. När ”behovet” av privatlån uppkommer uttömmer man först sina möjligheter där. När storbanken inte längre vill ge mer lån så hittar man en annan bank som är mindre nogräknad och kan fortsätta betala ut mer lån.
Jag tänker här att ”storbanksperspektivet” är extra intressant. Jag tror att det kanske kan jämföras med när man för första gången köper knark ute på gården. När nischbanken kommer in i bilden så är man redan en fullfjädrad sprutheroinist och bortom räddning.
Det vore så klart inte möjligt att ge helt exakta uppgifter och det är heller inte meningen. Poängen är att ge en enstaka bild från en viss punkt.
Jag minns själv hur min barndom såg ut när det gällde den här frågan. Mina föräldrar var skilda och de ekonomiska förutsättningarna hos mamma resp. pappa såg olika ut. Vi barn bodde huvudsakligen hos mamma och där var begränsningarna tydliga. Somrarna bestod i lite olika ”smulor” som mamma lyckats sy ihop. Hon hade två väninnor med sommarstugor så där brukade vi regelbundet hälsa på. Vi bodde alltså där någon vecka eller så. Senare hyrde hon också billigare sommarstugor tillsammans med en annan väninna med bil. Hur vi alla fick plats i bilen framstår nu som lite oklart. Det kan vi inte riktigt ha gjort. Jag får bestämt fråga om det. Gissningsvis satt vi fyra barn bak utan att alla hade bälte.
Fram till 90-talskrisen åkte vi på semestrar med pappa också. Han hade det bättre ställt. Vi brukade åka på fjällsemester till Sälen varje år och någon stugsemester i Sverige eller Danmark på sommaren. När krisen kom blev pappa arbetslös och då tog allt slut. Sommaren innan hade vi varit på den första och enda semestern i Europa tillsammans. Det var enda gången under hela uppväxten som jag kunde ”presentera” något hyggligt ”konkurrenskraftigt” när vi jämförde oss i skolan. Våra planer stack inte ut direkt men de var ändå reko, sett till den generella bilden.
Nyligen tog jag upp skidåkningen igen efter ett uppehåll på över 30 år. Det funkade ändå ganska bra.
Jag har en bekant som nätt och jämt får ihop ekonomin, det brukar vara svårt att få det att räcka till mat i slutet på månaden och han är ofta ledsen och förtvivlad, jobbar extra på helger ibland för att få ihop de vardagliga utgifterna. Så jag blev förvånad när han plötsligt köpte en eventbiljett inkl flygresa och hotell i present till sin fru, och senare åkte de på en semester hela familjen + andra resor då och då. Det visade sig förstås att han tagit lån för allt det… jag vet inte vilka exakta summor det rört sig om, men blir förbryllad av själva grejen.
Jag har både som barn och som vuxen haft perioder då mina föräldrar/jag fått vända på kronorna men att ta lån för nöjen/resor har aldrig funnits på kartan, vi anpassade oss efter det vi hade. Som barn led jag aldrig av att inte åka på fancy utlandsresor men det kanske inte var samma sociala press på den tiden (90-talet). Som vuxen när jag i en period var “fattig” (en bra bit under existensminimum men inte helt pank, bodde i ett billigt litet rum i ett kollektiv) så såg jag bara shopping/resor som en annan värld jag inte hade tillgång till just då och det var inte mer med det! Jag hittade andra lösningar och jag minns det ändå som en fin och rolig tid. Jag tror det var först då jag blev duktig på att hålla ordning på den lilla ekonomi jag hade och jag har fortsatt med det även när den blev bättre.