Mina föräldrar sparade till mig (och mina syskon) och man fick tillgång till kontot på sin 18-årsdag. Ingen av oss (vi är tre syskon) brände pengarna på någon Ibiza-resa utan vi hade ju känt till att det här kontot fanns från att vi kanske var 13 år eller så och våra föräldrar var supernoga med att alltid poängtera att syftet med pengarna var att finansiera körkort, kontantinstats, dyl. men att det var våra pengar och att vi gjorde vad vi ville med dem.
Jag förstår absolut tänket att man inte vill göra sina barn en björntjänst genom att “lära” dem att de kan få massa pengar gratis utan att jobba för det men kan också känna att man har 18 år på sig att försöka uppfostra dem till en sund inställning till pengar. Eller längre om man vill. Man kan ju ge dem pengarna vid 21 års ålder om man tycker att de inte var tillräckligt mogna vid 18. Eller använda pengarna som hävstång (berätta för dem att pengarna finns och att man kommer att dubbla alla löner de jobbar ihop fram tills att pengarna är slut eller nåt?)
Så jag vet inte om jag är helt ombord båten “spara inte till dina barn”. Den poäng som togs upp i barnsparandeavsnittet som resonerade hos mig var dock den att… barnen kanske hellre har tid med mig som förälder än att få en större summa pengar vid 18 års ålder. Jag kanske ska dra ned på sparandet till barnen och samtidigt dra ned på arbetstiden och hämta tidigare på förskolan, vara ledig oftare med barnen, göra utflykter, osv.? Det kanske är något de kommer uppskatta mer som vuxen än en stor summa pengar.