Det publiceras mycket nyheter av olika aktörer (självklart med olika agendor), som exempelvis:
“25 åriga kvinnor bästa investerarna på avanza”
“Bästa AI fonden”
osv…
Förutom att vissa av dessa “nyheter” bara är till för att hitta kunder/driva trafik så tycker jag ofta de helt missar att definiera “bästa”.
Min aversion beror naturligvis bara på att jag är en gammal sur gubbe som misslckas med mina investeringar, men jag vill ändå inflika att maximal avkastning inte är enda målet man kan ha med sina investeringar. Jag skulle vilja hävda att man i många fall hellre vill ha bästa riskjusterade överavkastning (över= distans i avkastning till riskfri ränta).
Jag illustrerar med två exempel så får vi se om ni vill debattera eller ge egna exemel eller reflektera osv…
1 Min Nordnet portfölj har bara gett +10% på ett år och det är mycket mindre än mitt valda jämförelseindex. Jag påstår mindre, inte sämre, för jag har tagit mcket lägre risk då en hel del är räntepapperoch en annan del är allvädersportfölj, dvs den innehåller tillgångar som inte ska gå upp under dagens förhållanden
2 Enskild aktie vs index
Jag påstår med en åsnas envishet att oavsett om din aktie “slagit index i 20 år” (Atlas Copco vs OMX) så bevisar det inte att det är en bättre investering. Du har haft tur (och varit smart troligen. Atlas Copco är exempelvis ett extremt välskött företag enlgt min bedömning), men du har en bolagsrisk ovanpå de risker som du inte kan undvika med ett bredare index
Det är en vedertagen och helt okontroversiell ståndpunkt att det bästa man kan göra är att hitta/skapa den investering som ger bäst riskjusterad avkastning och sedan använda hävstång för att höja den absoluta avkastningen, om önskat/nödvändigt.
Hävstång behöver inte betyda värdepappersbelåning eller bolån, det kan även betyda att man vågar investera pengar som man annars har på sparkonto eller i väldigt lågavkastande räntepapper.
Min portfölj; avkastar ungefär som globalt index absolut mätt, men med mindre svängningar. Jag har väldigt liten buffert utöver denna:
Jag håller inte med att det skulle vara vedertaget och okontroversiellt. Tvärtom skulle jag säga att alla rimliga människor som har tänkt igenom saken ordentligt kommer fram till att “riskjusterad avkastning” är nonsens – risk är inget man på något rimligt sätt kan justera avkastning för.
Ett exempel på en portfölj med fenomenalt hög Sharpekvot (fram till kraschen) och bevisligen hög risk.
Det går alldeles utmärkt. Därmemot kan man absolut inte alls säga att sharpkvot är riskjusterad avkastning. Precis som ditt exempel med LTCM visar.
Sharpkvot är ett försök att sätta ett mått på begreppet riskjusterad avkastning på tillgångar på finansmarknad. Det är inte samma sak som att det är riskjusterad avkastning. I många fall saknar måttet sharpkvot relation till den verkliga riskjusterade avkastningen.
I vissa fall är det jätteenkelt att definera ett mått på riskjusterad avkastning som är helt perfekt rent matematiskt. T.ex. om du har ett lotteri där fördelningen av siffrorna, vinsterna och priset på lotterna är kända. Då kan du beräkna riskjusterad avkastning exakt genom att ta fram utfallsdistributionen.
Jag tänker att varje rationell marknadsaktör optimerar sin portfölj på så sätt att dess subjektiva värde maximeras, och i det värdet ingår förväntningar kring risk och avkastning. Men “riskjusterad avkastning” verkar som ett onaturligt sätt att se den värderingen, även om man i teorin kunde räkna ut en sådan genom att ställa sig en fråga i stil med “vid vilken ränta är du ambivalent mellan denna portfölj och 100 % TIPS?”. Och en sådan beräkning har förstås ingenting att göra med det som i verkligheten saluförs som “riskjusterad avkastning”.
Du har rätt i att alla investerare gör antaganden vare sig dom vet om det eller inte. Om man exempelvis tror att marknaden är optimalt effektiv så säger CAPM att man får marknadsriskpremien om man håller en portfölj med samma viktning av tillgångsslag som marknaden, och att denna ger lägst risk i förhållande till premien. Gör man avsteg från denna så får man lägre riskjusterad avkastning och det vore bättre att applicera hävstång istället.
Men för att uppskatta om avsteget (att ex. köra 100% aktier) förväntas ge högre avkastning än vad ev. hävstångsränta kostar så måste man göra uppskattningar om risk, korrelationer och marknadsvikter för att kunna räkna ut förväntad riskpremie är för just 100% aktier.
Så ja, alla gör antaganden, medvetet eller inte, som styr vilken portfölj som kan antas ge bäst avkastning i förhållande till risken. Det är denna portfölj som man sedan bör applicera hävstång på om man har möjlighet.
Vill man läsa mer om detta så letar man rätt på the Portfolio Optimization Machine av folket på ReSolve:
Ja det var som skrivet bara ett exempel av antaganden. Det skulle vara intressant att höra vilka antaganden och kompromisser du gör; hur ser din portfölj ut, och varför?
Min portfölj är en marknadsviktad aktieportfölj. Mitt antagande är att jag inte kan välja aktier bättre än andra aktieköpare (typ EMH) och att det därför är vettigt för mig att nöja mig med genomsnittsavkastningen. Om man då undrar varför jag inte har en ännu mer marknadsviktad portfölj med obligationer och råvaruderivat och så vidare i så är ett argument mot att inkludera den typen av investeringar utifrån EMH att dessa marknader (till skillnad från aktiemarknaden) domineras av aktörer som har helt andra preferenser än vad man själv har, som banker som vill uppfylla kapitaltäckningskrav och fabrikanter som vill minska exponeringen mot råvarupriser – att dessa köper vissa värdepapper säger väldigt lite om huruvida man bör göra detsamma om man inte själv råkar vara en bank eller en fabrikant.
Ok, det låter som att du resonerar som att EHM gäller hyfsat bra inom aktiemarknaden, även för dig som småsparare, dvs att du får en proxy av den bästa riskjusterade avkastningen i form av aktiemarknadspremien om du investerar enligt marknadsvikt. Helt rimligt, håller med.
Men, om vi skulle lägga till ett relativt vanligt tillgångsslag som statsobligationer, tror du att den bästa gissningen på den “riktiga marknadsvikten” (som motsvarar den effektiva marknaden för en småsparare) är 0%?
Eller skulle exempelvis 99% aktier och 1% statsobligationer ligga närmare, vilket isåfall skulle innebära att vi teoretiskt höjer den förväntade riskjusterade avkastningen?
Inte så envis åsna Var det inte du som skapade en tråd för några veckor sen om en metod du skulle använda för aktieanalys dör att få 5-10 gånger pengarna på några år.
Jag tror ju inte att ”riskjusterad avkastning” är ett användbart begrepp. Men jag tycker att strategin med enbart en marknadsviktad aktieportfölj är mer tilltalande än en där man gissar hur mycket obligationer av en viss typ som är bra att ha och så vidare. Det finns ett värde i att en strategi är robust med avseende på de parametrar som den innehåller. Där kan man till exempel jämföra med likavikt vs marknadsvikt, där den förra ger vitt skilda utfall beroende på parametern antal aktier, medan den senare är robust (för rimliga värden).
Men om vi bara pratar EMH, tror du inte att 99% aktier + 1% obligationer (eller 90 + 10, för att ta något som faktiskt skulle vara värt att implementera) är en bättre gissning av total marknadsvikt än 100% aktier? Jag menar som teoretiskt bättre portfölj på samma sätt som du tycker marknadsvikt är bäst inom aktiemarknaden.
Dina argument är rimliga, men jag tänker snarare att de är kompromisser mycket för att du vill ha den höga premien som just aktiemarknaden ger, och är beredd att ta volatiliteten som den kommer med. Du vill inte ha en lägre premie som en blandportfölj ger, även om den är närmare (närmare, ej perfekt) total marknadsvikt och har lägre volatilitet.
Antagligen är det så att genomsnittsinvesteraren även om man rensar bort investerare med väldigt annorlunda preferenser har en del obligationer. Gemini gissar på tio till tjugo procent men tror att många totalt sett har en negativ exponering mot valutor/räntor på grund av bolån, och jag har inget bättre estimat än så. Min portfölj saknar i stort sett direkt valutaexponering, så i teorin kanske jag borde ta lån för att komma närmre den ideala portföljen.
Ok, men då verkar vi vara överens om att man på portföljnivå kan göra en bättre gissning på marknadsportföljen än 100 % aktier.
Sedan förstod jag inte riktigt den sista delen.. om man tar in bolån/hävstång i bilden ser jag inte varför det skulle tala för 100 % aktier, men det kanske inte var det du menade. Snarare borde man först försöka uppskatta den relevanta marknadsportföljen och sedan betrakta hävstången som en separat fråga. Särskilt långa statsobligationer går ju inte heller att ersätta ekonomiskt genom att bara amortera ett kort/rörligt bolån.
Det jag menar är att snittexponeringen kanske ser ut till exempel 120 % aktier och -20 % räntor snarare än 90 % aktier och 10 % räntor, så då skulle teoretiskt en med 100 % aktier behöva ta lån snarare än ge lån för att komma närmre snittet. Att köpa räntepapper samtidigt som man blankar valutan i fråga genom bolån ger ju en helt annan exponering än att köpa räntepapper utan att samtidigt blanka valutan.
Var det inte du som skapade en tråd för några veckor sen om en metod du skulle använda för aktieanalys dör att få 5-10 gånger pengarna på några år.