På nivå 1 så kan jag absolut hålla med. Klart det är bättre att vara stark än svag. Men samtidigt så skaver det lite för mig.
Jag upplever att jag många gånger är den starke, men att de tillfällen jag har kunnat visa mig svag så har det hjälpt både mig och min omgivning. Inte som att jag blivit en belastning utan tvärtom, det har tagit relationerna framåt. Jag kan ha fel och otur när jag tänker, men det som slår mig är:
Det kanske jag gör. Jag menar just att det ibland är starkt att vara svag. Dvs. att om jag alltid strävar efter att vara stark så är det som att bara spela på en planhalva eller träna en muskel.
Jag skulle kunna tillföra att jag ser ett stort värde i att kunna göra fel och få någon sorts acceptans för det, både hos mig själv och andra.
Att göra fel, oavsett sammanhang, innebär ju inte automatiskt att vara svag men att öppet erkänna det kan lätt uppfattas som ett tecken på svaghet.
Att likt den där kirurgen ”Toni Maccaroni” (eller vad han nu hette) bygga upp ett sorts luftslott kring att vara störst, bäst och vackrast framstår för mig som höjden av uselhet. Jag menar nu egentligen inte själva ljugandet. Jag har inte heller i alla sammanhang varit öppen eller ärlig med precis allting. Dock har jag som regel kunnat passera med ”min version” även över tid. Det har aldrig behövt bli tydligt för någon att sanningen var lite mer komplicerad och ”gråzonsaktig” än vad jag valt att berätta. Det har där och då känts viktigt att behålla min ”aura av framgång” och inte riskera den genom att vara helt öppen med allt.
Sedan finns det förstås gränser och vid behov skulle jag så klart kunna vara öppen med allt. Att inte vara det har normalt haft ett mer kortsiktigt värde. Att några år senare berätta hur det faktiskt var med något är på ett sätt inte hela världen. Samtidigt blir det lite konstigt att dra fram gamla händelser. Det blir lätt att förtroendet skadas om man gör det. Det är enklast att låta allting bero.
Och nej, frågan handlar inte om att jag skulle ha varit otrogen. Den typen/genren av frågor har jag faktiskt istället varit extra öppen med. Jag vill inte outa detaljer men vi skulle kunna säga att jag vid enstaka tillfällen tagit större risker än jag varit öppen med. Jag har haft koll på läget och litat på att kunna hantera det hela. Det har varit korrekt och fungerat som tänkt. Vi pratar inte heller om att ”köpa optioner” eller något liknande utan saker som jag ändå haft ändå rimlig möjlighet att styra rätt.
Här håller jag inte med alls. Att vara svag är inte att vara stark att vara sårbar är inte att vara stark. Detta är att vara människa vilket är helt okej men inte att vara stark.
Att folk “ser upp” till din sårbarhet har nog mer att göra med andra saker. Min uppfattning är att väldigt få människor vill än väl. Dom absolut flesta är man i konkurrans med om makt, inflytande och resurser. Dessa personer vill gärna att man ska vara “sårbar” då detta ökar deras egna relativa ställning.
Att vara arrogant eller dålig självinsikt är inte det jag pratar om. Jag menar att man ska se sina brister och sträva efter att eliminera dom. Inte “acepptera” dom men samtidigt inte gå under över dom. Som tex har jag under pandemin varit sjukt inaktiv. Detta ledde till att jag knappt orka 1 armhävning. Jag notera att jag är klen som en förskole flicka och accepterar det som fakta. Köpte hantlar och träningsbänk då jag vet att jag hatar gym. Tränar varje dag 15-40 min om dagen och ökar varje dag i både vikt muskler och självförtroende.
Jag noterade min svaghet. Jag acceptera den la fram en åtgärdsplan. Följde planen under 1,5 år och nu har resultat där efter. Framgång handlar till 90% om disciplin och att inte lyssna på konstiga ideer om vad som är starkt och inte.
Att jag “visa” min sårbarhet gör mig inte stark. Att jag går och tränar fast jag inte vill gör det. Disciplin bygger starka människor.
Det är som alltid svårt att diskutera något där olika personer har olika innebörd för orden man diskuterar.
Rent fysiskt tror jag att alla håller med om att det är bättre att vara stark än svag. När det gäller det mentala är det svårare.
Att försöka vara den bästa möjliga versionen av oss själva är väl visst ett mål. Men vi får också vara medvetna om att det finns andra som tycker att en sämre version av mig är bättre än den som jag själv tycker är den bästa versionen. Olika egenskaper är olika viktiga/värda för olika personer.
Själv har jag alltid varit mycket stark inom området “empati”. Även inom området “kontakt med mina känslor”. Lite för stark inom båda. Detta har lett till att jag fått arbeta hårt på att bygga inre murar. Många tycker nämligen att det är en svaghet att vara stark inom dessa båda områden. Så är det så klart inte. Men för att vara mer socialt gångbar och inte göra andra människor generade har jag fått försämra mig själv inom dessa områden.
Också viktigt att tänka på att en ständig strävan mot att bli bättre kan slå över och göra oss sjuka. Balans är viktigt.
Hörde en barnpsykolog som sa “att vara en perfekt förälder är bland det sämsta vi kan ge våra barn”. Med en perfekt förälder går det inte att mäta sig och barnet kommer alltid att må dåligt över detta. En förälder som ångrar sig, erkänner att den gjort/tänkt fel, ber om ursäkt för en ogenomtänkt utskällning osv, DET är en förälder som kan ge välmående barn.
Sedan kan man ju också mena färdigheter som att fiska, klättra, programmera, laga mat. Där är det nog alltid bättre att vara stark än svag. Men det är omöjligt att vara stark inom alla områden här så det gäller att tänka ut vilka som är viktiga för just mig. Vissa har jag nytta av i min vardag, privat eller på jobbet. Andra är viktiga mer pga ett intresse.
Detta tänker jag mycket på. Mina barn är mina ersättare jag vill dom inget annat än framgång och lycka. Är dock medveten om att ju mer jag lyckas ju svårare blir det för dom att känna sig lycklig. Men funderar på att hantera det genom att trappa ner när dom kommer upp i åldern. Man får mer tid med dom och de får möjlighet att överprestera mot mig typ.
Jag tänker att en förälder sällan är lyckad på allt så att barnet alltid har goda chanser att hitta vad det vill göra och lyckas på något annat än föräldrarna.
Dessutom att det väl inte är samma sak att lyckas och att vara lycklig?
Finns massor av människor som lyckats men är olyckliga. Finns många som är lyckliga utan att ha lyckats. Tänker jag.
Håller med dig om att det inte måste vara så. Men även att om jag fokuserar på att vinna kommer jag misslyckas med uppdraget vara en bra far. Mitt mål är inte att alltid vinna mitt mål är att uppfostra en bra och stark familj. Just nu innebär det att jag måste prestera. Men kommer en dag då det inte är min uppgift mer.
Jag tror absolut det är bättre att va stark än svag på alla områden. Fysiskt, mentalt, ekonomiskt, socialt och mycket mer.
Det ger en ett större möjlighetsutrymme, som det brukar pratas om här.
Det betyder inte att man måste visa sig stark alltid. Det kommer komma tillfällen när styrkan är fel medel att hantera situationen.
Och det kommer komma tillfällen när styrkan inte räcker till, eller sviktar.
Men möjligheten att va stark och kunna göra det som behöver göras och bli svag sen. Eller styrkan att resa sig upp och kämpa vidare när man har varit svag är ovärderlig.
Är man svag är man bara svag. Är man stark kan man va både ock. Och är man riktigt stark kan man välja när man är vad.
Jag tror att de flesta inte har nån koll på hur svaga eller starka de är öht eftersom många (här inne iaf…) sällan prövats särskilt hårt. Det är lätt att åka snabbt i nedförsbacke liksom. Jag tycker nog att styrka och svaghet är irrelevanta begrepp när det gäller att beskriva hur någon är. Ingen är bara stark, ingen är bara svag.
Kan stark finnas utan en motsats? Kan en bara vara stark? Det måste ju förhålla sig till något. Kontexten för vad en menar med att jag är stark och du är svag tänker jag är jätte viktig.
Okej, den introduktionen är inte riktigt något jag kan relatera till, så diskussionen verkar något långhårig enligt mig, men här kommer mitt bidrag: Det är bara den som aldrig gör något som aldrig gör misstag. Shit happens.
Det värsta är dock att spela offerkortet – passiv aggressivitet – mycket utbredd i det här landet. Styrka i svaghet.
Klart att vi alla är olika starka på olika saker. Men att man vara är den man är, och det inte går ändra tror jag inte på. Det ju just det som är TS poäng. Det är bättre att försöka träna sig starkare än man började inom så många områden som möjligt.
Och jo. Det finns saker som är starkt och svagt. Att lyfta 200kg är starkt. Att inte orka lyfta 5 är svagt.
Man måste inte skriva om alla ords betydelse så att alla får känna att de passar dem.
Att bryta ihop är tex inte starkt. Men det kan va ett svagt ögonblick i en stark människas liv. Det kan va självvalt att gå och göra det när man varit stark och ridit ut en storm. Det kan göra människan ännu starkare efteråt. Och det kan va starkt att våga berätta om det.
Men det kan också va ett okontrollerat, återkommande eller nästintill konstant tillstånd om man saknar styrkan att gå vidare. Det är inte mental styrka.
Och det är alltid bättre att jobba sig mot mer styrka att kunna välja hur man hantera det som möter en i världen.
