När jag var liten bodde jag på landet, var väldigt stillsam, tillbakadragen och rädd för höjder och det mesta annat. Därför blev jag svag, rund, socialt utanför och ovärldsvan eftersom jag undvek allt läskigt utanför det jag redan kände till.
Det var “Den jag är” då.
Sen tvingade en kompis med mig att träna. Det var ju inte alls jag, och skavde väldigt. Tills jag blev lite starkare och det definitivt var jag att känna mig vältränad och stark.
Efter det fick jag jobb i en mellanstor stad och flyttade dit.
Det var inte alls jag att bo bland mycket folk köra i stadstrafik. Det skavde väldigt i början. Tills jag kommit in i ett kompisgäng, lärt mig hitta och det definitivt inte var jag att bo för mig själv på landet längre.
Där någonstans fick jag, trotts att det inte alls var jag att läsa, för mig att läsa boken Mindset. Den fick mig att förstå att “Den jag är” är mitt 10åriga jags sätt att handskas med min dåvarande omgivning och har ingenting att göra med vem jag vill va nu.
Det ledde till en utmaning av många av mina rädslor. Har bla hoppat fallskärm och jobbat med vindkraftverk mot höjdskräcken, haft resejobb och lärt mig språk för att utmana rädslan för det okända utanför. Läst om samhällsekonomi, aktier och investerat mot min ekonomiska svaghet.
Jag har försökt jobba på mina svagheter så gott jag kunnat och lyckats olika bra såklart.
Visst är jag fortfarande en lugn tänkare som inte är supersocial. Men mitt dåvarande och nuvarande “Den jag är” är väldigt olika. Mitt nuvarande är fantastiskt mycket starkare på massor av områden. Även på att känna mina svagheter och hantera dem. Och det hade aldrig hänt om jag bara gjort det som är “Den jag är” just nu.
Man ska absolut bejaka och va stolt över vem man är. Men det betyder inte att man inte har massor att tjäna på att förbättra sig.
Hur gammal var du egentligen när du bestämde vilka svagheter som ingick i “Den jag är”?
Var du en rimlig domare för det i den åldern?
Har dina förutsättningar förändrats sen dess?