Samma här. Efter några år som anställd på arbetsmarknaden upptäckte jag att jag inte bara ansågs vara “stark”, utan också som en nyttig idiot. Inställningen var att om man inte gjorde något så kom alltid den nyttiga idioten och gjorde det. Och vem är då den “starka”?
Nu ska jag försöka lämna svar på en tid som @AC72 inte tycker är för fort. Så du kan få dricka ditt kaffe och ta ditt snus i lugn och ro. Men även så att @JFB inte tycker att kaninhålet blir fördjupt. Och att mod @Arre inte ska behöva slänga upp hela regelboken på bordet. Väldigt många viljor att tillfredställa men ska försöka göra det lika bra eller bättre än @Anonym på det mest ödmjuka vis möjligt.
Kan man summera det som att ambitionsnivån är högre i det ena fallet? Vad syftet med träningen är måste ju vara orelevant för den enskilda? Det viktiga för personen som tränar är att träningen blir av inte varför? Inte helt med på varför det skulle vara någon större skillnad på dessa två alternativ.
För mig är stark tex att klara av 100 kg bänk. Men om min fru skulle dö vid förlossningen tex, vill jag kunna fortsätta mitt liv. Ta hand om våra barn fortsätta gå till jobbet och göra det bästa av situationen. Att vara stark innebär att hantera en jobbig situation på ett bra sätt. Tex det är jobbigt att vara svag. Det är jobbigt att träna men att göra det år ut och år in fast man inte vill är starkt, och man blir stark av att träna.
Men ordet har egentligen ingen betydelse om man inte sätter det i relation till något. Poängen är att man aldrig ska sluta förbättras vad folk än tycker. Som Jordan B Peterson säger i klippet ovan det är inte okej att vara svag. Lyssna även på hans resonemang om det, vilket är långt bättre än något jag kan skriva.
Ta det du lärt dig på att vara den “nyttiga idioten” och använd det till din fördel. Brukar säga att enklaste vägen till framgång är: gör det du gör och gör det bra.
Hoppas jag inte trampat på någons tår nu. .
Min summering av tråden är mer att alla håller egentligen med varandra i sakfrågan. Bara inte hur den uttrycks samt att det pågår någonform av kognitiv dissonans hos vissa. Tror det är lite teori möter praktik problem mer än en sak fråga. Men vad vet jag
Något annat jag också lärde mig var att om jag inte kunde lägga till något som folk inte redan visste, något positivt eller innovativt, så är det bäst att låta bli.
Jag misslyckades uppenbarligen med målsättning att inte trampa någon på tårna…
Om du med “inte trampa någon på tårna” menar att du inte lyckades kontrollera konversationen, då kan du ha rätt.
Nu kan jag ju inte riktigt kontrollera en konversation på ett öppet forum. Något med mig verkar provocera här och tänker testa en sak.
Jag kom och tänka på ett samtal jag hade med min fru här för någon dag sedan. Det återkopplar lite till ämnet stark och svag men har med nöjdhet att göra.
Jag får uppfattningen att folk strävar efter att vara nöjda och glada. Istället för starka och kompetenta. En tanke jag har haft ett tag är att om man vill bli nöjd måste jag anta att man inte är nöjd nu. Man tänker att det finns ett stadium för människor där vi känner oss nöjda.
Tänk om det inte är så? Tänk om normal tillståndet är missnöjd? Och undantaget är nöjd? Om vi då är missnöjda, och våra liv mer kommer avgöras av hur vi hanterar detta normaltillstånd satsar man då inte på fel häst?
Buddha kom väl fram till att livet är lidande och våra begär förblindar oss? Kan det då inte vara så att svaghet är reglen och styrka undantaget. Det är jobbigt att vara stark i en värld full av lidande och missnöje.
Är det här de skavar? Jag är nyfiken på att många i tråden försöker få det till att det är jag som skaver. Det problem borde vara enklast löst genom att inte svara och läsa tråden. Men något drar er in här och det har jag svårt att tänka mig beror på mig?
Kan fortfarande inte förstå det kontroversiella i att det är bra att vara stark.
1 gillning
Det verkar som att min poäng inte riktigt når fram, så jag gör ett sista försök att omformulera mig:
Det är en enorm skillnad mellan att:
a) Träna för att hålla sig frisk och välmående (och t.ex. kunna hjälpa till att bära möbler vid behov)
b) Träna för att bli störst, bäst och starkast (dina ord, vilka jag tolkade som träning på elitnivå)
Alternativ a tycker jag att alla bör sträva efter. Alternativ b kan man ägna sig åt om man tycker det är roligt, men då måste man vara medveten om att det blir på bekostnad av annat. Om det är värt det är upp till var och en att avgöra, men det är absolut ingen självklarhet att alla ska försöka se ut som Marvelhjältar.
Alltså: Att försöka bli bäst är inte samma sak som att försöka bli bättre, inte ens nära. Och kommer man till en punkt där man tycker att man är bra nog så är det helt okej det med.
Och nej, det skaver inte att läsa det du skriver, annat än att jag ogillar ditt sätt att uttrycka dig.
2 gillningar
Min take:
Viktigaste enligt mig är inte att vara “bäst” eller “stark” etc. utan det är att vara den jag är och vara stolt över det. Personligen ser jag ingen vinning i att jaga en “persona” som i grund och botten inte är ditt genuina jag då den rollen tror jag alltid kommer skava mot den en faktiskt är.
Jag stoltserar av att vara lite av en dork. Jag accepterar att jag har rätt så mycket OCD tendenser. Jag är glad att jag är som jag är. Det är en väldigt god grund till lycka i min bok.
Något jag säger from time to time som ev reflekterar lite av mitt “mindset” är: “jag är den roligaste personen jag känner för jag tycker att alla mina skämt är roliga, därför tycker jag väldigt mycket om att umgås med mig själv”.
IE, känn dig själv, tyck om dig själv, var dig själv. Var inte någon annan eller någon fantasiversion av individ som du, eller någon annan, hittat på. Sträva inte mot att vara stark, svag, bäst, sämst etc. Sträva efter att vara dig.
Grymt flummigt men jag hoppas ni fattar min mening.
5 gillningar
Aha du menar så. Ja det är klart att ser man det så blir det ju svårt. Och ska man bryta ner det mer blir innebörden av dom 3 orden extrem svåra att uppnå samtidigt.
Om vi tänker att dom tre orden betyder typ:
Störst=världens starkaste man
Bäst=världens rikaste man
Vackrast=bör ju vara en kvinna i tidiga 20 åren.
Dessa tre blir ju extremt svåra att uppnå samtidigt. Svårt att både vara världens starkaste samtidigt som man är kvinna i 20års åldern. Osv.
Men jag tycker att det provocerar lagom mycket. Det motvierar iaf mig till att träna, plugga och utvecklas varje dag.
Sen håller jag med om att ska man bli bäst på något är insatsen hög och risken stor att man misslyckas.
Kan man formulära om det? Tar allas insikter med mig och ändra det till följande:
Man bör sträva efter att vara den största och bästa varianten av än själv som möjligt?
Jovars, nu närmar vi oss kanske någon form av samsyn. Visst känns det sunt och meningsfullt att sträva efter att förbättra sig på olika sätt. Men jag drar mig dock för att ge generella råd till folk. Det som funkar för mig behöver inte funka för dig.
1 gillning
Jag landar väldigt ofta i en liknande slutsats. Men jag hade nog också formulerat det som att genom att känna sig själv så klarar man av att balansera upp när man är stark/svag och hitta sätt att hantera olika situationer. Just insikten när man behöver stöttning och hjälp av andra (ett kanske knepigt sätt att formulera svag) och att våga inse och använda detta kontra att veta när du faktiskt klarar dig själv och vågar ta den vägen för att växa är nog det jag landar i blir en styrka. Att alltid klara allting själv kontra alltid behöva hjälp blir för mig en svaghet över tid. För att citera in Jan så:
Jag har även upptäckt att i mina svaga stunder så skapas så otroligt mycket värme, kärlek och uppskattning i form av stöttning av andra människor. Något jag hade varit utan om jag alltid velat vara stark och klara mig själv.
Däremot så kan jag någonstans förstå grundtanken från @Prepp att det är bättre att vara stark än svag. För mig vägs dock in i styrka att veta när man behöver hjälp och stöttning. Det är ett ytterst bra sätt att samtidigt bli bättre själv.
En strävan efter att bli bättre ser jag också som en styrka, det viktiga i detta blir dock för mig att jobba förbättring som är en långsikt hållbar lösning för mig. Jag får helt enkelt välja om jag vill maximera mitt fokus inom träning, familj, vänner, jobb eller annat område som prioriteras för stunden.
Spännande diskussion och det är intressant att se vad vi läser in i begreppen, hur vi tolkar dom och var vi anser vara styrka respektive svaghet.
2 gillningar
When the going get´s tough the tough get going…det är styrka för mig men det är egentligen bara beviset pa att man är stark.
Mera definitionsmässigt sa anser jag att verklig styrka är förmagan att kunna vara ett kontinuerligt positivt inslag i nära och käras verklighet.
Varje människa har dock sin bristningspunkt,sa det handlar inte om att kunna visa styrka in absurdum.Det är ju bara maskhallning.
För mig ligger styrka helt pa mentalt plan.Jag har sett stora bjässar som varit sönder invärtes och jag har sett sma barn som varit hela pa insidan.
Gissa vilka av dessa som är svaga respektive starka i all egentlig mening?
2 gillningar
Jag känner för att svara på det här.
I ditt första inlägg här så skrev du “Att vara svag är inte att vara stark att vara sårbar är inte att vara stark”. Och “Att folk “ser upp” till din sårbarhet har nog mer att göra med andra saker. Min uppfattning är att väldigt få människor vill än väl. Dom absolut flesta är man i konkurrans med om makt, inflytande och resurser”.
Och “Jag menar att man ska se sina brister och sträva efter att eliminera dom”.
Jag uppfattar det du skriver som att du utgår ifrån en klassisk maskulinitet, där män inte ska vara sårbara - det är i så fall ett tecken på svaghet och att visa sig svag är det samma som att blotta strupen och riskera att andra män konkurrerar ut dig.
Du pratar om fysisk styrka och att eliminera brister. Men det finns en skillnad mellan att jobba med sig själv (med flera olika syften) och att ha som mål att vara stark för styrkans skull, överlevnaden och överlägsenhetens skull.
Den klassiska maskuliniteten förtrycker känslor, uttrycker rädsla genom våld och dominans, brister i kommunikation och relationer bland annat på grund av känslomässig omognad och oförmåga att prata om sina känslor. Den ersätter ofta autenticitet och intimitet med yta och styrka.
En mer nyanserad manlighet kan utöver styrka även rymma sårbarhet, empati, osäkerhet, känslomässig intelligens med mera.
Mitt intryck från tråden blir att du agerar triggat och inte förstår varför. Det finns många saker att träna på utöver det som kan elimineras eller maximeras genom prestation.
4 gillningar
Vet inte ens vart jag ska börja. Men ja det finns absolut en poäng med att kontrollera sig själv och sina känslor till viss del innebär att inte ha “kontakt” med dom.
Att sitta gråta i ett hörn är inte min grej riktigt.
Jag är inte triggad och om jag uppfattas så har något blivit fel. Är dock väldigt intresserad av varför saker som för mig är helt uppenbara inte är det hos andra.
Att sitta och dividera i sina känslor bygger inget. Att bygga saker gör det. Jag är av uppfattningen att livet är för det mesta lidande och misslyckanden. Vad som kommer avgöra min livskvalitet beror i hög grad på hur jag hanterar detta.
För att må bra kortsiktigt behöver jag tillfredsställa mitt belöningssystem. Typ sex, droger och socker. För att må bra på långsiktig måste man nästan alltid utsätta sig för någon form av jobbighet. Tex träna, jobba eller spara. För mig är detta uppenbart och antingen är det något jag missar, eller något andra missar.
Har inget med feminism eller politiska ideologier att göra.
Du som läser tråden och känner dig stark på ett eller flera vis. Hjälp någon svagare än dig. Det stärker dig igen och igen. Någ ra/on/ot har hjälpt dig.
Ja, men det är lite så jag tänker med. I att vara sig själv ingår att acceptera att i vissa situationer kan jag vara stark och ta t.ex en ledande roll medan i vissa situationer är jag svag och måste hantera det på annat sätt. Det är bara den jag är.
Jag ser det som att i den situation jag vet att jag är svag, om jag försöker vara “stark” blir det som att jag fejkar en personlighet som jag inte har och försöker ta mig fram på en lögn. För mig är det mycket bättre att finna sig i/acceptera att “jag är inte stark i den här situationen, men även om jag inte är stark hur ska jag jobba för att ta mig framåt?”. Det kan vara via stöttning av andra etc.
Det är där jag inte riktigt håller med om att “det är alltid bättre att vara stark”. Vi är alla individer och vissa lämpar sig helt enkelt bättre till att göra vissa saker som jag inte lämpar till att göra. I de situationerna accepterar jag min giv, ser inte negativt på att jag är “svag” i den situationen utan ser det mer som att nu för att jag ska ta mig fram behöver jag stöttning från annat håll.
2 gillningar
Appear weak when you are strong, and strong when you are weak.
Följer man Sun Tzus råd så tror jag man mår bra.
Jag tänker att det är starkt att kunna göra både och! Sitta och fulgråta i ett hörn ena stunden och ta sig samman och kämpa vidare nästa stund. Bryta ihop och komma igen.
De flesta småbarn är ju riktigt starka kämpar. De misslyckas 100 gånger med nästan allt de tar sig för, bryter ihop totalt en stund och bara kämpar vidare. Vill man vara stark kanske småbarn borde vara ens idoler? Med lite träning kanske man inte känner samma behov av att visa sina känslor fullt så kraftigt, men jag är inte säker på att man ska lägga allt för mycket energi på att hålla igen heller.
6 gillningar
@Bomy Jag ser ju att budskapet är som Rockys “Its not about how hard you can hit, its about how hard you can GET hit and keep on going”
fast nu utspelar sig scenen med dina ord i mitt huvud “Im like a little baby. I cry sometimes, but i also DON’T cry some other times.” 
Hursomhelst ett fint budskap 
1 gillning
När jag var liten bodde jag på landet, var väldigt stillsam, tillbakadragen och rädd för höjder och det mesta annat. Därför blev jag svag, rund, socialt utanför och ovärldsvan eftersom jag undvek allt läskigt utanför det jag redan kände till.
Det var “Den jag är” då.
Sen tvingade en kompis med mig att träna. Det var ju inte alls jag, och skavde väldigt. Tills jag blev lite starkare och det definitivt var jag att känna mig vältränad och stark.
Efter det fick jag jobb i en mellanstor stad och flyttade dit.
Det var inte alls jag att bo bland mycket folk köra i stadstrafik. Det skavde väldigt i början. Tills jag kommit in i ett kompisgäng, lärt mig hitta och det definitivt inte var jag att bo för mig själv på landet längre.
Där någonstans fick jag, trotts att det inte alls var jag att läsa, för mig att läsa boken Mindset. Den fick mig att förstå att “Den jag är” är mitt 10åriga jags sätt att handskas med min dåvarande omgivning och har ingenting att göra med vem jag vill va nu.
Det ledde till en utmaning av många av mina rädslor. Har bla hoppat fallskärm och jobbat med vindkraftverk mot höjdskräcken, haft resejobb och lärt mig språk för att utmana rädslan för det okända utanför. Läst om samhällsekonomi, aktier och investerat mot min ekonomiska svaghet.
Jag har försökt jobba på mina svagheter så gott jag kunnat och lyckats olika bra såklart.
Visst är jag fortfarande en lugn tänkare som inte är supersocial. Men mitt dåvarande och nuvarande “Den jag är” är väldigt olika. Mitt nuvarande är fantastiskt mycket starkare på massor av områden. Även på att känna mina svagheter och hantera dem. Och det hade aldrig hänt om jag bara gjort det som är “Den jag är” just nu.
Man ska absolut bejaka och va stolt över vem man är. Men det betyder inte att man inte har massor att tjäna på att förbättra sig.
Hur gammal var du egentligen när du bestämde vilka svagheter som ingick i “Den jag är”?
Var du en rimlig domare för det i den åldern?
Har dina förutsättningar förändrats sen dess?
3 gillningar