Ett problem i många stora teknikbolag är att enda sättet att klättra på karriärstegen är att få personalansvar. Men att vara duktig tekniskt är ju inte samma sak som att vara duktig på att leda människor så ibland går det sådär, både med resultat och vad personen tycker om arbetsuppgifterna.
Som sagt är jag i början av min karriär, så du får ha med dig att du får lite olika inblick i olika tidpunkter i ingenjörskarriärer här i tråden. Sen börjar ju många nuförtiden som konsulter, och det är också lite annorlunda arbetssätt. Passar vissa, inte andra.
Min känsla är att många ingenjörer främst använder +, -, * och / i det dagliga arbetet. Kanske kryddat med nån logritm då och då. Eventuellt i kombination med ett fåtal mer avancerade branschspecifika formler.
För ingenjören är matematiken endast ett verktyg, inte slutmålet. Ofta kan man genom modeller reducera verkligheten till enklare matematik. Alternativt koda/köpa en datorapplikation som löser återkommande problem.
Men även om ingenjören själv inte använder avancerad matematik så VET hen vad som är möjligt, även om de matematiska detaljerna och hantverket är bortglömt. Det gör att en ingenjör kan förstå mekaniken bakom en stor bredd av problem. Kan förstå vad som är rimligt. Kan värdera och bedöma resultat. Kan aktivt delta i diskussioner. Kan ta genomtänkta beslut utifrån den data som presenteras för ingenjören.
Ofta är det tekniska problemet det enkla att lösa. Där finns en logik. Utmaningen är att vara i synk med övriga kollegor/team. Förhålla sig till de begränsningar som sätts av budget. Navigera det internpolitiska landskapet. Etc.
Ja exakt, med möten så inkluderar jag även mer informella diskussioner där man är 3-4 personer som diskuterar ett problem, t.ex framför en fysisk eller digital whiteboard.
Poängen är att som civilingenjör så är det inte så att chefen delar ut individuella räkneuppgifter som man får sitta själv med och sen lämna in när dagen är slut, utan problemlösningen (som inte är samma sak som att programmera eller räkna) sker i stor utsträckning i grupp eller samarbete med andra.
I min erfarenhet i 10 år i yrket, där “programmering” inte bara är skriv in kod, utan inkluderar systemdesign och planering, så sker problemlösning hela tiden och mest på egen hand.
Möten handlar mer om att man tar beslut, lägger långsiktiga planer, och eventuellt hjälper varandra (vilket oftast fungerar bättre i grupper av två).
Att sätta problemlösning på mötesnivå är extremt ineffektivt i min mening. Har svårt att se att det skulle skilja sig mellan olika civilingenjörsroller.
Jag håller med om att systemutveckling och design innehåller mycket individuell problemlösning och ofta är mest effektiv i mindre grupper och varierat.
Jag tror dock att det finns en hel del andra arbetsområden där det är mer som @savecake beskriver, t.ex. processoptimering inom tillverkningsindustri, produktutveckling inom områden som inte huvudsakligen rör programvara.
Ville bara uppdatera lite såhär när läsåret är slut. Jag fick så otroligt mycket pepp och fina svar i dem här tråden, att jag vill direkt säga att ni vart bidragande till att jag orkade vidare när det kändes hopplöst. Jag fortsatte att köra på stenhårt- och det gick vägen till slut! De 2 sista månaderna vart otroligt tuffa, och jag trodde ett tag att jag skulle ge upp ändå. Eftersom det var ett tag sedan man gick i skolan så är inte studietekniken riktigt där ännu- även om det blir bättre och bättre. Sista månaden skippade jag i princip alla matematikföreläsningar, och min man (som är matematiker) sa han kör förenklade versioner av föreläsningar åt mig istället. Vi köpte en whiteboard på Hornbach, och klarade tack vare det av sista matematikkursen trots att jag gick på ångorna. Jag lärde mig mycket om mig själv under det här året. Jag var helt inställd på att jag skulle läsa teknisk matematik, eftersom matematik var ett favoritämne i skolan. Jag var dock mycket nyfiken på bioteknik, och tyckte det lät intressant och kul. Men eftersom jag inte hittar mycket om arbetsmarknaden när det gäller bioteknik, så vart jag lite velig. Dessutom visste jag det skulle innehålla mycket kemi, vilket jag ogillade i skolan (jag hade det bara i grundskolan). Men ärligt talat fick jag aldrig en ärlig uppfattning om kemi då, eftersom där var ett par elever som gjorde vad de kunde för att sabotera lektionerna då de tyckte det var roligt att driva läraren till vansinne. Så de lektionerna var kaos. Nu under tekniska basåret upptäckte jag att det var roligaste ämnet ever istället. Och med en del svar i en annan tråd (som klargjorde en hel del vad gällde arbetsmarknaden) så vågade jag välja bioteknik som mitt första val. Med risk för att jag har missat att svara även andra, så vill kan ändå be om ursäkt till Rikkitikkitavi (om jag stavat rätt nu ) som jag vet att jag lämnade mitt i en konversation där han sträckte ut sin hand för att hjälpa mig i min vägledning. Jag hade tanken att svara hela tiden, men det var alltid något annat i vägen-sorry Matematik som var favoritämnet blev istället mitt ångestämne, där en av kurserna tom renderade i en omtenta (det vill jag aldrig vara med om igen). Så från att vara 19 år och ha matematik som favorit och kemi som värsta ämne, så blev jag vid 46 års ålder tvärtom i mina åsikter-matematik var värst, och kemi blev favoritämne Jag blev mycket nöjd med mina betyg till slut, och övertygad att jag kommer komma in på det jag vill. Det där förrädiska matematikprovet som fick mig att skriva det här inlägget från första början fick jag en fyra på- det visade sig att de hade gjort det lite svårare (eller något), för de hade sänkt betygsgränsen- och jag misstänker att det var för att det var alldeles för många som inte klarade det jämfört med tidigare år. Så min magkänsla att det kändes hopplöst berodde nog en del på att de gjort provet för svårt. Men jag vill tacka alla er som tog sig tiden att svara i denna tråd, och att er pepp gjorde stor skillnad <3 Nu kommer jag börja läsa civilingenjör bioteknik till hösten, och människor som ni i forumet är ovärderliga. Tänk att ni är med och förändrar en människas liv <3
) som jag vet att jag lämnade mitt i en konversation där han sträckte ut sin hand för att hjälpa mig i min vägledning. Jag hade tanken att svara hela tiden, men det var alltid något annat i vägen-sorry 
Jag blev mycket nöjd med mina betyg till slut, och övertygad att jag kommer komma in på det jag vill. Det där förrädiska matematikprovet som fick mig att skriva det här inlägget från första början fick jag en fyra på- det visade sig att de hade gjort det lite svårare (eller något), för de hade sänkt betygsgränsen- och jag misstänker att det var för att det var alldeles för många som inte klarade det jämfört med tidigare år. Så min magkänsla att det kändes hopplöst berodde nog en del på att de gjort provet för svårt. Men jag vill tacka alla er som tog sig tiden att svara i denna tråd, och att er pepp gjorde stor skillnad <3 Nu kommer jag börja läsa civilingenjör bioteknik till hösten, och människor som ni i forumet är ovärderliga. Tänk att ni är med och förändrar en människas liv <3