Alltså, det har ju räckt för att klara sig. Men när man märker att man halkar efter lönemässigt. När jag började för snart 17 år sen så var en spårvagnsförarlön i median med övriga Sverige. Sen halkade vi efter. Och i takt med att arbetsvillkoren blivit sämre (nu pratar jag om arbetsförhållanden som inte arbetsgivaren kan styra över, tex stressen ute i trafiken som ökat, byggnationerna som ökat resandet utan att infrastrukturen klarar att svälja det osv). Jag förstår att ni gör så gott ni kan, det är ju inte så att ni sitter och håller en befintlig pengapåse där ni kan dela ut pengar-men hånskrattar och säger “de här ska vi behålla moahahaha”. Ni får en budget och den ska ni hålla. Men när personal flyr så har man ändå lyckats trolla med knäna för att hitta extra verktyg för att försöka locka personal att stanna eller komma. Jag önskar bara det hade skett tidigare, innan man fått den där uppgivenhetskänslan att nu är jobbet inte värd den extrema ansträngningen längre. För man har ansträngt sig till max, för en lön som halkat efter. För 17 år sen var det ok att jobba för en medianlön, för jobbet var kul och inte lika pressat som idag. Lönen motsvarade prestationen kan man väl säga. Så har det inte varit under många år, med tanke på pressen som ökat, och att vi samtidigt halkat efter lönemässigt.
Men såhär är det att jobba inom välfärden. Folk röstar på partier som ger dem mest i plånboken, och det är väl ganska naturligt att se till sig själv först. Inom regionen antar jag att man jobbar med att täppa till hål i ett sjunkande skepp hela tiden. Pengarna räcker inte till, och det lönelyftet vi fick skedde säkert på bekostnad av något annat. Men jag är frustrerad att det inte går att göra något, att inte politiker vågar säga “nu måste det till en förändring och det kommer kosta er skattebetalare pengar” av rädsla för att tappa röster. Alternativet är att höja biljettpriser-vilket är den metod jag själv förespråkar. Det är ju den som nyttjar något som ska betala för det, även om det ligger i ett allmännyttigt intresse. Vård, skola, omsorg, rättsväsende mm-det är en basal mänsklig rättighet i ett samhälle, där skattepengar ska betala större delen. Men att resa till och från sitt arbete-det får man bekosta själv tycker jag. Det ingår i normala levnadskostnader som inte alla ska vara med och dela på. Jag och många av mina kollegor gladdes när privata biljettkontrollanter infördes. Det var ett slags statushöjande av vårt yrke när folk tvingades börja pynta för den tjänst vi utförde åt dem. Att se 30 pers kliva av vid frihamnen när uniformerad biljettkontroll klev på var en sorglig syn.
Men medan resor i kollektivtrafiken inte är en mänsklig rättighet utan ska ses som en tillgång man kan köpa, så är tex vård och skola en mänsklig rättighet. Den ska kosta minimalt, för att inte människor ska avstå något som är nödvändigt. Men när det gäller region och dess budgetar så finns det en hopplöshet bland personalen att det aldrig görs tillräckligt. Att det inte ens lönar sig att rösta. Jag hade tex i senaste valet valet bestämt mig för att rösta blankt, som en slags proteströst pga hur politiker i Sverige uppförde sig. Jag tyckte inga politiker uppförde sig värdigt och förtjänade min röst. Men jag frågade en vän som jobbar inom vården-då jag tycker de flrtjänar så bra mycket mer än vad de har idag-“finns det ett enda parti som verkligen bryr sig om er och försöker förändra er situation och förbättra för er, så får du min röst och jag lägger vad du vill i valurnan”. Jag tänkte det var ett bättre alternativ än att rösta blankt i regionen. Men svaret jag fick var “det kvittar, det finns ingen som verkligen bryr sig om oss när det väl gäller”. Här hade hen en chans att få en röst gratis av mig, och hen vet att hen hade kunnat lita på mig att jag gjorde det som hen hade önskat. Men det var var en genuin känsla av hopplöshet och att ingen bryr sig om dem på riktigt. Det är där välfärdsyrkena är idag, och så personalen känner sig. Det finns inget parti som är beredd att göra vad som krävs. Folk röstar på vad som ger dem mer i plånboken, och politiker lovar vad som ger dem mer röster. Oavsett om man är höger eller vänsterpolitiker. Ni har det inte lätt inom regionen, men det har inte “vi på golvet” heller. Ni får en tilldelad pengapåse, och vi får därefter. Men nu lämnar många pga detta. Vi får se hur det ser ut om 10 eller 20 år. Jag vet att ni försöker optimera så gott det går under förutsättningarna, och ni är säkert också frustrerade.
Om du med västlänken menar att bygga ut anläggningen utan att behoven finns där så håller jag fullständigt med dig. Det där är ett sånt idiotprojekt utan dess like. Underhållsbudgeten eftersattes (vad jag förstått) under flera års tid eftersom man inte visste om man skulle satsa på spårvagnstrafiken eller inte-och då ville man inte lägga pengar på något som det talades om att man skulle kunna skära ner på ordentligt. Sen bestämde man sig för att satsa-och då var det jätte-eftersatt.
Jag tror inte ens jag har ett visst mål med vad jag vill jobba med i framtiden. Jag vet vad jag vill att jobbet ska innehålla (utmaningar och problemlösningar, något som stimulerar hjärnan)-men det är också den enda ramen jag förhåller mig efter och har inte satt upp något tydligare än så.
Det är därför jag valde civilingenjör, för de innehåller sånt som är roligt att studera. Det är 200% framåt, det medger jag. Men det är också för att det är roligt. Men luften gick väl lite ur mig i fredags kväll, då jag blev besviken på mig själv när jag vet att jag kan bättre. Egentligen vet jag med mig att jag inte ger upp så lätt, men det kändes inte så då. Men det var en urladdning deluxe som hade att göra med mina egna förväntningar. Jag kunde inte tänka rationellt då, men efter att ha sovit ut i helgen och slappat så ser jag annorlunda på det. Och era kommentarer är delaktiga i det. Jag springer ifrån något, men det hade jag gjort oavsett. Jag har funderat i flera år på vad jag vill fylla mitt arbetsliv med. Tittat på olika yh-utbildningar och försökt känna efter “vad kan bli kul, och vilken utbildning ska jag då välja”. Det var först när min man (som är akademiker, matematiker) sa “men varför inte bara välja något du tycker är kul att plugga och lära dig, och så får du ta det andra sen. Jobb kommer du att få, du behöver inte bestämma dig för vad du vill bli nu bara för att du väljer en utbildning”, och det var då jag ringde en studievägledare i kommunen. Och det är här jag är nu. Kanske med delvis avsaknad av mål. Eller med mål att göra riktigt bra ifrån mig så min valfrihet blir som störst att kunna välja vilken inriktning jag vill på civilingenjör, det som jag tror blir roligast. Jag kanske borde ha mer mål än så, men jag kände det som om jag började nånstans efter att ha velat i flera år. Det var ett steg på vägen för mig. Studievägledaren sa i stort sett samma sak “välj något du tycker är kul, sen ordnar sig resten”, typ. Eller iaf att om jag väljer civilingenjörsstudier (mycket matematik) för att jag tycker det är kul så kommer jag också få jobb inom det. Men visst-om jag inte får toppbetyg på basåret så måste jag titta på någon av de andra inriktningarna, och de är säkert kul de med. Jag vet bara inte riktigt vad de innebär. De andra inriktningarna känns det som om jag måste ta hänsyn till att det både ska vara roligt att studera-men även roligt att jobba med efteråt. Får en känsla av att de är lite mer nischade. För väljer jag tex elektroteknik (heter det så?) så blir det kanske mindre matematik och mer av annat (som kanske är kul, men mer okänt för mig). Och så även med andra inriktningar.
Medan teknisk matematik och bioteknik redan hade något av det jag tycker verkar kul (antingen kul att studera: matematik och fysik på heltid, eller intressant att jobba med: bioteknik).
Jag har varit väldigt reflekterande innan, och det är därför det dröjt innan jag valde utbildning. Jag valde civilingenjör för breddens skull. Kanske skulle högskoleingenjör passa också, men jag vet för lite om de inriktningarna som finns. Det är så okända territorier. Där kunde inte studievägledaren hjälpa så mycket, utan jag gick in på Chalmers hemsida och tittade på utbudet och riktade in mig på något som jag tror skulle vara för mig. Men för de inriktningarna måste jag ha toppbetyg på basåret för att kunna välja, för mitt gymnasiebetyg går inte att tenta upp (många av ämnena finns inte längre). Det är där jag är idag.
När jag läste in gymnasiematten i våras så gick jag började jag alltid i fel ände och gick på de röda uppgifterna direkt (efter att jag läst det inledande hur man löser vissa problem), och tragglade uppgifterna efteråt för att man lär sig genom upprepning också.
Det är mycket det som gjort att jag siktat in mig på civilingenjör framför de andra utbildningarna. Bredden. Just att jag kan välja något som är kul att studera, men ändå få ett jobb utan att jag på förhand behövt staka ut en viss yrkesbana.