Jag kämpar på-men tycker samtidigt det är vansinnigt roligt även om det samtidigt är oerhört tufft. Jag har dessutom totalt 3 timmars resväg varje dag till Chalmers, så det är också en bidragande orsak till varför jag får lägga allt annat åt sidan.
När jag menar att jag kämpar som en dåre så är det inte för att jag tycker det är jobbigt och svårt. Utan för att jag vill satsa på höga betyg för att komma in på den inriktning jag vill (mina gymnasiebetyg går inte att läsa upp längre, flera av ämnena finns inte ens längre. Inte som jag hittar i nån kurskatalog för att kunna betygspröva iaf). Men de första veckorna var jobbigast, tempot var riktigt högt-och jobbigt. Men det var ändå mycket som lossnade för mig de sista 2 veckorna och jag kände “men jag kan ju det här”. Vissa grejer har dock fått mig att slita mig i håret, men det har ändå fallit på plats. Det är när jag ska göra proven som det går åt helsike. Jag presterar inte jättebra under tidspress, allt bara låser sig för mig. Jag satt tex hemma och pluggade inför högskoleprovet i våras, fick bra poäng även när jag tränade att göra det på tid-många gånger om. Men när det väl gällde, så fick jag “bara” 1.45. Jag vet att många hade varit nöjda med detta, men när jag vet att jag kan prestera bättre så blir jag missnöjd. Det är något som händer med mig när jag är pressad, min reptilhjärna fungerar inte riktigt. Jag kan inte ens svara på vad 1+1 är, känns det som…
Ett exempel på hur jag fungerar när det väl “gäller”, och detta är ett jättehemskt exempel som illustrerar hur jag fungerar.
När min pappa var döende så vakade vi över honom på sjukhuset, och efter 4:de dagen med vaka så bestämde vi oss att vi måste duscha och försöka sova nån timme eller så (vi i familjen hade egna “familjerum” på sjukhuset så vi kunde gå till och från pappa när vi ville), och vi lämnade pappa ensam för första gången. Syrran var först ur duschen och gick upp till pappa igen (han var på en annan våning), men det tog max 30 sekunder att ta sig från rummet till pappa-så inte långt. Syrran märkte när hon kom att “nu är det dags”, så hon bad sköterskan ringa mig. Jag kastade på mig skorna och rusade ut och sprang för livet. För det var ju det som det handlade om. Tror ni jag sprang upp? Nä, jag sprang en våning ner, och märkte att något inte stämde (våningarna var målade i olika färger), och då sprang jag ner en våning till-och fattade inte att jag fortsätter springa fel-trots att jag sprungit där flera gånger. När jag inser att jag är 3 våningar fel så får jag panik, en snäll herre i hissen ser mig och fattar vad det handlar om och kliver ut och säger “ta du hissen du, jag tar en senare” (han ville inte sinka mig med något stopp).
Men så här är det ofta för mig i de mest pressade och extrema situationerna. Har inga problem att prestera riktigt bra när jag inte har någon tidspress eller liknande. När det inte riskerar drabba mig själv eller någon jag älskar-då verkar det också gå bra.
Jag tror Chalmers erbjuder utbildningar i världsklass som gör en mer eftertraktad på arbetsmarknaden. Det behöver inte betyda att de utbildningarna är bättre än någon annan jag hade kunnat läsa på distans tex. Men Chalmers är välkänt och jag läste att många arbetsgivare känner att de vet ungefär vad de får om de väljer någon examinerad från Chalmers. Jag vet inte hur väl det stämmer, men det var något jag tog i beaktande när jag valde utbildning, och kände att det får vara värt pendlingen (jag bor på landet, så alla utbildningar är på långt pendelavstånd oavsett-förutom distans).
Jag har jobbat som spårvagnsförare i 16 år, men jag känner jag är färdig inom välfärdsyrket. Det som gjort att jag stannat så länge är att vi haft en fantastisk sammanhållning bland kollegorna. Vi bryr oss om varandra och tar hand om varandra, och dessutom känner man verkligen att man gör nytta. Ledarskapet har fungerat. Men jag har verkligen tröttnat på hur man ser på oss inom välfärden, “oss på golvet”-och det är allmänheten jag pratar om. Hur vi blir behandlade av andra passagerare. Att de sparkar och slår på vagnen när vi kör ifrån folk, för att de inte varit på hållplatsen i tid. Är jag redan 7 minuter sen så kan jag inte fortsätta vänta in folk. Framför allt inte om jag vet att jag bara har 2 minuter tillgodo på ändhållplatsen för att hinna gå på toaletten. Alternativet är att jag får vända tidigare i någon slinga för att hinna gå-men då får man hantera arga resenärer då också (och jag förstår dem, för de kommer ju inte hem som planerat). Politiker bygger ut så det knakar i storstäderna-men tar inte itu med infrastrukturen förrrän konsekvenserna är långt gångna-och vi får ta skiten med ökat resande och ilskan och pressen från resenärerna. Ökat resande är bra, men det kunde ju också vara anpassat för de kan jag tycka innan man bygger ut för mycket. Vi förväntas vara några robotar som inte har några behov. Cheferna säger åt oss att gå på toaletten oavsett hur sena vi är, trafikledningen vänder oss tidigare vid behov. Men det är det här att hantera arga resenärer som ser på oss som… tja, vet inte eftersom de är arga för att vi har en önskan om de mest grundläggande behoven. Är vi robotar? Och att när ledningen gör lönessatsningar så klagar passagerare samtidigt på höjda biljettpriser. Jag ser vad ledningen gjort för att förbättra för oss, och förstår att det kostar. Höjda biljettpriser är en del i att kunna satsa på vår arbetsplats. Ska vi leva på luft annars? Jag vet att argumentet är att man tycker skatten ska finansiera högre kostnader inom kollektivtrafiken, men det funkar inte. Politiker överlever ju genom att att bedriva en politik som ger mer i plånboken till alla-förutom de som jobbar i välfärden. De ska knappt ha något. Kolla bara på de inom vården. Skamligt. Så nä, tyvärr är polis eller liknande inget alternativ det heller.
Jag har jobbat hårt hela mitt liv, kommit från riktigt fattiga förhållanden som barn. Knappt aldrig varit sjukskriven (totalt kanske 2 månader av mitt liv, inkl “kortisar” som influensa, covid eller liknande), aldrig varit föräldraledig eller studieledig, vabbat, eller frånvarande från arbetsmarknaden på något annat sätt än semester. Aldrig varit arbetslös, och alltid jobbat heltid- började jobba veckan efter studenten, och haft sommarjobb sen högstadiet, och dessutom jobbat extra i mina föräldrars företag. Jobbat mycket övertid i långa perioder för att få en guldkant (när man haft låglöneyrken så har det varit enda alternativet att få in lite extra)-trots detta så har jag en såpass piss (ursäkta uttrycket) pensionsprognos när jag loggar in att det står att jag troligtvis är berättigad nån form att tillägg (tror de menar garantipension eller liknande?). Det är skrämmande. Så att jag nu börjar plugga-och förlorar inbetalningar av pensionen i 6 år-det bekomme mig inte. Jag kommer ändå få nån form av tillägg. Så av den anledningen är jag inte rädd att tappa ekonomiskt. Det är mer lånedelen jag pratar om, eller rättare sagt att mitt sparande kommer pausa i 6 år (nu sparar jag ändå mycket). Jag har trots mina låglöneyrken lyckats skrapa ihop en ansenlig summa via bostadskarriär och sparande (som nu är investerade i ett hus). Det är en summa jag hade tänkt skulle ge mig lite guldkant i tillvaron som pensionär med ytterligare sparande i x antal år till. Men det sparandet hamnar ju på paus. Mitt liv som pensionär riskerar bli ännu mer fattigt än prognosen redan säger.
Jag skulle egentligen inte behöva ta lånedelen. Jag och min man har mycket låga omkostnader tack vare tidigare sparande och bostadskarriär- vi skulle egentligen klara oss på hans lön. Men jag tar ändå den och investerar i Lysa-åt oss. Om jag har tur så kanske lånedelen kan betalas tillbaka med hjälp av investeringarna. Men det är ju ärligt talat en chansning. Men jag har förstått att villkoren för CSN är så förmånliga att det är bra att maxa lån och investera dem om man kan. Men det är 6 år jag inte kan spara undan mer till pensionen-det är ganska mycket pengar. Framför allt när man räknar in ränta på ränta effekt fram tills pension. Det är det här jag menar med att “gå back”. Mina förutsättningar är troligtvis bättre än för många andra med låglöneyrken just för jag hade turen med bostadskarriär. Men en fattigpension räcker inte långt även om man har lägre lån på huset.
