Det är skillnad, men jag kan förstå att det lätt kan bli rörigt. Tänk armlängdsprincipen. Dvs, sker affären/faktureringen verkligen på grund av att riktigt arbete ska utföras eller enbart av skatteskäl?
Om du fakturerar mellan två av dig egenägda bolag, som håller på med samma sak och som bara du är personal i så ligger det stort ansvar på dig att bevisa inför Skatteverket att det verkligen fanns reell affärsnytta och inte bara handlade om att sänka din bolagsskatt eller privata skattesituation. Det blir nog tväromöjligt att bevisa det om båda bolagen håller på med i princip samma sak. Om däremot bolag A håller på med trädgårdsskötsel och bolag B med bokföring, så är det ju en annan sak.
I exemplet med två riktiga kunder, där du fakturerar från två olika bolag du äger så är det fine eftersom det är riktiga affärer och riktiga kunder. Dvs kunden hade högst troligen försökt köpa tjänsten av någon annan om du inte fanns. Det är inte en hitte-på-affär av skatteskäl, om det makes sense?