Ändå är det precis så de flesta lever i 20 års åldern bortom Norden. Bor hemma , betalar inget. Det är en snarare en självklarhet att man inte betalar hemma varken hyra eller mat.
Undrar om unga vuxna i Norden är bättre på ekonomi eller har bättre familjeförhållanden än ex resten av Europeiska unga befolkningen.
Finns uppenbarligen väldigt olika åsikter här. Under barnens uppväxt och speciellt när vi genomlevde de allra stormigaste tonårsåren funderade jag mycket på vilken relation jag vill ha till mina barn när de är vuxna. Jag viill att vi ska ha gemensam respekt för varandra och inte att jag ska försöka uppfostra dem som vuxna. Jag vill att de alltid ska kunna vända sig till mig oavsett vad som hänt och hur mycket de trasslat till det för sig. Därför har vi sagt att fritt mat och husrum alltid ingår i vårt hem så länge vi kan. Jag vill vara mina vuxna barns trygga punkt. Tror att enda sättet att uppnå det är att släppa dem fria att fatta egna beslut kring allt inkl ekonomi och att jag försöker sätta mig in i deras val och stötta dem i det. Kan säga vad jag tycker men respekterar att det är deras val. Säger inte att det är rätt eller det enda sättet att ha en relation med sina barn men så tänker jag.
Fint reflekterat! 
Jag tror man behöver väga in vilken relation man har och haft till sina barn - nu och under uppväxten - i beslutet, så det inte bara blir en ögonblicksbild av vad som är “rätt”, och sen ta massa tusenlappar i hyra. Den unga vuxna kommer inte se ögonblicksbilden med samma ögon som du som förälder, det är stor risk/chans att det blir ett minne som sätter tonen för hur barnet såg på sina sista år hemma när åren sen går. Finns det något som skavt, som ni inte kommit till rätta med i relationen, var uppmärksam på det innan ni kommer med ett förslag om hyra.
Man kan lära sina barn om pengar och vuxenlivet långt innan det är dags att betala hemma, som veckopeng, månadspeng, första sommarjobbet, plocka ur diskmaskinen, klippa gräsmattan, prata med och se sitt barn, berätta om misstag en själv begått och hur det ordnade upp sig och nära en kärleksfull men ändå vuxenförberedande relation.
Det är skillnad på att uppfostra sina barn och att bortfostra dom.
I övrigt tror jag det är bra att unga vuxna betalar en symbolisk hyra till mer vedertagen hyra hemma, men ta en titt på er relation och hur det har varit, och hur du önskar dom ska bli när dom nu är unga vuxna, både med och bortom hårda fakta, för att vara något metaforisk.
Tror du man lär sig värdet av pengar bättre om man inte betalar för saker och ting?
Även om det kan vara svårt att tro ibland när man observerar omgivningen så har vi högst ”financial literacy” i Europa tillsammans med Tyskland, Danmark och Nederländerna. Så svaret på din fråga är: Ja.
Tack för konkret svar. Verkar som att den mätningen är 10 år+ när det kommer till Sverige, men man kan anta att Norden fortfarande presterar väl i ekonomisk förståelse.
I praktiken ser det annorlunda ut , svenska unga har ex mer konsumptionslån än andra.
Man betalar ändå massa i livet. Jag vet att man kan lära sina barn värdet av pengar utan att ta hyra.
Och jag tror det finns ett större värde av att inte ha massa transaktioner mellan familjemedlemmar utan att vara en mer gemensam ekonomisk entitet.
Kommer aldrig förstå att man gör detta för ”barnets bästa” .
Hur gamla är dina barn?
Olika barn har olika behov. Självklart kan somliga barn skämmas bort utan att bli bortskämda. Men det är ett riskbeteende som jag aldrig kommer förstå varför man som förälder vill öka på den risken att handikappa sitt barn. Påminner om de som göder sina barn till övervikt. Varför.
Alltså alla är ju olika och det finns förstås personer som klarar sig fint med ”bara” teoretisk kunskap. Men för de flesta funkar det bättre med egna upplevelser och erfarenheter för att på riktigt ta till sig kunskapen.
För att vara helt ärlig så känns det här fenomenet lite likadant som när ett barns kompisar får sitta på rummet och inte får middag när de är på besök hos en kompis.
Eller när folk splittar en restaurangnota ner på öret för exakt vad de ätit och druckit.
Eller när gifta människor har varsitt konto och ekonomi och håller stenkoll på vems tur det är att betala för mjölken.
Fenomen som känns rätt så främmande och transaktionella för mig och inte känns särskilt smickrande som svensk kultur.
Folk har olika åsikt och känsla för vad som är rätt och fel men för egen del skulle jag inte drömma om att ta hyra av mina barn. De är min familj och kommer alltid vara välkomna hem till mig. Jag erbjuder en trygg hamn i en osäker värld full av ondska och elände.
Jag kan kanske förstå om man tar lite betalt för mat osv om man har det dåligt ekonomiskt men annars tycker jag att det känns rätt cyniskt och transaktionellt.
Samtidigt ser jag risken med att skämma bort sina barn. Men jag tror att det går att motverka det genom att prata mycket med barnen om hur det fungerar i världen osv.
13 inlägg har sammanfogats med ett befintligt ämne: Samling av OT-inlägg och urspårade sidospår från övriga forumet
Där håller jag helt med. Har ena barnet fått en viss förutsättning så bör övriga barn få samma.
Enligt mitt sätt att se handlar det mycket om vad inkomsten och omständigheterna är. Ett extrajobb eller pluggande är inte samma sak som ett heltidsjobb. Vid heltidsjobb är det mer rimligt att öva på att betala för sitt uppehälle.
Mitt barn kommer dessutom få ob på sin heltidstjänst så jag räknar med att det blir en rätt rejäl inkomst så att det både finns utrymme för sparande och nöjen och uppehälle hemma.
För att bättre förstå din poäng, har du någon praktisk erfarenhet?
Är det din generella uppfostringsteknik att inte sätta regler och undvika att förbereda dina barn på vad världen innebär utanför föräldrahemmet eller gäller detta bara ekonkmiska frågor?
Jag har inte tänkt så mycket på uppfostringsteknik.
Mina barn är fortfarande små. 3 år respektive 7 månader.
Jag tänkte resonera med dem om rätt och fel. Ser till att de har det bra.
Vi stoppar in 15 000 dollar per år till vardera på aktiedepåer som får gå till college en dag eller om de väljer att använda pengarna till nåt annat.
Vi körde nanny till vår son var tre år och sen blev det pre school för honom. Dottern tänkte vi köra nanny lite kortare, kanske två år sedan dagis (tre år var lite för länge med nanny i efterhand).
Det blir förmodligen privatskola för dem så att man undviker problembarn och får garanterat bra och individualisead utbildning.
Blir det ändå problem med lärandet så kan vi ordna med tutor efter skolan.
Vi flyger business när vi åker på semester och bor på femstjärniga hotell. Vi bråkar aldrig eller för den delen diskuterar pengar inför barnen.
Jag växte själv upp i svensk mellersta medelklass och hoppade jämfota av lycka när vi bilade till Liseberg på sommaren med medhavda prickig korvsmörgåsar.
Så jag har tänkt lite på att jag riskerar att skämma bort våra barn och att de kanske inte kommer kunna bekosta samma levnadsstandard själva och jag är lite orolig över den biten. Men man lever ju bara en gång ändå, vore synd att leva i armod för att lära barnen en läxa.
Och jag tror att de kommer ha det rätt bra ändå som vuxna. Jag kommer ju vägleda dem. Kommer styra bort dem från dåliga utbildningar osv.
Och pengar är verkligen inte allt i livet. Jag tror att jag hade varit lyckligare som polis eller brandman om jag inte varit så fokuserad på pengar. Förhoppningsvis finner mina barn glädje i något annat än att bara jaga pengar.
Generellt kring barnuppfostran så har min syn varit att mitt jobb som förälder varit att förbereda dom på att bli välmående, välfungerande, kapabla, motståndskraftiga och bra människor. För att göra det krävs det naturligtvis teori, samtal och diskussioner.
Men att lära sig något enbart genom teori finns det nog bara väldigt få saker om något alls som går att göra. Teorin behöver knytas till riktiga och konkreta exempel och händelser som kan bearbetas och ha samtal om. Praktisera och uppleva hur något känns och fungerar i praktiken är absolut essentiellt, iallafall för att lära sig något till en högre och användbar nivå.
Jag förhållit mig till uppfostran lite som när barn lär sig gå, de måste naturligtvis göra jobbet själva att faktiskt ta ett stegen men jag var ju där och såg till att de inte skadade sig, ibland ge lite hjälp på traven med att ställa sig upp och ibland pusha på, stötta och uppmuntra när de var lite osäkra tills de var redo nog att klara det helt själva.
De har redan från ung ålder runt 3 år fått ta enklare val med och de olika tillhörande konsekvenser och konstant ökat ansvar gällande allt i sina liv enligt samma princip, min äldsta har precis tagit studenten och min yngsta ska börja tvåan och det anekdotiska utfallet i mitt fall har varit lysande. Duktiga i sina aktiviteter (elitidrottare på juniornivå) och högsta betyg i skolan. De är starka självständiga och trygga individer. Min äldsta dotter hade tex lite problem med en lärare och kom till mig inte för att gnälla, tycka synd om sig själv, spy galla över läraren eller be mig sköta situationen utan för att bolla idéer och bad tydligt om att hon ville sköta det själv vilket gick alldeles utmärkt, eller när vi pratade kommande eget boende till framtida studier i eventuell ny del av landet tackade hon nej vid erbjuden hjälp för att hon ville veta om klarades sig själv och att min hjälp ändå fanns kvar om det blev absolut nödvändigt.
Så ja jag hade låtit arbetande eller studerande hemmaboende barn bidragit hemma på något sätt, jag är övertygad om att det är bäst för deras utveckling och för att skapa individer som klarar av livet bättre, framförallt när det oundvikligen blir lite tuffare stunder. För att bli motståndskraftig och stark kan man inte skyddas från från ansvar, konsekvenser, och saker som är jobbigt. Vi hoppas ju självklart att våra barn aldrig ska behöva uppleva riktigt tuffa tider och att riktigt jobbiga saker inte ska hända men man gör inte sitt jobb som förälder om man inte försöker göra de så väl förberedda som möjligt på alla delar som våra liv består av.
Helt bisarrt verkligen. Det verkar alltså vara konsensus att man ska göra pengar på att ens barn bor hemma? Som om de vore främlingar i princip.
Skriver ni kontrakt också?
Jag tror inte att detta existerar någonstans i världen förutom i världens märkligaste land.
Det är väldigt vanligt att barn i arbetsför ålder försörjer sina föräldrar i en stor del av världen.
Sett ur den synvinkeln är en hyresdel en bagatell.
Ja vi kommer skriva ner vem som betalar vad. Hittills (innan heltidsarbete) har vi tex betalat för gymkort och månadskort och en del sådant, det tänker jag att en heltidsarbetande 20-åring kan stå för själv. Det är bra att ha det tydligt vem som står för vad tex vid resor och utemiddagar inom och utom familjen etc eftersom läget nu är lite annorlunda när barnet kan försörja sig själv.
Om du med andra länder menar tex södra Europa så är en helt avgörande skillnad att en 20-åring där säkert har max hälften i lön mot en svensk heltidsanställd. Det är ju också därför de inte kan flytta hemifrån i många länder. Tycker inte att det är ett relevant argument.
Jo, du har en poäng. Det är väldigt märkligt det där också att man skyfflar in sina föräldrar på ålderdomshem där de tvingas spela överlyckliga om de får en kanelbulle till kaffet nån gång.
Om föräldrarna är gamla och inte har bra pension så vore det inte mer än rätt att barnen hjälper till men här handlar det väl mer om 50-åriga par som tjänar dubbelt eller mer än sina barn som då tar några tusenlappar i månaden av sina barn av någon slags princip när barnen istället kunnat spara till en kontantinsats och liknande.