Tolkningsfråga, jag betalade för boendekostnader. Mat + 1/3 av kostnaden för driften av huset och lite för bensin.
Sen kan man kalla det hyra, avgift eller vad man vill. Men det kostar att husera vuxna barn.
De har betalat ca 2-3000kr beroende på egen inkomst.
1 gillning
Om vi inte hade haft tillräckligt god ekonomi för att låta barnen slippa betala hemma, skulle jag inte tveka att låta dem hjälpa till ekonomiskt.
Vår familj umgås också mycket och hjälps åt med det som behövs. Är inga höginkomsttagare men tjänar nog lite mer än snittet och klarar oss bra på det. Så om vi nu istället kan lära dem om börsen och sparande etc så tar jag gärna, ödmjukt, den möjligheten. Förstår också att inte alla familjer har samma möjlighet.
1 gillning
Att en vuxen person bidrar till sitt uppehälle, både ekonomiskt och med olika aktiviteter, är en viktig värdering och praktik att lära sig. Även om det handlar om en vuxen som bor hos sina föräldrar. Och helt oavsett om bidraget “behövs” eller ej.
Att någon väljer att inte bidra, eller att någon väljer att inte efterfråga / ta emot bidraget, är i sig en varningsklocka. Helt oavsett om det beror på att man tror att uteblivet bidrag skulle vara till hjälp för en själv eller den andre. Eller på att man inte klarar av att ta de jobbiga samtal som ofta krävs för att få bidraget att fungera.
4 gillningar
Åååkej, där har vi fundamentalt olika uppfattningar! Varningsklocka?!
Retorisk fråga, tror du att enda sättet för hemmavarande ungdomar att lära sig om ekonomi och att uppfostras med en grundbult om att man ska hjälpas åt kommer genom att betala en symbolisk summa för att bo hemma?
1 gillning
För övrigt kan jag tillägga att vi har inga jobbiga samtal om ekonomi härhemma. Tvärtom, mina ungdomar tycker om att diskutera ekonomi och sparande med oss föräldrar. Ett bra sätt att förberedas på vuxenlivet enligt mig.
3 gillningar
1994 jobbade jag och fick betala 3000:- hem. När jag sen började plugga fick jag bo bo och äta gratis + att jag “fick” tillbaka hyran. Pengarna reste och festade jag upp…
1 gillning
När jag började jobba i början av 90-talet betalade jag 1500 i månaden och det motsvarade kanske de EXTRA kostnaderna de hade pga att jag bodde hemma.
Att betala hyra skulle ha känts konstigt eftersom boendet bara blev marginellt dyrare av att jag bodde hemma. (Vatten och lite extra el och det tänker jag ingick i de 1500.)
1 gillning
Jag tycker inte att det är samma sak.
Man kan förmedla, genom ord istället för genom handlingar, vad ett vuxenliv innebär även om man ger barnen pengar.
Jag hade kunnat ta till mig den teoretiska kunskapen även om föräldrarna i praktiken inte tillämpade det.
1 gillning
Det är förstås okej att tycka olika.
För mig är det viktigaste att barnen får kunskapen även om den är teoretisk. Jag hade klarat det men förstår att man är olika.
1 gillning
Varje barn är unikt men generellt verkar det oklokt att låta sina barn inleda vuxenlivet med en långt bättre deal än de någonsin kommer ha igen; gratis boende, gratis mat, gratis städerska, kock, tvätterska, hel lön de kan lägga på bara okynnesshopping.
Jag tror det är att göra sitt barn en oerhörd björntjänst.
Ska våra barn bo hemma som arbetande vuxna ska de betala marknadsmässig hyra och göra sin del av hemmaarbetet. Få pengarna tillbaka senare som gåva kanske kan vara aktuellt men troligen inte.
Det är fantastiskt för mig att ge mina barn saker, men gör jag det på ett sätt som gör dem bortskämda så är jag egoistisk och sätter min kortsiktiga glädje över deras långsiktiga glädje.
6 gillningar
Handlar nog ytterst sällan om det utan mer om att man inte vill ge barnen en start på vuxenlivet som riskerar att allvarlig snedvrida deras förväntningar på hur världen fungerar.
Kanske ingen risk med dina barn (även om de flesta är rätt hemmablinda) men jag har sett flera exempel på unga vuxna som handikappats av curlande föräldrar dels gällande hemarbete, dels syn på hur ett hems ekonomi ska fungera.
2 gillningar
Det tror jag absolut att de kan vara. Kanske inte för alla men för väldigt många.
Håller helt med. Denna ovana kan ha väldigt tråkiga konsekvenser för framtida parrelationer (eller andra former av sammanboende).
2 gillningar
Minns som student de som bodde i korridor. Mååånga hade någon i korridoren som kom direkt från hemmet och där inte fått hjälpa till ordentligt. De trodde de gjorde sitt om de tömde diskmasinen 1 gång i veckan och var bland annat därför dryga att bo med. Då kan man tänka sig som framtida partner. Varför föräldrar skulle aktivt forma sina barn till att bli mindre lätta att leva med förstår jag inte.
1 gillning
Jag hade också sådana studiekamrarer. En hade rent av en egen vindsvåning på Östermalm.
Du behöver inte oroa dig för dem. Det har gått väldigt bra för dem i livet. Bättre än för dem som fick kämpa faktiskt.
Någon mellanväg är nog bäst. Kan man hjälpa sina barn så gör man det. Men man kan också se till att resa lite till fattiga länder, kanske hjälpa till i något soppkök eller Röda korset för att få lite perspektiv.
Men alla har ju olika inställning så klart. Vore intressant om det fanns lite forskning.
Personligen försöker jag stödja och typ vara kompis med mina barn. Jag vet att det anses dåligt men det känns bäst så för mig och mer naturligt. Mina barn är mitt kött och blod trots allt.
2 gillningar
I exemplet du beskriver har ju föräldrarna antagligen gett (eller fortsatt att ge) ett sånt ekonomiskt stöd att barnen aldrig behövt vända på slantarna öht. Där kan jag hålla med, har man för avsikt att stötta hela vägen långt efter de flyttat så behöver barnen inte betala hemma.
Jag ser poängen för mig med att betala hemma främst som en förberedelse på att barnen kommer att ha en uppbyggnadsfas där de inte kommer ha det så fett. Jag ser det inte som en moralisk fråga där barnen ”minsann ska lära sig pengars värde”.
Tycker öht att det är en intressant insikt från tråden, beroende på utgångsläge så finns det olika resonemang. Jag tänker att medelklassbarnen i många fall behöver vänja sig vid att tänka mer på vad mat mm kostar och sänka sin standard mot hur de haft det under uppväxten. Medan barn från fattigare och rikare familjer inte behöver vänja sig vid det av olika skäl.
3 gillningar
Det är klart att det kan gå jättebra för de som får en ekonomisk skjuts in i vuxenlivet. Jag har dock också sett exempel på motsatsen, när den unga vuxna inte har tagit vara på sina möjligheter.
Vi snackar alltså ekonomiskt oberoende 30+ som har svårt att få till en vettig relation (det är inte så attraktivt med ung och rik men utan ordentlig sysselsättning eller drivkraft). Eller när föräldrarna faktiskt tröttnat och strypt den pengakranen, och kvar finns ingen förmåga att lösa en (ekonomiskt) tuff situation.
1 gillning
Jag förstår det här om utgångspunkten är att föräldrarna verkligen har öst pengar över barnen. Då är det nog svårt att lära sig hur man gör även om man får de teoretiska kunskaperna.
Om det ligger på nivån att man har sluppit betala hyra när man har bott kvar hemma, trots att man jobbar, tror jag absolut att man kan lära sig hur man gör ändå. Tror inte att det är svårare att lösa en ekonomiskt tuff situation som uppkommer när man är trettio bara för att man inte behövde uppleva det och träna på det när man var tjugo. De uppoffringar man behöver göra kan man ändå göra. (Om det är barn med i bilden blir det förstås skillnad.)
Har inte läst alla inlägg men jag tycker att det finns flera bra alternativ.
Minns att jag själv fick betala 1500kr/mån men jag minns inte att vi diskuterade vad det innebar.
Mat och “hyra” kan man som förälder ta betalt för och då vara noga med att förklara vad mat och en hyresrätt skulle ha kostat.
Dessa pengar hade varit riktigt kul att spara tills dagen de flyttar hemifrån 