Min uppfattning är att många poliser uttrycker sig på liknande sätt, men trots detta ofta verkar stannar kvar i yrket. Är det för att man trots allt trivs väldigt bra och har ett kul jobb eller är det för att man efter många år i en stor myndighet inte längre tror att man har ett värde där man kan få andra bra jobb med högre inkomst?
Detta är jag lite rädd för. Att jag lever på spänningen och allt nytt under ett par år i yttre tjänst, men sen blir avtrubbad och kommer tillbaka i samma slags vardag som nu, fast med hälften av lönen och inget socialt liv pga. skiftarbetet.
Förstår att det inte känns så lätt om man varit i yrket under hela sitt vuxna liv. Samtidigt tror jag visst att det egentligen finns möjligheter. För egen del tack vare bakgrund i annan bransch tror jag att det går enklare att gå tillbaka om jag skulle vilja.
Bra råd, båda två. Det svåra är att det mest blir gissningar om framtiden och att utfallet beror på så många andra faktorer också..
Något jag dock funderar på är om det går att tänka “både och” istället för “antingen eller”. Dvs. kan jag både få en trygg ekonomi för framtiden med viss guldkant OCH bli Polis?
Detta är min tanke om jag väljer att plugga. Kan dock inte förvänta mig att få tillbaka exakt den tjänsten jag har idag om jag ångrar mig.
Men du är ju bara 28 (kanske 29 nu), du har ju massor av tid att byta yrke igen! Lägg 5 år på polis och byt om det inte är bra. Du är ju inte ens 35 då.
I korthet nej. Delvis av samma skäl som man bör undvika att bli läkare eller sjuksköterska även om de kan skaffa sig bättre alternativ.
Att jobba inom det offentliga är en Kafkaartad upplevelse som man på alla sätt bör undvika. Där blir de underbetalda anställda illa behandlade och organisationen är tyngd av en oändlig byråkrati och administration.
All skola och sjukvård kan som exempel med fördel privatiseras. Men polisen är en av få verksamheter som inte lämpar sig för detta.
Det är väl snarare tvärtom många duktiga erfarna poliser slutar, de som inte är duktiga tvingas stanna kvar för de inte får något annat jobb.
Ja som polis i yttre tjänst så jobbar du garanterat varannan helg, är det värt det?
Något du kommer märka inom polisen också är att nästan alla har en partner som är polis eftersom det har mycket större förståelse för arbetstiderna.
Familjelivet blir tufft om du har en partner som jobbar 8-5. Det kanske är värt det om man tjänar stora pengar, men när lönen är kass så känns det jobbigt göra så stort avkall på sin fritid. Du är även ledig när ingen annan är ledig, vilket gör att det är svårt att träffa sina vänner. Att vara polis blir en livsstil i princip.
Klart det är möjligt men inte tjäna dom pengarna som man kunde få från början, man får ju jobba sig upp igen.
Jag kanske låter negativ, men vill ändå poängtera att det är viktigt att resonera i dom banorna och se om det är värt det.
För mig personligen vet jag att jag tröttnar på alla jobb tillslut för det blir en vardag och jag kan aldrig leva för mitt jobb, då jobbar jag hellre där jag tjänar mest och kan ha tid för familj och fritid.
Enorm respekt för poliser i detta land. Du kan verkligen vara ute o göra skillnad på liv o död.
Mäktig känsla.
Är det något du trivs med ska du självklart utforska det. Jag tror inte mer pengar i ett yrke du inte brinner för kommer göra dig mer lycklig. Att arbeta med de man älskar är något jag hoppas alla hittar en dag, det är underbart.
Jag saknar -tyvärr- helt respekt för den svenska polisen och har väldigt svårt att förstå att man tror sig ha någon slags speciell status i andras ögon som kompenserar den usla lönen.
Den svenska polisen är inte ens tvåa på bollen när det gäller gängbrottsligheten. Däremot är man duktig på att vara tuff mot någon stackars Svensson som råkat hamna i bussfilen när han följt gpsen i någon främmande stad eller hittat en cyklist utan lyse. Och då har vi inte ens nämnt hur ledningen gjort sig till åtlöje de senaste månaderna.
Det är nog en kombination av båda. Jag trivs bra på många vis. Men det är klart som någon annan skrev att jobba inom statens största myndighet är en märklig upplevelse. Utrymme för kreativitet är väldigt begränsad. Samtidigt som man upplever situationer på bara ett år som ”vanliga” människor inte upplever under en hel livstid. I både positiv och negativ bemärkelse.
Man skapar sig vänner för livet. Händelserna som man är med om bygger livslånga band till andra människor. Man är med när andra både dör och överlever. Ena stunden hittar man ett försvunnet barn i skogen och motta kärlek från evigt tacksamma föräldrar för att i nästa stund få skäll från någon som inte tycker att trafikbrott ska beivras.
“inte tycker trafikbrott skall beivras”. Det är just det här paragrafryttande tänkandet som gör att jag har så svårt för poliser. Om det är en gammal tant som förirrat sig fel i trafiken, då bör man kunna visa lite medkänsla och inte tvunget bötfälla. Men nej, det är ju då enligt lagen ett brott, och då måste det naturligtvis beivras.
Detta är så sorgligt att personer hamnar i dessa vägskäl. Omgivningens press på att fortsätta med det själsdödande skitjobb man har på kontoret som innebär lika meningslös tillvaro istället för att göra någon som betyder något för en själv, göra skillnad på riktigt.
Men jag går ner i lön? Jaha och? Du spenderar ju 1/3 i princip på jobbet, gör något du trivs av, är lönen bra är det en bonus, är den inte det, so what. Jag kommer ju vara x år då? Jaha och? Vem bryr sig om det? Troligen bara du. Det enda som kommer hända är att du har en utbildning om två år. Detta med åldern är ju verkligen något att skita högaktningsfullt i. Men jag har ju bara 450000 i buffert? Skärp dig för fan.
Kör!! Skit i alla andras förväntningar, kör på det du vill göra, resten löser sig alltid.
Den situation du beskriver har jag varit med om i olika varianter. Det har aldrig renderat i någon påföljd varken från mig eller någon jag jobbat med. Dom allra flesta tror jag har förståelse för ringa förseelser som begås utan uppsåt. Folk som är yngre i tjänst har ofta lägre tolerans än äldre. Det är ju något av ett hantverk som tar tid att bli bra på.
Men till TS, kan du återgå till ditt nuvarande jobb är det helt klart att prova på yrket. Du är välkommen förstås
Beror ju också på vilken typ av polis du jobbar som, finns ca 50 olika inriktningar.
Jag jobbar 3-skift, är väldigt nöjd med min lön och det fungerar bra med småbarnslivet med hämningar o lämningar. Man är ledig mycket, jobbar i snitt 3-4 dagar i veckan, vilket är himla skönt när man kan veckohandla eller fixa saker mitt i veckan.
Skulle aldrig orka eller vilja jobba 5 dagar i veckan och endast ledig helgen!
Tränar under arbetstid vilket medför att jag är helt ledig o kan fokusera på familjen sen.
Jobbar som ambulanssjuksköterska och fick 2.6 % trots att jag blev särskilt yrkesskicklig, vilket i princip innebär att jag utmärker mig mer än de som anses vara väldigt bra på jobbet. Tragiskt med sån dålig utveckling trots att chefen sa att “din lön behöver komma upp”.
Kom in 2018 men precis som många skriver var det jäkla massa tankar fram å tillbaka. Familj, hus etc.
Samtidigt har jag avancerat på mitt jobb, gått upp rejält i lön sedan dess. Tror ni polisdrömmen dog för det? Sökte i år igen och kom in, och nu fasen har jag bestämt mig att börja VT24! Är 40+ när jag är färdig, barnen är då stora och har allt vabbande, hämta/lämna bakom mig. Bli 20 raka år i statens tjänst. Win/Win.
Kommer gå ner 20.000 i lön, men är pengarna värt att ge upp en barndomsdröm. Nu när jag äntligen bestämt ser jag det som att jag får det för att ge upp den.
Nä fasiken vad jag längtar att åka radiobil å tjöta med en likasinnad kollega, svänga förbi macken 02:30 å slänga i sig en macka, ut till nästa ärende.
Har man suttit som i 23 år på kontor, blir grinig för att nån bokat möte på lunchtid längtar jag efter jäkligt mycket orutin Kommer ge mig den nytändningen jag behöver. Blir redan glad när jag tänker på nya klasskamraterna å uppropet.
En annan sak som inte nämnts är att man får 7 veckor semester som Polis över 40, som sagt när man bestämt sig börjar man bara se till de positiva.
Kommer ge mig den nytändningen jag behöver. Blir redan glad när jag tänker på nya klasskamraterna å uppropet.