Jag är benägen att hålla med. Det känns inte som det är värt att bränna min kötid på detta. Vad skulle du säga är en vettig kötid? Pratar vi 20, 30 eller 40 år?
Trivs du bra där?
Din initiala frågeställning tyder på att du inte vill bo i Stockholms utsatta och särskilt utsatta områden. Annars räcker din budget till bra boenden i sådana områden.
Områdena du listar är ganska socioekonomiskt starka = majoritet svenskar, BRF-iranier och expats.
Det är lite olika frågeställningar.
När det gäller Stockholm så vill jag inte hamna för långt bort på grund av pendling. Idag bor jag 4 km från centrum, det är på gränsen till för långt bort tycker jag.
Jag skulle inte sätta mina barn i områdets kommunala skolor, men det handlar mer om att den svenska skolan inte är rustad för att hantera alla elever med särskilda behov. Vi väljer alternativa idéburna skolor.
Sedan är jag uppvuxen i en Stockholmsförort och känner inte att jag vill tillbaka till det livet. Du är lite utanför när du har fel adress i Stockholm. Jag upplever att det är ganska snobbigt på det sättet. Så lite handlar det väl om att passa in i en social grupp.
Som det lutar åt nu blir det dock inte Stockholm. Det blir för dyrt.
1 gillning
Det finns över huvud taget ingen anledning att bo i något “utsatt område”. Jag gör det inte själv. Området är inte klassat på något sätt alls och har aldrig varit det. Risken för att det skulle bli det är begränsad. Däremot hör jag till dem som bor “på gränsen”. Jag ser ett sådant område från mitt fönster. Det är ungefär lika relevant som att Sarah Palin (typ) ser Ryssland från sitt fönster i Alaska. Det som finns på andra sidan är en annan verklighet. Den har ingen direkt relevans för mig eller hur jag lever mitt liv. Om jag skulle ha mitt hus (låt säga) 5-6 km längre bort från det området så skulle det inte innebära minskad kriminalitet, lägre risk att bli rånad eller något annat märkbart. Någon sådan koppling finns inte.
Jag växte upp i en mer exklusiv närförort. Avståndet från min uppväxtplats till centralen är 7 km fågelvägen eller 10 km med bil eller cykel. Idag bor jag i ytterstaden. Avståndet från där jag bor idag till centralen är drygt 10 km fågelvägen eller 12 km med bil eller cykel. Jag cyklar ofta till stan och tycker att det funkar helt ok. När jag tidigare jobbade i centrala Stockholm cyklade jag som regel. Om vi istället tittar på kollektivtrafiken så är mitt avstånd i tid idag ungefär samma som när jag växte upp. Iom att jag nu bor på en plats med bättre kollektivtrafik så är tidsåtgången låg i förhållande till avståndet. Det finns fler sådana platser.
Att prata om att den svenska skolan inte klarar av särskilda behov låter överdrivet i min värld. Nu har jag tidigare jobbat inom skolvärlden och har därför en viss insyn i hur saker fungerar. Variationerna är förstås stora mellan olika kommuner och också mellan olika typer av problem/diagnoser. Att välja någon resursskola, om det är hur behovsbilden ser ut, är förstås rimligt. Det finns både fristående och kommunala alternativ. Hur bra/dåliga de är varierar rimligen.
På den tiden innan jag skaffade familj var jag aktiv i olika typer av föreningar och aktiviteter. Då bodde jag söder om söder. När man tittade igenom deltagarlistor på olika ställen kunde jag notera att majoriteten av alla brukade bo inom 3-4 km från mig. Säkert 70% av alla jag träffade på bodde i det området. Jämförelsevis färre bodde i innerstaden, norr om staden eller på annat håll. När jag nu har familj är avstånden inte lika viktiga. Jag träffar ändå inte mina kompisar så ofta nu längre.
De av mina vänner som har familj bor till ganska stor del på rimligt avstånd, alltså på norra sidan på olika håll.
Att man är “utanför med fel adress” i Stockholm låter för mig som ett ungdomsperspektiv. När man fortfarande har tid att hänga med kompisar på helgerna och hitta på saker spontant så är det en fördel att bo nära varandra. Om sedan fel adress innebär något område som ens vänner undviker att besöka så kan det säkert finnas andra negativa sidor men det känner jag inte till.
Att prata om att Stockholm “är för dyrt” är svårt att ge något svar på. Allt beror ju på vad man har för utgångspunkt. Om man bor i typ Uppsala har jag svårt att se att Stockholm skulle vara dyrt. Vill man bo bra i Uppsala, och i själva staden, så kostar det en hel del också. Med samma budget kan man få till något helt rimligt i Stockholm.
Min anekdotiska erfarenhet av olika skolor är att det inte är rätt väg om man vill optimera ambitionsnivån. Mitt ena barn går på en skola vid Odenplan vilket är ungefär så vitt och övre medelklassigt det kan bli. Men det är tydligt att barn till mätta övre medelklassmänniskor inte anstränger sig så där jättemycket. De anses “bra som de är och gör så gott de kan”. Däremot gick mitt andra barn tidigare på en av friskolorna där många ambitiösa föräldrar med invandrarbakgrund satte sina barn och där var det mkt mer hets om betyg mm. Så vill man att barnet ska omges av studiemotiverade elever så ska man försöka se till att barnet hamnar i medelklasskola som inte enbart har elever med svenskt ursprung.
2 gillningar
Någonstans känns det som att nuvarande system mer passar för att ”die with zero” och flytta från villan till en billig hyresrätt när man går i pension än för att hitta en optimal hyresrätt tidigare i livet.
1 gillning
Exakt. Det är lite bakvänt.