Bor man i en villa med värde 10 miljoner så skulle jag vilja påstå att ett lån på under 1 miljon och de inkomster man har gör det hela relativt försumbart. Du förespråkar att “leva livet nu” samtidigt som du uppmanar till att binda upp 1 miljon till i ett redan lågt belånat hus. 1 miljon man gott kan “leva livet nu” för.
Prova på den känslan? Jag hade noll kronor i lån tills det jag var ungefär 25. Nu är jag några år äldre. Har större skulder än någonsin och har det bättre än någonsin. Vad är det jag ska oroa mig för? Att räntan sticker ännu längre? Jag har goda marginaler. Jag förlorar ju lika mycket om jag pytsar in en miljon till i bostaden och den kraschar som om jag har pengar vid sidan av. I så fall är det väl snarare att äga en bostad som får mig att inte sova om nätterna, belånad eller ej, eftersom jag inom något år kommer att behöva flytta (och nej man vinner inte alltid på det för att nästa bostad “också är billigare”).
Det kan man väl såklart men livet lär ju pågå medan man skrapar ihop den bufferten igen? Lagom tills man dör kanske den återhämtat sig. TS med partners gemensamma inkomst kanske ger runt 50k/mån. Då tar det 19 månader att trolla sig tillbaka till 950k, givet att man sparar varenda öre, så realistiskt sett så pratar vi om många år av aggressivt sparande. TS uttrycker även att de planerar att försöka gå i pension tidigare. När det sker lär inkomsten minska.
Klassiskt feltänk? Absolut inte. Det handlar inte om att behöva, det handlar om att resonera rationellt. Att amortera av de sista 950k på en villa för 10 miljoner är inte rationellt, rent ekonomiskt, ens nu när räntan närmar sig 5%.
Sen tänker jag det hela beror på hur man ser på framtiden också. Ska man behålla huset till döden så kommer de där 10 miljonerna vara inlåsta tills man hamnar i kistan. Har man tänkt sälja huset och köpa en stuga i Spanien vid pensionen kan man väl lika gärna amortera bort alltihop eftersom man lär få tillbaka pengarna inom ett par år.
Vi får i dagsläget ut 70 000 kr netto per månad och av dessa sparar vi 40 000.
Min fråga handlade delvis också om att jag är osäker på vad vi ska investera överskottet på. Har fått några bra förslag.
Behöver fundera lite mer kring våra särkullingar…och om möjlighet att lösa ut dem med cash ifall maken trillar av pinn först.
Har räknat på att pensionskapital plus annat sparat kapital täcker upp för mig ifall jag ska gå i tidig pension. Handlar inte så mycket om att leva ett lyxliv i sus och dus, utan mer om att hinna njuta av tiden tillsammans innan vi blir för gamla. Jag tänker att om vi inte skulle fixa det ekonomiska så får jag väl börja jobba igen alternativt att vi får sälja huset. Inte värre än så.
Det låter som du/ni har koll på läget tycker jag. Det blir nog bra hur ni än gör med amorteringen. Kände bara att jag behövde hoppa in och vara lite motpol till alla som går rakt på spåret “skuldfri är alltid bäst för allt och alla alltid”. Tycker inte det är ett ärligt tips att ge hur som helst till vem som helst.
Lönen förstod jag fel så räknade på 70 brutto istället för netto…
Tack! Är väldigt tacksam över att få bolla mina tankar med er kloka. Blir dock förvånad hur känslorna svallar hos alla i ämnet!
Självklart är det lockande att bli helt skuldfri, dock slutar ju inte andra räkningar att trilla in månad efter månad. Vi som har levt lite längre inser att den låga ränta som varit inte varar för evigt och att man behöver parera efter den. Jag fortsätter läsa inlägg som tangerar frågan. Har ju bundit räntan på 1.19% till januari-24, så det är ingen brådska med beslut.
Inte värre än så.
