Jag märker att det är känsligt. Många egna formuleringar du har där, som inte alls är det jag skrev. Men ändå inom citat-tecken. Är det ett medvetet eller omedvetet grepp för att förvilla?
Sedan har du hyfsat rätt. Väljer man att tidigt fokusera på att tjäna pengar och är rimligt smart så kan man med ganska stor säkerhet göra det.
Däremot är det inte det minsta andefattigt utan rätt givande att jobba med skarpa människor. Men det är klart att alla uppskattar inte det. Det kan ju vara rätt krävande också.
Vi behöver nog definiera vad “medelmåtta” innebär här. Om “medelmåtta” innebär någon som är “medelduktig” i allmänhet så håller jag med dig. Det krävs att man utmärkt sig på olika sätt för att komma ifråga för jobb med höga ersättningar. Detta är en del av det jag menar med att positionera sig.
Det innebär inte att vara på “absolut elitnivå” men självklart att vara duktig i mer allmän mening. Till den gruppen finns det dock många fler som hör.
Notera att den grupp jag tänker på här inte är VD:ar för globala koncerner utan snarare sådana branscher och sektorer där det finns delägarskap eller andra konstruktioner som gör den generella ersättningsnivån hög. Att VD för något bolag med 100.000 anställda och enorm omsättning har hög lön är väl inte så stor sak egentligen. Att Kalle går direkt från skolbänken till att jobba på en viss typ av jobb med 15 gånger mer i ersättning än vad hans kompisar har känns ju mer skumt. Den där VD:n är helt säkert duktig i något avseende. Om Kalle är det är mer tveksamt.
Håller med. Med en bonus på 400kEUR har man troligen skapat ett mervärde åt sin arbetsgivare i samma storleksordning. En medelmåttig tjänsteman gör nog inte det, speciellt inte efter svenska arbetsgivaravgifter.
Min erfarenhet är att bonus i storleksordningen upp till ca 1-2 månadslöner som anställd i privat sektor är ganska vanligt.
På min arbetsplats kan vi få 6% av årslönen plus ca 10.000 (två olika bonussystem).
Om du tar ett steg tillbaka och funderar på om det verkligen rör sig om ”alla absurda summor” som folk får ”slängda över sig” eller om det rör sig om ett försvinnande litet fåtal som har jobbat r@ven av sig sen de gick i grundskolan, känns det bättre då?
Att högavlönade ofta presterar i någon mening är väl inget att bråka om, hur och var man presterar är väl en annan sak. När jag var ung sa min chef till mig att själva hantverket i yrket inte är så jäkla svårt, det skulle vem som helst klara, det som gör en framgångsrik är hur man hanterar människorna runt en, både kunder och kollegor. Detta har jag funnit vara en rätt så allmängiltigt “sanning”.
Nu var det jag skrev angående dessa absurda summor, som varit på forumet på mellan 2-5 miljoner kronor. Det är en absurd summa. Så ja, de handlar om den promillen.
Att folk jobbar r@ven av sig i skolan och arbetslivet har jag bara respekt för.
För mig är det oförståeligt som inte jobbar på samma sätt med att utveckla företag, eller dess produkter. Svårt att relatera.
Kan tänka mig att någon som arbetar med att utveckla företag och dess produkter som gör att företaget tjänar mer på det, är aktuella för bonus och därtill kan vara en stor sådan, beroende på insats, men det är som sagt ingenting som jag kan relatera till i min dagliga roll.
Så alltså: jag förstår att en person kan skapa värde för företaget som således kan ge värde till den anställda, men det är inte mer värt än andra yrken/yrkesroller, enligt mig, men företaget som drivs av tillväxt och vinster tänker olika än de verksamheter jag jobbar i.
Detta är nog spot on. Det mesta kan vem som helst lära sig, men just att hantera människor, konflikter, och vara allmänt omtyckt är det svåra. Det som leder till höga positioner och bra lön.
Jag hänger inte riktigt med på det här? Säg gärna något mer.
Provprat: som grundprincip tänker jag att ens ersättning bör vara i proportion till det värde som man skapar. Skapar jag mycket värde borde jag ha mycket ersättning, skapar jag lite värde borde jag ha liten ersättning.
Jag skulle ha fått en resa till en stor IT-mässa i USA för att jag hade jobbat 800 timmar obetald övertid. Blev uppsagd och det blev ingen resa.
Jag fick 10.000 när jag extrajobbade som utvecklare på ett stort industriföretag och förbättrade en process och tog fram en mjukvara som de sparade man-månader på varje år. För mig gjorde det skillnad och jag kunde köpa en bättre begagnad bil.
Nu när jag är egenföretagare så kan jag oftast ta en utdelning på ca 200k netto varje år. Det är stora pengar för mig och hamnar i mina FIRE-ISK hos Lysa.
Känner en som fick > 1 miljon via personal-optionsprogram och en annan som jobbar på stort telecomföretag, där är det femsiffrigt bra år.
Det som du skrev längst ned är det jag menar. Men jag som jobbar i annan verksamhet har svårt att förstå vad som är rimligt för ersättning i det tänket.. därför tänker jag automatiskt att få en bonus på 5 miljoner är äckligt mycket pengar att få kastat över sig, eftersom jag själv inte kan relatera
Precis som jag har svårt att relatera till folk som har företag som går bra men som därigenom kan få väldigt mycket pengar i utdelning, det är inte någonting jag kan relatera till, eftersom jag inte är insatt eller har ett företag.
(Jag har jobbat i kommunala och regionala verksamheter, där folk gör extremt bra jobb varje dag utan någon som helst bonus på det sättet.)
Inom IT-branschen är det gott om väldigt höga löner. Det beror inte på att vi i branschen jobbar hårdare än folk i andra branscher, för så är det naturligtvis inte, det beror på att lönsamheten per anställd är högre än i de flesta andra branscher. Detta garanterar inte i sig höga löner, men eftersom branschen växer och det är brist på kvalificerad arbetskraft råder det konkurrens på arbetsmarknaden till löntagarnas fördel, och en del pengar som annars skulle gått till aktieägarna går till löntagarna istället.
Det är nästan bara rena marknadskrafter, det är väldigt lite individuella skillnader i detta. Den som är vassare än sina kollegor kanske får bättre jobberbjudanden och högre lön, men det som möjliggör detta är strukturella faktorer. Jobbar man i en bransch med låg lönsamhet måste man göra väldigt, väldigt mycket mer för att överhuvudtaget ha möjlighet till samma lön som någon i en bransch med hög lönsamhet.
Det var inte “högavlönade” som var gruppen i fråga här utan om specifikt personer med bonusar. Jag tänker att man lite enkelt kan dela in personer som får bonusar i tre kategorier:
Normala personer - Någon som har i sitt anställningsavtal att få kanske 1-2 månadslöner kopplad till någon utfallsvariabel eller något liknande. Egentligen inga extrema summor, bara en rörlig lönedel.
VD:ar och liknande - Personer som jobbar på strategisk nivå i större företag.
Konsulter och liknande - Personer som jobbar i finansbranschen eller andra områden där man har generellt väldigt höga ersättningar och där bonusar är ett betydande inslag. Här kan bonusarna vara betydande utan att man behöver vara 60 år och sitta i ledningsgruppen för något globalt företag.
Att “prestera i någon mening” låter luddigt för mig. Det är säkert sant iofs men det är inte något exklusivt för den här gruppen. Det finns många som presterar utan att ha yrken där bonusar eller höga löner är vardagsmat. Det är mer yrket och branschen som är särskiljande än prestationen.
Det du skriver om att hantera människor är sant. Detta är definitivt något som skiljer människor som blir befordrade och får mer avancerade roller från andra. Dock är det återigen inte direkt kopplat till bonusar. Det finns massor av människor som är duktiga på detta och har höga befattningar, bara i branscher och sammanhang där bonusar inte förekommer.
Ja, det är ju det här som gör det snett. Jag kan tycka att många t.ex. inom vård, polis och militär är underbetalda. Men samtidigt är det ju det värdet som vi som samhälle har värderat jobbet till. Man kan ha en åsikt om att det är fel, men konsensus i samhället verkar ju vara det som det är - och därmed blir det ju till politiker att ändra det.
I näringslivet där spelreglerna på något sätt är mer fria eftersom man inte är bunden till bidrag från någon annan utan kan påverka sin intjäning, så blir värderingen en annorlunda. Om en person skapar ett värde på säg 1.000.000 kr då är det inte orimligt att man får ta del av det värdeskapandet i en bonus.
Det kluriga blir ju att vi sedan i nästa steg - generellt - klistrar på värderingar i form av:
vems jobb är viktigast
vem är mest värd som person
etc
men om man tittar på det isolerat så kan man ju säga:
Konsulten som skapade 1.000.000 i värde för företaget ska ha en högre ersättning eftersom värdeskapandet var högre än någon som bara skapar ett värde motsvarande 100.000 kr
Sedan är det ju en moralisk värderingsdiksusion om huruvida det är rätt, om resurser ska omfördelas, hur vi som samhälle vill vikta värden etc.
Jag fick coachingen en gång när jag gick i tankarna - “*men säg upp dig och byt tjänst eller starta eget, då kommer du ju få den ersättning som marknaden tycker att du är värd så får du se om du har rätt eller fel.” Det är ju en av anledningarna till att jag gillar företagande, för man får obarmhärtlig feedback direkt.
Som en sista grej - sedan finns det sjukt många dysfunktioner och avarter i ovan där ersättningen inte motsvarar värdet, t.ex. VD-löner, men där upplever jag att problematiken är att ägarna inte tar sitt ansvar och att vissa tjänstemän får gå bananas, men det är en annan konversation.
Jag försöker att inte värdera den ena rollen högre än den andra eller dess betydelse för verksamheten och det är inte de som håvar in bonusens fel, det är bara att gratulera. Jag tror snarare att man isåfall bör söka sig till andra verksamheter som uppskattar jobbet du lägger ner.
Det jag säger är att jag inte kan relatera eftersom jag inte har erfarenhet från den andra sidan. Det sticker i ögonen och så stora pengar är absurt i mina ögon som inte förstår. Jag tror att bägge sidor bör försöka förstå varandra.
Att man skapar värde och sparar pengar i kommunala och regionala verksamheter utlöser ju ingen bonus.
Så: jag har svårt att relatera till bonusar på flera
Miljoner, jag har svårt att relatera till utdelningar i bolag, men med det sagt försöker jag vara öppen att lära mig den andra sidan av saken.
Ansvaret och stressen som ledande personer i kommun och region utsätts för, motsvarar inte värdet av det man får.
Men med det sagt, man vet vad man kan förvänta sig när man ger sig in i dessa yrkena och att dessa yrken inte genererar pengar till samhället/verksamheten.
Det är ju precis det det är. Om man inte accepterar att man i sin roll som anställd är där just för att skapa värde så har man en mental resa att göra.
Jag jobbar som det nog framgår i privata sektorn.
Min arbetsgivare är relativt obrydd kring gängse rättvisenormer som förefaller vanliga i Sverige, där kollektivet tävlar i sekundärkränkthet om någon annan får högre ersättning för sin objektivt överlägsna prestation.
Här tillämpar vi (marknadsmässig men låg) fast och (marknadsmässig men hög) rörlig lön samt två uppsättningar (riktigt bra) incitamentsprogram för anställda. Ju mer värde, ansvar och leverans du tillför bolaget, desto mer kan du förvänta dig i ersättning. Det är inte en perfekt eller linjär återkoppling på din prestation, men om du kämpar under flera år och presterar bättre än de flesta kommer du också få ordentligt mycket mer betalt.
Som effekt har vi nöjda, presterande anställda, och de som inte tillhör denna klicken tenderar att byta jobb oftare eftersom vi inte erbjuder dem riktigt samma ersättning.
