På 70-talet var det inte bra att ha lån då vare sig fastighetspriser, aktiekurser eller löner hängde med inflationen. Sen blev det en lysande utveckling påå 1980-talet men det berodde till stor del på devalveringar. Själv sticker jag ut hakan och tycker det kan vara klokt att amortera. Inflationen nu återspeglas inte i ränteläget och skulle inflationen inte vända ner med kraft lär räntorna fortsätta upp och aktie- och fastighetstillgångar minska i värde.
2 gillningar
Har du ett bolån från 70-talet är det knappast mycket pengar idag… På kort sikt var det knepigt, men med tiden hängde lönerna med. Alltså åt inflation upp värdet av lånet även då.
Om man inte har råd med räntan, eller riskerar att få problem på kort sikt om investeringarna inte presterar är det givetvis en bra riskreducerande att amortera ner.
1 gillning
Jag tror inte det bara handlar om att pengar ger mer pengar, det går att göra klassresor med rätt inställning, personer kring dig osv. Det finns ingen naturlag att dom ”fattiga” ska fortsätta vara fattiga, men det krävs nog att man ändrar något i sitt liv på något sätt om man vill ändra det…
Glömde svara på din första fråga, staten snor tillräckligt av våra pengar och satsar på saker som vi inte tycker är vettiga (alla kan säkert hitta något projekt eller myndighet som man inte gillar) men bara för det innebär det inte att staten ska gå in med ytterligare skatter specifikt på dom som slitit och haft tur att lyckas bli förmögna. Maggan har nämt att beredskapsskatten som sossarna vill inför ska finansieras (42 nya miljarder per år) genom skatt där alla betalar efter förmåga. Denna typ av progressiv skatt har vi redan, men frågan är om dom som betalar högre skatt får ut mer av sina inbetalningar?
Fattiga kan göra klassresor, men det är svårare och svårare ju mindre pengar, kontakter, tid, stöd, lugn och ro du har i livet.
Sverige är på sätt ett föredöme här, inte för att vi alltid lyckas, men vi har iallafall ambitionen att alla ska få en bra skola, möjlighet att gå på universitetet och gratis sjukvård. Jämför detta med t.ex USA där det kan vara näst intill omöjligt för vissa att skaffa sig en vettig utbildning pga omständigheter i livet dom inte råder över. Trots ser vi en snedvridning även i Sverige där rika lyckas bättre…
6 gillningar
Nyfiken, vilken stad skriver du om?
Tankar har börjat komma upp om eventuell Swe-exit.
2 gillningar
Jag/vi har gjort det i många städer senaste dryga årtiondet. Shanghai, Tokyo, Bangkok, Singapore, Wien, Bucharest, Hamburg tex.
En gemensam nämnare är att det är fler ute på stan och framförallt i mixade åldrar (barn till pensionärer) medan vi i Sverige mest sitter hemma. Vet inte om det beror på detta men det är en väldig skillnad som vi upplever det.
Så, ja det blir nog en Swexit för vår del, åtminstone större delen av året. Sommarmånaderna är stadslivet mer likt andra städer med mer folk ute, även vuxna och äldre, även i Sverige… Det vi inte landat i ännu är om man även ska byta eller försöka skaffa dubbelt medborgarskap. Det känns som att Sverige behöver fortsätta i fel riktning ytterligare några år för att vi skulle ifrågasätta medborgarskapet. Men det är absolut en fråga vi håller öppen, tyvärr.
2 gillningar
Samma här, har både hängslen och livrem men inga skulder.
2 gillningar
Jag tror många här är lite av trygghetsnarkomaner och oroar sig även fast man har såpass stora marginaler att det i stort sett är omöjligt att hamna i kläm.
Min största trygghet är att jag har levat med >6% ränta, med dubbelt så stort huslån som nu (i samma hus), utan några som helst marginaler eller buffertar och hushållets inkomster var 5x mindre än det är nu.
Jag försöker inte säga att man inte ska ha marginaler, min egna ekonomiska situation är bra mycket mer hälsosam nu än då. Bara att man inte ska oroa sig för mycket.
2 gillningar
Samma här. Känslan av att vara skuldfri är helt fantastisk och måste upplevas för att kunna förstås…,
7 gillningar
Bra jobbat av er!
Jag skulle oxå vilja vara skuldfri. Men för mig är frågan till vilket pris. Ska jag INTE bo i den staden jag vill? I det huset jag vill (och faktisk har råd med)?
Jag har testat vara skuldfri & bo trångt i område jag inte gillat. Jag föredrar mitt bolån, och milda oro, helt enkelt.
4 gillningar
Såklart är inte tanken med att vara skuldfri att dra på sig andra ofriheter. Tanken är ”både och” - skuldfri (eller riktigt låg belåningsgrad) och bo där man vill.
Såklart tar det tid, målmedvetenhet och en del strategiska val om man vill nå det, samt att stå ut med att bli idiotförklarad 
2 gillningar
Jag/vi bor precis där vi vill, i den lägenhet vi har, i den stad vi trivs i och har råd med. Vi har några miljoner i cash o investeringar. Gissar att dom får bära ut oss härifrån.
1 gillning