Kanske, men de hade inte varit den Tegnér och den Fröding vi känner, då kultur på engelska är en fundamentalt annan sak än kultur på svenska. Svenskan har en egen ordskatt, varje ord och grammatisk regel har sin egen historia, sina egna konnotationer. Grammatiken gör att olika saker betonas, ordformer skapar olika sorters liknelser, rim, allitterationer och ordskämt (göteborgsvitsen är den svenska humorns riktmeter, enligt Per Andersson), och hela språket har en annan smak, en annan känsla. Nedan är en dikt av Fröding:
Syner och röster
Från kafféets soffhörn vagt jag
såg i dimmorna af röken
från cigarrn den bleka gasen,
blott en enda låga brann,
svagt det klingade i glasen
invid skänk och disk, där svagt jag
såg kafféets nya fröken
sysslande gå af och an.
Och mitt väsen, klöst och rifvet
af de gamla sammvetsaggen
sjukt af allt det långa droppet
af all sprit min kropp förtärt,
var för trött att tro på hoppet
trodde inget, kände taggen,
trodde allt för mig i lifvet
var alls inget, inget värdt.
Den här dikten kan inte existera på något annat språk än svenska. Engelskan, i all sin prydno, kan aldrig återskapa den. Rimmen funkar inte, rytmen funkar inte, ljuden är annorlunda, smaken är annorlunda.
Varje språk är en egen värld och ett eget uttrycksmedel, unikt och omöjligt att översätta. Ofta när min flickvän frågar mig om hur man säger något på svenska så svarar jag ”Det gör man inte”. För uttryck är unika och språket färgas av dem. När någon frågar varför man inte gjort något, och man svarar med ett enkelt ”Orka”, hur säger man det på engelska? Hur säger man ”smultronställe”? Det finns översättningar, men de har inte samma konnotationer, inte samma historia, inte samma smak och textur. Ett helt universum av svensk sommar, av smultron på ett strå, av skogsgläntor och barndomsminnen ryms i det ordet.
Jag kommer aldrig att se på språk som blott ett medel för kommunikation, som ett verktyg man använder för att berätta fakta. När ett språk försvinner så dör en konstform. Dikter och berättelser och skämt och sånger och uttryck och liknelser och grötrim (hur säger man ”grötrim” på engelska?) och internskämt och kulturella referenser som inte kan överföras till det nya språket. Det författigar världen och mänskligheten.
I varje språk jag talar har jag en egen identitet, ett sätt att uttrycka mig, favoritord, och varje språk är en annan upplevelse, en annan konstform. Att prata svenska och engelska är som att skulptera och måla; det går att avbilda samma sak, men det kan aldrig bli samma verk. Och då är ändå svenskan och engelskan otroligt nära besläktade. Pratar vi andra språk är skillnaden än mer svindlande.
Så jag håller inte med om att den svenska kulturen inte står och faller med språket. Det vore naturligtvis fullständigt möjligt att ha en egen kultur i Sverige om vi inte talade svenska. Men det vore inte samma kultur. Det vore en annan svenskhet, en annan nation, en annan själ. Den svenska kulturen, så som vi känner den idag, skulle otvivelaktigt gå under med svenskan. En annan kultur skulle ersätta den, men vi har tillräckligt med engelsktalande kulturer, och ärligt talat, kan man verkligen jämföra mångfalden bland de anglofona kulturerna med, säg, mångfalden i de europeiska?
