Först och främst så ska du vara stolt att du har kunnat sätta av så pass mycket till dina barn.
Sen förstår jag att så stora summor kommer med en oro, men det går nog tyvärr inte styra vad barnen väljer att göra med sina pengar när de fyllt 18.
Tror själv mycket hänger på personlighet, kompisgäng, grupptryck, drömmar, hobbies, vanor och även hälsa.
I min familj så fick vi 4 syskon ett arv när vi fyllde 18. Vi hade alla samma utbildning och uppfostran, men spenderade pengarna på väldigt olika saker. Vissa bra, vissa kassa.
Så mitt råd är att se till att barnen är vana att hantera pengar, att visa dom möjligheterna med pengarna och att de mår så bra de kan när de fyller 18. Tror det ökar chansen för hälsosamt spenderande.
Men i grund och botten är pengarna deras, oavsett vad som händer, så lär de komma med lärdomar. Vilket nästan alltid är bra på sikt.
Bästa sättet att lära sig hantera en buffe är inte svält.
Det pratas ofta om hur mycket fel fattiga gör när de plötsligt får mycket pengar. Tex att lottomiljonärer blir pank och skuldsatta. Att nyrika köper skrytlyx, reser upp allt och beter sig illa. Fattigdom lär folk hantera pengabrist inte överflöd.
Vet inte varför folk tror att just ekonomi är området man blir bäst på olika delar genom att träna på motsatsen.
Man blir bra på det man tränar. Vill man att barnen ska kunna hantera att ha mer pengar än de behöver just nu så behöver de träna på det. Träna på att sätta mål för större saker de kan köpa sen om de inte handlar godis för allt nu. Träna på att prioritera lego istället för godis med sin veckopeng för det ger längre lycka.
De behöver såklart träna på att va pank också, så att de kan hantera det och vet att det är något de vill undvika. Men det bör va en liten avskräckande del som halkkörningen. Inte det mesta träningen går ut på.
Jag är inte särskilt orolig för det. Medelklassungar är ganska medvetna och planerande idag.
Ett tips till alla som oroar sig för unga och pengar är att se till att de skaffar extrajobb så att de har pengar tex till studentfester och resor. Det är när de har väldigt dåligt med pengar som den kortsiktiga frestelsen kan bli stor att nagga av kapitalet.
Om man simulerar fattigdom så kommer ju pengarna å andra sidan ännu mer ‘plötsligt’. Talar av egen erfarenhet här. Det där förbryllar mig dagligen när jag tänker på min sits.
Så där gör man ju inte när man tränar upp en muskel eller lär sig något annat. Tänk att “träna” genom att aldrig använda sina biceps och plötsligt förväntas lyfta 100kg bicepscurl.
Att träna behöver väl heller inte innebära att 27/7 leva under belastning i 18 år eller mer? Låt säga att man vill lära barnen uppskatta att de har två händer, fötter eller ögon. Ett sätt är ju att bakbinda dem eller använda ögonbindel i 30 min. Inte i 18 år eller mer. Då är ju priset för träningen drakoniskt eftersom det begränsat en stor del av livet i onödan.
Så tänker jag, jag vet ju att det inte är ovanligt att resonera som du gör. Därför känns det än mer intressant att bemöta.
Nä, man ska inte svälta och helt plötsligt från ingenstans få jättemycket. Man ska börja från noll och själv jobba sig framåt stegvis vilket i början är just svält, sen lite smulor, sen ett bröd, sen en förrätt, sen huvudrätt, sen efterrätt och till sist en hel buffe.
Dessutom; vilken nivå av “inga pengar” föreställer man sig? Ensam på en öde ö, instängd i ett rum, utsläppt på gatan, i ett fattigt land, i en skrubb under trappan med urvuxna kläder och aga/ “stökig hemmiljö”? Eller normal uppfostran fast utan moped och mobil?
Det ska finnas en “lagom” möjlighet att komma framåt och lyckas. Det är ju som med alla utmaningar i livet. Är det totalt omöjligt och hopplöst är det förstås ingen hit då risken är betydligt större att ge upp än om utmaningen är “lagom”.
Vi gjorde samma “misstag”, men det gick bra för äldsta dottern. Hon har lght nu och allt.
Andra dottern vinglar lite… men sköter sig oväntat bra ändå, så här långt.
Jag såg lyxfällan med dom under tidiga tonåren och vi förfasade och öärde oss tillsammans det var en rolig, gemensam tid och utbildning med och för dom.
Tog dom sen till banken när de var 16 och gav dem tillgång till allt… och sa att det var till körkort och insats… och att vi skulle ersätta körkortet när de visade upp det och kostnaderna.
Men de har trots pengarna jobbat extra under gymnasiet ändå… so far so good…
Jag förstår att jag oroar mig (kanske i onödan) och att det säkert kan bli bra oavsett om det blir som min intention var, eller inte. Tack för du delade med dig av din historia
Till trådstartaren: Jag tror detta kan vara starten på något bra, involvera dina barn och utbilda dem kring ekonomi och hur man skall tänka! På samma sätt som du förhoppningsvis låter barnen själva välja partner, så borde du kunna få dem visa nog att kunna sköta sina pengar vid 18 års ålder.
Våra barn hade fondsparande i egna namn.
Dessa pengar användes i slutändan till körkort och kontantinsats vid köp av bostadsrätter.
Prata med barnen, låt dem lära sig hantera pengar via veckopeng.
Tack för ni delar era tankar. Jag är väl medveten om att erfarenhet också såklart är värt mycket i annat värde än pengar. Jag behövde lite kloka råd vad man kan göra när det är som det är. Min önskan är att de inte kommer göra snabba beslut som de kommer ångra, oavsett om det gäller val av partner, slösar pengar i onödan, spelar bort dem, eller annat ect ect (som Jan brukar säga ). Visst är jag kanske för överbeskyddande. Det kommer jag inte sticka under stolen med. Är man en ekonomisk person och kämpar med det, och vill skapa en bra grund för dem (utifrån vad jag tror på) förstår ni säkert att man blir glad om det tas emot vettigt av barnen också.
Har läst allt och kommer ta med mig: Utbilda, involvera, fråga om deras drömmar samt andra konkreta tips av er, som att sommarjobb osv kan vara bra lärdom!
Det var svårt för mig med struktur i tråden, så jag ber om ursäkt om jag missat svara någon.
Tack snälla för ni svarade mig!
det var en rolig, gemensam tid och utbildning med och för dom.