I detta exempel där du jämför med en mellanchef tycker jag du gör en väldigt viktig miss!
Nämligen att du staplar upp ett antal parametrar där du gör någon form av (huvudskaligen försök till objektiv) bedömning av värdet som dessa två individer skapar. Jag menar att det är att missa den viktiga poängen upplevt värde. Inte värdet enligt några objektiva eller dina subjektiva mått.
Det beror väl på hur man definierar värde. Värde för organisationen du jobbar för eller värde för samhället?
Jämför en undersköterskas lön med lönen för en senior utvecklare på Microsoft där utvecklaren är en del av ett bolag som skapat stor samhällsnytta i form av effektiviserande mjukvara, arbetstillfällen, skatteintäkter osv. I det fallet tycker jag definitivt att utvecklaren förtjänar högre kompensation.
Om man istället jämför undersköterskans lön med lönen för någon som är otroligt duktig på att skapa beroendeframkallande slot machines på ett nätcasino är jag däremot mer tveksam. Jag har svårt att se värde i slot machine-utvecklarens arbete annat än det värde hen tillför sin egen organisation. Vad är samhällsnyttan med casinon lixom? De skapar ju inget mervärde, deras enda syfte är att flytta pengar från en individ till en annan. Inte sällan handlar det om att utnyttja individer med någon typ av missbruksproblematik.
Om du vill att “värdet” du levererar ska vara högt betalt, så måste du koncentrera dig på branscher med stor, stabil och gärna ökande efterfrågan, d.v.s. branscher där någon är villiga att betala för det “värde” som tillhandahålls.
Med andra ord, det finns en gräns för vad du får av att öka din hävstångseffekt i branscher som inte är villiga att betala för det.
Njae, jag håller inte med om den formuleringen. Intjäningen är en spegling av vad du lyckas sälja, inte av värdet du levererar. Du kan manipulera kunden att betala överpris på alla möjliga sätt; marknadsföring, missvisande utformning av förpackningar, osv.
Mycket exakt formulerat. Detta gäller särskilt om man vill arbeta med människor i någon form av ledarroll och inte bara vara förvist till att arbeta hemifrån utan social kontakt med kollegor.
Det är mycket exempel här som gäller framförallt vården. Då vill jag bara upplysa er, att man kan påverka sin situation extremt mycket inom vården, framförallt lönemässigt, om man inte är bekväm och väljer att ta de möjligheter som finns.
Jag tror man först o främst behöver skaffa sig en uppfattning vad personen vill få ut av sin kritik. Vill person x ha en förändring på riktigt och beredd göra jobbet och ta obekväma beslut för att nå det kommer antagligen person x uppskatta dina råd med hård rak kommunikation. Är det däremot person y som generellt trivs på arbetsplatsen och inte vill byta jobb men i mellanåt när den har en dålig dag har behov av att gnälla av sig. Då kan samma råd tas emot på motsatt sätt som person x tog emot det. Det svåra är att veta vad det är för person man försöker hjälpa och vilken hjälp den behöver, ibland är den bästa hjälpen att bara lyssna och inte komma med briljanta lösningar. Är man osäker hur man ska bemöta personen brukar ödmjukhet och snällhet hjälpa. Man kan säga : sluta tyck synd om dig själv och öka ditt humankapital och sluta va rädd för förändring så ska du se dina problem löses. Eller kan man säga, det låter verkligen jobbigt som du känner, du har inte funderat på att skicka cv till andra företag och se om dem kan erbjuda dig något bättre eller söka några utbildningar som skulle passa dig bättre. Även om förslagen egentligen är densamma så kan man uppfattas dryg/arrogant eller snäll beroende hur man framför det.
Självklart. Men det kräver ju kanske att man tar ett lite större steg och byter arbetsgivare eller anställningsform. Många vill eller vågar inte, av olika skäl.
Absolut. Byta arbetsgivare, arbeta via bemanning, jobba övertid och obekväma tider, eller jobba över gränsen till annat land. det passar inte alla, men möjligheterna finns.
Då blir det istället en värderingsfråga mellan Inkomst och andra saker, som möjlighet, hälsa, prioritering, mindre fritid m.m
Japp. Jag själv jobbar i privata sektorn och är visserligen nöjd med min lön och villkor, men för ett tag sedan blev jag kontatkad av en rekryterare och för en gångs skull nyfiken nog att ge mig in i en rekryteringsprocess för ett, för mig, intressant bolag och roll. Rollen verkade spännande och de erbjöd en riktig herrejösses-ersättning, en månadslön som låg nära det dubbla vad jag tjänar idag.
Sen klarnade bilden lite. De förväntade sig fysisk närvaro på 12 sajter i EU/Asien/Nordamerika minst 3-4 ggr/år (alltså per sajt…), fysisk närvaro på huvudkontor ca 12 mil från mitt hem, och jag fick också lite konstiga vibbar av min potentiella nye chef (koncernchef och VD).
Inte värt det, även om det säkert hade kunnat tidigarelägga mitt FIRE-datum med ett par år minst. Mina barn är fortfarande rätt små, jag gillar min fritid, etc etc.
@janbolmeson vettiga tankar, och något som jag tror att många aldrig lär sig.
Vet inte hur det är att vara ung idag, men när jag tog studenten i slutet av 00-talet så hade vi alla på något sätt inställningen att man ska skaffa en utbildning för att sedan ”få” ett jobb.
Jag hade tankesättet att om jag har rätt kvalifikationer och utbildning, då kan jag få ett jobb.
Mitt tankesätt ändrades helt när jag började frilansa. Då fick jag snabbt lära mig att värdet jag skapar är direkt korrelerat med pengarna jag tjänar. Väldigt bra läxa.
Tycker det överlag är svårt med anställningar. Jag ser många yngre som driver företag helt gå över till att bara använda konsulter och frilansare, just för att det är mycket enklare att ställa tydliga krav och betala för det arbete som faktiskt levereras.
Sen om det är bra eller dåligt att marknaden går mot dett
Lite reflektioner på frågan som är väldigt intressant (med brasklapp att det var väldigt många kommentarer och att jag tyvärr inte läst alla).
Först och främst så tror jag inte att resonemanget är helt korrekt. Exempel:Jag är väldigt bra på att tjäna pengar. Det är jag för att jag är bra på att hitta just den personen/företaget som är villig att betala just mig mycket samt jag är bra på att paketera mig själv och det jag gör (mina bolag) på ett övertygande sätt. Att jag tjänar bra beror på ett en eller några få upplever att det är värt det. Så det är det upplevda värdet för en liten grupp individer, vilket är (eller iallafall kan vara) något helt annat än det faktiska värdet.
En annan sak jag funderade en hel del på här om dagen är ju den reglerade biten. Hur mycket är exempelvis vi som individer intresserade av att betala för barnomsorg om den var oreglerad? Antagligen hade vi betalt ganska ordentligt mycket mer än vi gör idag om alternativet var att en förälder var hemma heltid med barnen? Vad är väldet för samhället att ha småbarnsföräldrar arbetar? Min gissning är att utan reglering hade en fritidspedagog kunnat ta bra mycket mer betalt än idag om ersättningen baserades på det faktiska värdet man skapade.
Med det sagt så är det många som, precis som du identifierat, inte ser sitt eget ansvar och del i att skapa det liv och den ekonomi man vill ha. Det är bra att prata om detta och många hade kunnat få en bättre situation om dom tog befälet över sitt liv. Däremot kan man för den sakens skull inte reducera allt till individens ansvar. Precis på samma sätt kan man inte reducera allt till samhällets ansvar.
Om du @janbolmeson vill få med dig fler i ditt resonemang så tror kan klokaste vägen är att belysa båda sidor av myntet. Du missar det i ditt resonemang och uttrycker snarare att du är ointresserad av de delarna.
Någon som ser sig begränsad av omständigheter som satts upp av andra blir inte frälst av någon som predikar att begränsningarna inte finns. Däremot blir man hjälpt av någon som kan sätta sig in i problematiken, hörsamma den och föreslå sätt som man som individ kan komma runt den.
Njae. För mig är fasen vi är i nu ett utforskande om den stämmer. Formuleringen för mig kommer i steg två. Den är också viktig, men betydligt enklare än den urskiljda idén. Krasst så är det bara ”marketing” och kommunikation. Viktigt, men idén och tesen är svårare. Men jag upplever ännu inte den har blivit sönderskjuten.
Dock upplever jag det som fascinerande att det är ett så laddat ämne och så ”kladdigt”. Inte konstigt att människor inte har urskiljt det för sig själva. Jag själv har tänkt på det här och inte fattat i flera år och först nu börjar pusselbitarna falla på plats.
Ja verkligen! En klok person sa en gång att folk som beter sig som offer har en gång varit offret. Jag vet inte om det alltid stämmer men om vi tittar på hur exempelvis skolan är utformad så tänker jag att det inte är så konstigt att folk inte lär sig att ta ansvar och skapa sin egen framtid. Vi uppfostras ju till motsatsen.
Kort sagt det är marknaden som styr
Om man rangordnar dessa unika egenskaper kan dom vara helt värdelösa om ingen efterfrågar just dessa, väldigt få har en supertalang likt Zlatan. Ingen efterfrågar byggingenjörer idag, 80% av nyutbildade går arbetslösa.
Marknaden har blivit girig med greedflation då höga priser begränsar efterfrågan på arbetskraft i byggsektorn, lättjan att låna pengar nästan gratis drev på allt
Hävstång av dina sparade disp inkomster, om du inte har andra resurser och det tar 10-15 eller kanske 2 år att fördubbla kapitalet och är det tur eller skicklighet?
Man måste arbeta för att få lön/inkomst
Ansvaret kan vara stort men inte speciellt svårt, så den faktorn är inte avgörande för lönen.
Så lönen är resultat av arbete, har vi inget arbete pga av girigheten och lättja så förlorar vi allihopa.
Inflationen är ett ett resultat av dödssynder som inte är bra för någon
En hälsosam dos av girighet gör att det är lönsamt att investera, arbeta, satsa på utbildning, som tillåter tillväxt konsumtion.
En skrämmande andel i arbetsför ålder är inte självförsörjande
Jag älskar citatet: Hårda tider skapar starka män. Starka män skapar goda *tider . Goda tider skapar svaga män . Svaga män skapar hårda tider.
Det vill säga inget är gratis, du måste arbeta hårt för att lyckas!
Så är det absolut. Sjukvården t ex har ingen fungerande marknad. Människor ser vård och behandlingar som en mänsklig rättighet. Då måste den vara så billig som möjligt och då är det personalen (läs: sjuksköterskor mm) som får subventionera detta genom orimligt låga löner.
Jag försökte påvisa att jag tror att modellen blir mer komplicerad när man går ner på individnivå, tveksamt om jag lyckades 
Där är vi helt överens! Sedan finns det förstås undantag som arbetar hårt som inte lyckas (ekonomiskt) medan en del verkar klara sig rätt bra utan att dra något större strå till stacken. Hade en kollega en gång som jag lovar inte arbetade mer än 20h i veckan, lyckades bara se upptagen ut och presterade inga resultat. Ändå hade hen en månadslön runt 55.000. Långt över en hårt arbetande undersköterska.
Dessa undantag är de girigaste individerna om dom nu inte har giltiga skäl som ex sjukdomar, sett dom i statliga tjänster som haft 20% närvaro resterande tid frånvaro med VAB och frånvaro av flera orsaker.
Det är vi som betalar statlig skatt för att dessa skall få mat på bordet, andra sliter för att hantera deras arbete när dom inte arbetar.
Lågproduktiva individer utan giltigt skäl tenderar att leva längre i kontraproduktiva miljöer, inte sällan inom SKR medan inom privat sektor är dom en ekonomisk belastning och ett arbetsmiljöproblem och kan bli uppsagda av personliga skäl pga hög frånvaro.
Måste säga att denna tråd är bland det absolut bästa jag läst på hela RT. Hatten av till alla er som bidragit med så mycket klokhet. 