DN: "Extremt sparbeteende kan vara OCD eller ångest"

DN har några artiklar som problematiserar “extremt sparande”. Bifogar en screenshot från sammanfattningen från Omni och några länkar:

Var tycker ni andra om ämnet. Som tillhörande till “Team Spara” med en sparkvot om drygt 50% så står jag väl lite med ena benet bland de extrema spararna. Tror dock att jag egentligen är lite mer av en (flawed) minimalist.

4 gillningar

Jag tror att det finns både hälsosamt och ohälsosamt sparande. Vilken typ det blir beror väl på en mängd faktorer, exempelvis anledning till att man sparar, hur stora marginaler man tillåter sig själv ha, och hur man är funtad som person. Tror definitivt att en del går till överdrift, men tror även att många tycker det är främst stimulerande.

1 gillning

En av forskarna använde begreppet ”irrelevant sparande”, det tyckte jag var tänkvärt. Vad hittar man på för anledningar till att ett sparande är relevant?

2 gillningar

Mm, det verkar svårt att avgöra. Jag undrar om forskaren har definierat uttrycket i någon längre text.

Spontant så tänker jag att det är när en mångmiljonär gör en stor sak av att mjölkpriset gått upp med två kronor litern. När det blir principen snarare än realiteten. Om personen blir upprörd å andra människors vägnar är det ju inte irrationellt dock bör påpekas.

2 gillningar

Jag känner igen mig

Men går man hungrig eller har gnagande oro finns det hjälp att söka. Sedan tror jag iofs att alla som går igång på exceltabeller har lite OCD i största allmänhet. Men det har väl ingen dött av. :wink:

3 gillningar

Enda gången jag går och lägger mig hungrig är om jag har bommat att handla hem kvällsmat, det händer väldigt sällan.

Jag och min frun har nu levt med upplägget med sparkvot om 50% i drygt två år. Tycker inte att vi försakar något. Vi firar jul, födelsedagar och köper tänkvärda presentera till alla (över 30 personer), vi sätter dock en budget och följer den. Enda utmaningen har varit senaste halvåret när jag har upplevt större kostnadsökningar på matinköp än väntat. Vi strävar mot att leva mer minimalistiskt och “uppleva mer” samtidigt som vi “konsumerar mindre”. Har skrivit om det i andra trådar men upplevd livskvalitet har ökat kraftigt under den här resans gång.

2 gillningar

Jag syftade på länkade inläggen såklart, men det hängde du med på va’? Jag är i liknande sits, men sparar procentuellt ännu mer, mest pga att jag investerat i låga utgifter. Det här med att “leva mer och konsumera mindre” är min ledstjärna också.

Det är enormt skönt att inte styras av varken lönen eller “jagandet efter vind” som prylar m m kan vara.

1 gillning

Ja, det förstod jag. Är lite dålig på att citera bara. :slight_smile:

En aspekt som just slog mig är att med stigande förmögenhet så kan man ju börja oroa sig för att den ska sjunka i värde. I mitt fall så är ju källan till de sparade pengarna uppskjuten konsumtion. Hade man konsumerat pengarna så hade ju värdet sjunkit allt mellan 0 och 100 % direkt beroende på vad man använde pengarna till. Kan man hantera det senare så borde man ju på samma sätt kunna hantera det tidigare, eller? Säkert ingen originell tanke, men det blev en liten aha-upplevelse för mig.

Läser just nu en kurs om hållbarhet på universitetet. Många av de utmaningar som vi står inför där gällande klimatet kan ju minskas genom förändrade vanor och minskad konsumtion. Samtidigt så skulle ju det tvinga fram en stor omställning i västvärlden om fler kraftigt skulle minska sin konsumtion samtidigt.

1 gillning

Det mesta är ohälsosamt när man drar till extremer…

5 gillningar

Bra tankar. Oroar man sig över förmögenhetens eventuellt minskade värde så har man fel risk eller osunt sparande rent generellt, tänker jag. Sparar man så mycket att man “lider” i vardagen (som i länkarna) för att sedan “lida” pga risken att tappa värde är det ju en dubbelbestraffning. Det verkar väldigt osunt.

Hur man använt det nu investerade blir hypotetiskt. Tidigare köpte jag mycket mer till min hobby och det råkar vara en hobby där värdet på det köpta haft en utveckling inte olik börsen, så det är svårt för mig att se att saker jag bryr mig om tappar i värde. :sweat_smile:

Att det ökar respektive tappar i värde? Ja, absolut. Det var väl lite där jag började. Det blir osunt med för hög risk. Därför är alla (?) dessa tiktoknissar som tar snabblån för att investera närmast att se som de absolut mest korkade på planeten.

Jag tror att det är just det där med risk och att hantera både upp- och nedgång utanför mindre skiftningar det som gör att så många inte investerar alls utan hellre har pengar på ett sparkonto trots att de intellektuellt förstår att det är en dålig idé. Jag har flera sådana i min närhet…

Word! Jag kan inte förändra världen själv, men jag kan göra min del och då mår jag åtminstone bra och har rent/renare mjöl i min påse. Jag har t ex cyklat till jobbet den här veckan. Det drar inte bara noll liter bensin, det ger mig också den träning jag behöver och under tiden optimerar jag genom att lyssna på poddar (igår Rika Tillsammans, idag Nordnets sparpodd). Att det sedan bidrar till god nattsömn och ger fler positiva intryck är också plus på både hälso-, ekonomi- och miljökontot.

2 gillningar

Där sa du något bra.

Säg den sport där den som vinner också är den mest hälsosamma?

2 gillningar

som psykolog reagerar jag på (en del av) titeln som säger att extremt sparande är ångest. extremt sparande är väl snarare en strategi att hantera/kortsiktigt minska ångesten :slight_smile: Själva beteendena som ingår i extremsparandet är förmodligen ångestsänkande (på kort sikt)

Det är standardrubriksättning att utelämna “ett symptom på”. Typ “din trötthet kan vara obotlig sjukdom”. Jag skulle inte tro att det är många läsare som missförstår en sådan rubrik.

Så har det varit för mig. Jag var definitivt orolig för jobbet och för att behålla mitt jobb, särskilt när jag bytte jobb strax före pandemin, med vetskap om att jag skulle gå in i en sex månaders provanställning. Jag mår bättre ju mer jag sparar, särskilt för att jag historiskt sett varit en impulsköpare - att spara känns som en positiv prestation. Jag tror också att mitt sidoföretag, som genererar lite extra inkomst, också hjälper min ångest. Jag känner mig mer fri och bekväm när jag inte förlitar mig 100% på att ett företag ska betala mina räkningar.

I slutändan tror jag att det kan finnas ohälsosamma extermes på båda sidor av spektrumet. Men för mig verkar det som att extrema utgifter är ett mer vanligt problem i vårt samhälle än extrema besparingar.

4 gillningar

Väldigt klokt inlägg!

Håller med. Det är nästan så att jag blir konspiratoriskt lagd, en stor del av vårt samhälle och vårt politiska system bygger ju på tillväxt, jag tror att många skräms av sparsamma människor och kanske tillochmed menar att dessa människor inte drar sitt strå till stacken. Därför sticker sparsamhet i folks ögon, såklart i samband med att de kanske själva inte har tillräckligt med resurser. Och man vill göra det till extremer som den unga juridikstudenten som går hungrig som man enkelt kan avfärda som för extrem.

Har en kompis som har varit skidtränare och han säger att det inte finns något friskt med elitträning.

1 gillning

Enligt denna MIT-professorn är sparande något som är bra:

Min uppfattning är att det mest är lekmän som har zero level argument mot sparsamhet.