Haha, jag har för korkad för att fatta din huvudtes 
Det är förstås stor skillnad i flexibilitet och möjlighet till skuldfrihet beroende på familjesituation, löneutveckling, mm. Är man ensamstående kan man bo enkelt och litet på valfri ort, har man familj behöver man ta hänsyn till variabler som skola, pendlingsstid, närliggande resurser som mataffärer, ev släktingar som avlastar, etc. Valmöjligheterna är mer begränsade och man kan inte käka knäcke till middag för att spara pengar.
För övrigt är jag inne på samma linje som @Guldfeber jag anser att politiska beslut skulle hanterat situationen bättre, och framför allt att amortering varit nödvändig. Då hade folk inte behövt ta ställning till alla eventualiteter och ”lära sig”. Varför ska alla ställningstaganden ligga på individen? Tycker att det är ett orimligt sätt att resonera.
Varför just 30 åriga annuitetslån?
Varför inte 25, 35 eller 40år?
Här kan man leka lite med en annuitetskalkylator
Man ser snabbt att lånebeloppet får stort genomslag på annuitetskostnaden, men perioden ±5 år får mindre påverkan.
Räntan får också betydelse.
Med 4% och 3MSEK hamnar det på 14-16000 per månad. Det borde vara hanterbart.
3MSEK och 50% belåning motsvarar dagens bostadspriser utom i vissa områden eller betydligt lägre belåning.
Men det man kan fundera på är vad det innebär det för nybyggnationen?
Alltså, ifrågasätter inte behovet av ökad amotering, samt dämpning av bostadspriserna. Många har tjänat mycket och de goda tiderna har skapat riktigt feta katter som har gjort att det är onödigt dyrt att bygga. Även om alla dlera i kedjan betygar att de inte har tjänat så mycket så är det nog så att det kostar en hel del.
Kommunerna tex utnyttjar planmonopolet till att dra upp tomtpriser och begränsa bygghöjden på flerbostadshus vilket även leder till att tex odlingsbar mark tas i anspråk.
Sedan fortsätter det.
Men det är en annan diskussion.
Jag tänker bara på Damberg som skyllde ifrån sig att de intr kunde gjort mer. De satt 8 år vid makten under goda tider och där runt 12-14 var nog sista gången att seriöst från politiskt håll ta tag i problemet.
Nu får folk betala ränta istället för att amotera under lång tid. Dvs ett annuitetslån med låång löptid och hlg ränta.
Jepp jag kan förstå vad du menar men jag tror vi två skiljer oss i vårt sätt o se på individens egna ansvar.
Folk måste inse att har man ej råd med något så har man inte och så får man anpassa sig efter situationen.
Och man överlver i en tvåa även om man har barn finns gott om folk i världen som lever så är ingen mänsklig rättighet att bo i en villa eller nyproducerad brf i centralt läge.
Det får ju någon (finansinspektionen kanske?) utreda. Men tror det sker i samband med andra större förändring när den väl sker, så kommer nog bli en ordentlig fristående utredning inför en sån förändring. I andra länder finns allt från 15-35 år.
Det kommer bli mycket tydligare för köparna vad som gäller. Man kommer klara av en viss summa per månad, vilket i sin tur innebär att man med enkelhet kan bedöma vad finns till tillgängligt för ens eget ekonomiska utrymme. Sedan har man den summan varje månad i låt säga 30 år tills bostaden är betald, vilket även innebär att den i reala termer kommer sjunka med åren och boendekostnadernas del av utgifterna kommer minska.
Precis allt kommer ställas på ända vid en sån förändring. Alla parter i alla led kommer behöva anpassa sig efter den nya verkligheten, inkl. kommunerna.
Ja och därför kan man fundera på vad som är nyttan om allt kastas upp och ner.
Inga förändringar har genomförts som egentligen motverkat bubblan signifikant av politikerna.
Förhoppningsvis börjar folk tänka i de banorna du anger dock.
Bostadsbristen i Stockholm är dock inte något en individ kan bygga bort. Jag förstår de som säger att de var ”tvingade” att ta ett lån. Alternativet skulle vara att hoppa runt bland svindyra andrahandslägenheter. Förstår personligen inte alls varför kommunalpolitiker i Stockholm vevade om att alla ska ha rätt till bostadskarriär och i ett slag sålde ut allmännyttan som om det skulle lösa några problem. Även politikerna har ett ansvar att de red på opinionen och lovade individerna guld och gröna skogar med bostadskarriär. Bostad är ju egentligen ett instrument att mätta efterfrågan på arbetskraft, och om arbetskraften inte har råd eller inte vill bo i Stockholm så vet jag inte riktigt vad man ska ha en bostadskarriär till.
Det finns väl alltid andra alternativ som att bo på landet eller flytta ihop i ett kollektiv. Köpa en lägenhet eller villa ihop med flera andra och dela på kostnaderna. Men få vill ju göra det, man vill ha lyxboendet för sig själv, kosta vad det kosta vill.
Fast gör det verkligen det, eller förutsätter det högt socialt kapital för vad du resonerar kring?
Förutsätter det att man ska äga körkort och bil då om jobbet, som det oftast är, i innerstan av Stockholm? Hur lång pendling är rimligt, vad kostar drivmedlet och underhållet, vad kostar det i övrigt att äga och drifta en tillförlitlig bil?
De billiga kollektiven har långa köer. Eller har du koll på någon bra sammanställning med bra kollektiv? Tips tas tacksamt emot. De kommersiella kollektiven kostar som en helt vanlig andrahandslägenhet fast ger sämre kvalitet än en vanlig lägenhet.
Förutsätter att man har ett starkt socialt kapital. Eller tänker du så långt att man ska göra detta utanför ens vanliga kontaktnät? Hur fungerar det juridiskt, ska någon sälja vidare sin andel i så fall? Till vilket pris då?
Eller är man ny arbetskraft i stan och det kostar precis så mycket för den enskilde att mätta efterfrågan? Och i förlängningen så trycker individerna på i löneförhandlingarna. För att det kostar så mycket att ta det arbetstillfället i Stockholm?
Det naturliga om man inte hittar något bra kollektiv är väl att helt enkelt ta initiativ och bilda ett. Man kan väl ha lite “audition” så man får folk man trivs med och så köper man något boende ihop. Det är en chansning men rent juridiskt kan man väl vara fler än 2 ägare på en bostad.
Jag är absolut helt för att slå ihop sig med andra entreprenörssjälar. Kanske att det skulle bli en förening, men då är pengarna den springande punkten. Hur man nu ska sälja sin andel och till vilket marknadspris då osv. Finns inte ett rakt svar och en bra lösning. Men med det sagt betyder det inte att en har varit bortskämd över att vilja bo själv.
Jajamensann, igenkänning på den.
1 gillning
Jag håller med dig om att man splt ut allmämnyttan etc men svensken har accepterat detta, ett mer kuvat folk får man leta efter tyvärr.
Vi tillsamans är samhället och det ända vi gör är knyter näven i fickan det är vi bra på.
Min farsa sa alltid nör jag klaga över något nör jag var liten aha och vad har du gjort åt situationen? Antingen var en del av förändringen /engangera dig i politiken etc eller anpassa dig efter situationen.
I mitt område verkar priserna vara ner 15-20 procent från toppen kan ej vara roligt o ha köpt när marknaden var som mest uppblåst o se hela sin kontantinsats bortblåst om man valde o belåna 80 procent av bostaden…
Det är nog precis det man gör, med tanke på räntehöjningar och sjunkande reallöner. Det ingår i reglerna för marknaden styr just nu och vi ser det i realtid.