Kanske, men inte som jag räknat. Om börsen går ± 0 så tar det 5 år. Jag räknar alltså bara inkomster i företaget, inte börsutveckling.
Till mig själv säger jag ”för att jag tycker det är kul och älskar det jag gör”.
Men sanningen är nog mer för att få känna mig behövd, uppskattad, få nya utmaningar och ha ett socialt sammanhang.
Likställer det med män som blir deprimerade efter pensionen då de helt plötsligt förlorat sin roll i familjen och samhället.
Krävs nog endel terapi och inre arbete för att komma över det där.
2 gillningar
Arbetet ger mening och social kontakt.
Att det sedan är stimulerande och utmanande på samma gång gör att jag kommer jobba så länge jag behövs.
Du beskriver mitt drömliv 
1 gillning
Jobbar bara lite, lite, eftersom mitt jobb känns meningsfullt. Är dock inte anställd längre. Konsultar via egenanställning sedan två år.
Då hade jag först gått ner på 1/2-tid ett år, innan jag slutade min dåvarande anställning. Det berodde till stor del att företaget inte gick med på så lite som 20-25% anställning.
Utöver konsultandet så sysslar jag med välgörenhet, som känns riktigt meningsfullt. Att göra medmänsklig skillnad i ett större sammanhang.
När jag skulle sluta jobba (och fortfarande), får jag frågan -Hur får du dagarna att gå?
Svar: Dagarna går faktiskt helt av sig själv, det kan inte jag påverka. Men jag fyller de med något meningsfullt.
Intressant läsa olika svar.
Skulle alla ni som tycker det är kul och stimulerande att arbeta, fortsätta arbeta även om ni får samma lön men inte behöva gå till arbetet?
Skulle jag fått frågan när jag var mellan 20-40 så skulle jag nog säga samma dvs fortsätta arbeta. Idag är jag 50 och varit FI några år och att arbeta är inte lika kul och stimulerande idag som för några år sedan även fast jag trivs bra som konsult. RE blir nog mest troligt sommaren 2026 som det ser ut idag.
1 gillning
Ja, ålder är nog en pusselbit.
Jag vet inte hur ni andra upplevde det, men jag var frustrerad och kände mig åsidosatt som liten. Man fick bara göra oseriösa saker på låtsas vilket kändes förnedrande. Jag ville vara vuxen och ha frihet, men också pröva mig själv och bevisa mitt värde genom ansvar och framgång. Jag var så less på den trygga, övervakade dagistillvaron som omgav mig långt upp i åren i olika utsträckning.
Många som invänder mot detta är nog förbi den fasen helt och börjar istället ta avsked på olika sätt. Man inser att tiden kvar är kort och slutar bry sig om vad andra tycker. När det sker är säkert olika från person till person. Vissa är klara vid 40. Andra är inte färdiga när de fyllt 80. Vissa kanske aldrig upplevt det behovet utan hade trivts bra tryggt förankrade i en navelsträng hela livet.
Fast det har kanske inte så mycket med yrkesarbete eller FIRE att göra. Mer om vilken slags aktivitet som lockar och varför. I en viss ålder älskar många faror, gemenskap och utmaningar, vad jag förstått. Man är ung och dum och kan offra livet för att det är kul.
En intressant fråga som är värd att fundera på. Med handen på hjärtat så tror jag att mitt svar på den frågan är nej, det skulle jag nog inte. Däremot tror jag att det skulle påverka mitt välmående negativt att inte gå till jobbet om jag inte hittade något annat som gav en liknande struktur och syfte i tillvaron. Lönen är inte allt, men det är en delmängd av de motivatorer som gör att jag tar mig till jobbet.
1 gillning