Ekonomisk hopplöshet (sparande, boende, framtiden)

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
21

Men… med risk för att låta hård och med full respekt för att 5000 i månaden är mer än vad de flesta klarar av, borde inte du kunna spara rätt mycket mer med din nuvarande lön utan att göra avkall på alltför mycket? Kan du se över dina utgifter?

Jag hade en rätt lik situation som din för några år sedan, men höll utgifterna drastiskt nere under första två åren efter studierna. Flyttade till billig stad där jobb fanns, cyklade överallt hela vintern, köpte billig mat, jobbade betydligt mer än heltid osv. Prioriterade att resa en del ändå, men hade ändå efter två år skrapat ihop en insats tillräcklig för en bra lägenhet i Stockholm. Lite lägre hyra än din, men ännu större skillnad i lön. Sedan förstår jag att alla inte vill leva så, men kanske ett mellanting kan funka och ändå snabba på ditt sparande om det nu låter som att tiden det tar hindrar dina drömmar och planer?

22

Rent logiskt så kommer bostäder (och allt annat för den delen) gå upp i all evighet tack vare inflation och annat. Se bara vad du fick för en krona för 100 år sedan och jämför med idag. Däremot är den oändliga ökningen sett till lönenivåerna orimlig. Alltså att värdet på bostäder ökar i mycket större takt än löneökningarna.

Med det sagt så känns det ändå som att bostäder på sikt kommer öka i pris. Bara de två kommande åren så har man utlovat 7-8% högre lön i stora avtalsrörelser. Addera sedan “normala” 2% löneökning/inflation + egen amortering varje år i 20 år så kommer ett dyrt bostadsköp idag inte se så illa ut på äldre dagar.

Men för att hålla oss till ämnet. Jag var i ungefär samma sits som TS. Gick dock in i arbetslivet vid ca 23-24 med en något lägre lön än TS. Jag hade då runt 200 ksek i fonder (här blir det också skatt vid försäljning). Rejält med sparande första två åren gjorde att jag hade råd med runt 400 000 i kontantinsats. För det fick jag en (för ensamma mig) en stor lägenhet i en av Sveriges största städer (man kan alltså göra ett betydligt billigare och mindre köp).

Jag har också känt den där hopplösheten kring att aldrig kunna köpa ett hus på rätt ort etc. och gör det fortfarande ibland MEN

Snabbspola några år. Lönen är på 55-60 snarare än runt 40. Lånet är runt 250 ksek mindre än vid lägenhetsköpet. Jag är bilägare. Fondkontot med främst indexfonder ligger och skvalpar på runt halvmiljonen. Säljer jag lägenheten idag så kommer kontot summera till över en miljon kronor.

Det hade jag aldrig trott när jag tömde sparkontot för att köpa den där lägenheten. I alla fall inte så snabbt som 3-5 år efter.

Summa summarum: Ibland så är man lite mer pessimistisk än vad man behöver vara. Försök spara så mycket som går, sätt realistiska mål och kämpa på så ordnar det sig nog. Du har goda förutsättningar. Jag hade en period då jag sparade runt 17 000 i månaden. Resterande ~13k var så det räckte och blev över när man var van att leva på CSN med ~9k.

1 gillning
23

På övergripande nivå har du förstås rätt. Det som möjligen tillkommer är en sorts ”tillväxteffekt”. Om du köper en bostad på en viss plats i t.ex. Stockholm kommer tillväxten göra att den platsens ”relativa läge vs centrum” med tiden ökar. Sedan kan den effekten vara olika stark på olika ställen. Det är ändå ett faktum att när en plats är ”färdigbyggd” så kan priserna leva sitt eget liv riktigt. På övergripande nivå stämmer de vanliga reglerna men det utesluter ju inte att befolkningssammansättningen kan ändras i enskilda områden.

Det är ju också så att ”de rika blir rikare”. Det är ingen naturlag men på senare år har det sett ut så. Då blir också de områden där de rika bor dyrare även om marknaden som helhet följer de normala reglerna.

24

Håller fullständigt med. Att vara 27 år och tjäna 45 000 kr per månad skulle för de flesta vara oerhört positivt. Definitivt inget man skulle känna ångest inför.

Att äga en villa är definitivt ingen dans på rosor. Målning, trädgårdsskötsel, akut underhåll som droppande kranar och WC-stolar som läcker, planerat underhåll som renovering av 30-åriga badrum, etc,etc. För många innebär en villa något som rent ut sagt liknar ett helvete.

Det är inte alls säkert att ett eget boende innebär att man mår bättre. Tack och lov trivs vi i vår villa, men jag har full respekt för de som tycker annorlunda.

Mår man inte bra, skall man nog gräva djupare än att tro att ett ägt boende är svaret på problemet.

6 gillningar
25

Vad härligt med så många olika typer av svar, infallsvinklar och erfarenheter, det tackar jag er alla för! :pray:

Några efterfrågade lite mer förtydliganden både kring målbild och på vilket sätt jag faktiskt känner hopplöshet. Så jag tänkte börja med att adressera dessa frågeställningar.
Målbilden är absolut inte någon värsting villa i det mest eftertraktade området i landet. Jag har som första mål en 3-4 rok lägenhet i en relativt händelsefattig kranskommun (15k invånare) till en storstad (ej Stockholm), där majoriteten av invånarna är vanliga arbetare. Prisbilden på dessa kan vara allt från 2.5M-4M beroende på område/skick/storlek etc.
Jag tycker själv att detta mål är väldigt realistiskt vilket kanske också är en av anledningarna till att jag känner den hopplösheten kring mitt mål då jag själv anser att det jag efterfrågar borde vara realistiskt och rimligt även för en medelinkomsttagare (~33k).

Vissa ifrågasatte mitt mål att äga boende och kan ha missuppfattat det som att det är det enda jag tycker är viktigt eller bryr mig om. Jag ser absolut boende som något viktigt och en stor trygghet som jag värderar väldigt högt. Men det är inte mitt enda stora mål i livet såklart. Tråden handlar dock inte om mina livsmål och hur jag känner kring dem. Tråden handlar om en aspekt av mitt liv som jag känner hopplöshet kring, vilket är boende. Och jag tycker @Faihu har en bra poäng i att det blivit en ny klassfråga och kanske även en generationsfråga som jag ser det. Hade bostadspriserna i större utsträckning följt löneökningar, inflation och andra värdeökande aspekter (som expansion av området etc.) så hade inte ribban legat så högt och det hade inte tagit 5+ år att ha råd med ett högst realistiskt boende.

Jag tycker inte det är något fel med att bo i HR, det är bara inte min preferens då jag vill kunna ha mer bestämmanderätt över mitt boende. Jag hade nog heller inte känt samma hopplöshet om det vore enkelt att byta HR vid behov, men med dagens hyresmarknad så är det allt annat än enkelt.

Jag tror att erfarenheter som denna är något jag och andra utanför bostadsmarknaden inte kommer kunna relatera till i framtiden (det är åtminstone min förhoppning):

Jag bodde i lägenheten i sex år och när jag sålde hade den gått upp med cirka 130%

Som @Anonym nämner så tycker jag också att det är väldigt intressant att människor fortfarande ser boenden som investeringar med fortsatt kraftigt ökade värden med tanke på dagens marknad. Förhoppningsvis kan vi komma ned på mer humana nivåer inom en överskådlig framtid. Jag tror det hade dämpat hopplösheten hos både mig och de som kan relatera till mig.

Tror inte riktigt jag förstår, du är deprimerad för du bor i en hyresrätt som du egentligen är glad över att bo i? Hur händer det ihop med bilda familj och att du inte kan flytta?

Ja jag är glad över att bo i min hyresrätt eftersom jag annars antagligen hade behövt gå tillbaka till att hyra dyrare i andrahand då jag inte har 10+ år i bostadskön så på ett sätt har jag haft tur där. Jag är också glad över min situation då jag inte kan tänka mig hur svårt det måste vara för låginkomsttagare på dagens marknad. Alltså jag hade kunnat sitta i en mycket värre sits. Men med det sagt så känner jag mig också väldigt låst. Det jag vill göra i livet och sådant som jag anser är viktigt påverkas av boendesituationen. Hade jag haft en insats till boende i dagsläget så hade jag och min partner bildat familj tidigare helt enkelt, då nuvarande boende inte är stort nog för det. Så på så sätt påverkar det familjebildandet och jag tror inte vi är ensamma om att välja att skjuta upp familjebildning pga detta.

Borde inte du kunna spara rätt mycket mer med din nuvarande lön utan att göra avkall på alltför mycket?

Detta är något jag funderat mycket på, ska jag göra avkall på allt och bara spara så mycket jag kan under en kortare period eller försöka hitta någon balans mellan sparande och att leva? Så mina 5000kr/mån är något försök till det sistnämnda (även om jag kanske hade kunnat lagt på lite till) då min känsla är att jag redan spenderat sena tonåren och studieåren fattigt och helt ärligt så kände jag inte att det skulle vara hållbart ytterligare 5 år. Kanske just för att jag tycker att livet handlar om mer än bara sparande och investeringar. Men även om jag hade kunnat dubbla mitt sparande så hade det ändå tagit ca 4 år för att få ihop 500k insats.

Har du någon partner?

Ja jag har en partner, och det kanske är något jag borde ha med i beräkningen istället för att själv räkna på att jag behöver pytsa in med allt. Anledningen till att jag gör det är för att han studerar i minst 2 år till och därför räknar jag inte med att han kommer bidra till sparandet under denna tiden (även om jag vet att han antagligen kommer göra det i mindre skala ändå).

Ibland så är man lite mer pessimistisk än vad man behöver vara.

Trixet är att skaka av sig känslan av att man väntar på bättre tider och istället se målet framför sig!

Det går att njuta och spara mycket pengar samtidigt

Kanske läge för lite nya perspektiv tycker jag

Det kommer gå bra för dig!

Många kloka ord och jag tror ni har rätt i att jag antagligen är mer pessimistisk och framtidstänkande än vad som är sunt för mig. Jag vill gärna planera och ha kontroll, men jag förstår självfallet att vad jag än planerar så kan saker och ting kastas omkull som är utanför min kontroll. Speciellt @Melwa 's ord var väldigt fina och inspirerande. Att leva lite mindre i framtiden och mer här och nu kan nog de flesta av oss behöva bli påminda om lite nu och då.

4 gillningar
26

Jag tror att det är relevant att försöka ha både en realistisk och pragmatisk inställning till de här frågorna. Vi har länge haft en sorts socialistisk ordning i bostadssektorn där boende setts som “en rättighet” snarare än “en ekonomisk fråga”. Bostadsmarknaden har dopats med “billiga” hyresrätter som varit billiga främst för att de subventionerats väldigt mycket via olika statliga bidrag. När denna ordning har upphört har fokus istället kommit att bli “bostaden som accessoar”. Man kan ha olika åsikter om det men det är så det ser ut.

Att den “socialistiska ekonomin” i bostadssektorn har upphört är i sig ingenting konstigt. Med den extrema migration vi haft till Sverige hade det varit nödvändigt att ta bort dessa stora kostnader oavsett. Vi kan inte ha en ordning där stora grupper utfattiga från olika håll kan komma till Sverige och enkelt få tillgång till massor av “rättigheter” som landets ordinarie befolkning ska bekosta. Migrationen är tillräckligt socialt belastande som det är. Att elda på det med olika pull-faktorer är inte hållbart.

När bostäder blivit en accessoar har också skillnaden mellan bra och dåliga områden ökat. Det är inget konstigt med det. De områden där “folk vill bo” har marknadspriser snarare än priser styrda av den socialistiska ordningen. Att byta sig till en lägenhet från ett sämre till ett bättre område går sannolikt inte alls.

Att det krävs två inkomster för att ha råd med en lägenhet större än 2 rok i ett anständigt område är i min värld inget konstigt. Att vara “medelinkomsttagare” är i praktiken, som jag skulle se det, att vara utesluten från bostadsmarknaden. Jag menar då främst möjligheten att bo lite som man vill, inte att vara hänvisad till att köpa något för att man måste.

Jag hade själv velat köpa en större lägenhet än 2 rok när jag köpte lägenhet för 15 år sedan. Det hade jag inte råd med iom att jag också prioriterade att bo i ett bra område. Att köpa en större lägenhet och hyra ut ett rum hade där och då annars varit en bra ekonomisk lösning.

Jag tror inte att du kommer att ha några svårigheter att få till ett vettigt boende av den kategori som vi pratar om. Däremot kommer det sannolikt kräva två inkomster för att bli hållbart. Det är de spelregler som gäller generellt, om man nu inte har ett större sparkapital från arv eller liknande.

1 gillning
27

Det är nog betydligt vanligare att det finns 300k - 1000k i låneutrymme på föräldras hus eller lägenheter som har möjliggjort antingen familjeboendet eller starten på boendekarriären.

Har man inte det så kräver det rejält fokus i form av att fortsätta leva på studentnivå i ett antal år.

28

Det är väl en variant. Att man haft någon typ av sparande från föräldrarna är inte heller ovanligt.

29

Ta inte illa upp, men du är bara 27. Om du inte kan uppskatta att du med din lön har avsevärt bättre förutsättningar än majoriteten i din årskull bör du överväga t.ex coachning eller samtalsterapi för att mentalt landa i verkligheten.

5 gillningar
30

En del ger peppande ord här, och en del pratar om att kolla på självbilden. Det är nog bra att ta åt sig från båda sidor.

Om det tar 5 år att skrapa ihop till kontantinsats och om pojkvännen är klar med skolan om 2 år så är det väl inte helt orimligt att vilja skaffa barn inom 5 år?

Att ha barn sänker inkomsterna, och banken kräver högre marginal om man har, vilket i praktiken sätter press på en att köpa innan barn kommer in i bilden. Jag inser att det hade varit fördelaktigt att köpa innan man skaffade barn.

Jag själv vet inte hur man ska resonera kring sparande och inflation, och samtidigt vill man leva livet. Det är svårt.

Så, ta och budgetera. Det var ett avsnitt den 25 juni om spara och slösa där Jan pratade om att man ska sätta upp vad man behöver i nuet för att känna att man lever livet.

Är det att kunna träna på gym varje dag? Restaurangbesök? Att ha valfri dryck i kylen? Pengar till en hobby?

Jag tror du kommer få lägga något på hyllan nu för att kunna njuta sen. Kanske kan du byta jobb 1-2 gånger de kommande åren (även om det är tråkigt t att man måste göra det för att få mer i lön).

Tänk på att när din sambo är klar så kanske ni då skulle kunna spara 15 000 kr tillsammans per månad och det är 3 ggr mer än ni sparar nu. Då ser det avsevärt bättre ut.

1 gillning
31

En del skäms över tanken att behöva fråga föräldrar om initiallt kapital vid första boendet.

Jag skulle säga, om ni är ansvarstagande, sätter upp saker tydligt så ingenting hamnar mellan stolarna, så skulle jag ta den möjligheten om det fanns. Så är spelreglerna nu.

Den möjligheten finns inte för alla, men det kan vara värt att utforska om det går.

Men då måste man verkligen ha på det klara vad som händer i alla olika scenarier. Så som dödsfall, att ni skilj åt, om det blir försäljning av annan anledning.

32

MammaPappaBank är ett vanligt inslag på bostadsmarknaden för unga idag.
Lite nya lån på den lågt belånade villan så är barnens kontantinsats till första boendet fixad.

33

Motsatsen till att leva fattigt är inte att spendera allt man kan bara för att man kan. Jag förstår att du efter en tids kämpande vill känna frihet att göra och köpa det du vill. Men jag tror du behöver prata med någon om din relation till pengar.

Du bör idag ha kvar ca 20k efter att boendet är betalt. 5k till sparandet. 3k för mat i butik. Det betyder idag att du spenderar 12k i månaden på restauranger, Nöjen och shopping? Varje månad. Det är väldigt mycket på ingenting. Vissa månader drar ju iväg såklart när du köper den där regnjackan. Men i övrigt så borde du ha majoriteten av de pengarna kvar och ändå levt fullgott den månaden.

Jag tror det bästa du kan göra är att fundera på om allt du spenderar är värt det eller varför du känner att du måste spendera. Kan du hitta mening i livet ändå. För det låter som att du just nu spenderar för att kompensera ditt tidigare liv mer än för att det faktiskt är något du har behov av för tillfället.

Oavsett vad så kan du fortsätta leva som du gör utan några problem. Du har ändå ett sparande, bra lön och familjelivet några år bort med det sparandet.

Vill du prioritera att skaffa bostad och familj tidigare så kan du definitivt spara mer majoriteten av månaderna.
Realistiskt sett är det bara 2 år för när din sambo har jobb kommer en helt ny värld av möjligheter öppnas vad gällande boende då ni är 2 som kan låna.
Och då kanske det är tråkigt att du inte hunnit spara mer till en kontantinsats. 2 år går fort och då kommer ni hinna köpa boende och klämma ut en unge innan du är 30 eller iaf tidiga 30.

1 gillning
34

Helt enig med detta.
Dubbelt så kul och hälften så dyrt.

1 gillning
35

Tack för dina kloka insikter, du formulerar dig väldigt bra. Finns det ett tydligt skifte tidsmässigt då skillnaden mellan bra och dåliga områden ökat? Har du någon insikt i hur hyresmarknaden förändrats över tid gällande kötid i större städer, fanns det en tid då det inte krävdes minst 5-10 år i kön? Man kan ju tänka sig att om hyrorna historiskt sett varit kraftigt subventionerade så borde dessa varit mer attraktiva än ägt boende?

Det håller jag med dig om, att det inte är något konstigt att det krävs 2 inkomster för boende större än 2 rok. Men även om vi nu skulle titta på en 2 rok lägenhet med en inkomst så kräver det fortfarande väldigt många års sparande, både 1 rok och 2 rok kostar ju mer per kvadratmeter.
Tycker du det är rimligt att medelinkomsttagare som borde utgöra majoriteten av vår befolkning, står utanför marknaden och inte har möjlighet att välja var de ska bo (i rimliga mått såklart)?

Nej jag är inte orolig över att inte få till ett vettigt boende på sikt. Jag tror mest att jag blivit chockad över att någon som lönemässigt tillhör topp 15-20%, har en så pass stor tröskel för att kunna köpa sig en helt vanlig bostad idag. Är det rimligt att alternativen är 5-8 års aggressivt sparande, arv eller att föräldrar utökar sitt eget bolån och lånar ut till sina barn? Ska man också ta i beaktning att priserna stigit i högre takt än sparandet som ju är det vi sett senaste åren så är ju alternativ ett i princip helt uteslutet. Är det verkligen så vanligt att komma ut i vuxenlivet med en summa sparade pengar från föräldrar eller arv?

1 gillning
36

Jag tycker det är väldigt fascinerande att detta förespråkas eller rent ut sagt rekommenderas. Måste jag belåna mig till kontantinsatsen så kan jag lika gärna ta ett privatlån för någon procentenhet mer än att belasta mina föräldrar. Jag undrar hur bostadsmarknaden hade sett ut om detta inte praktiserats i den utsträckning det antagligen har gjorts. Vilken effekt har detta faktiskt haft?

37

Jag har inte på något sätt uttryckt missnöje över min lön eller påstått att jag har sämre förutsättningar än andra som tillhör min generation. Jag har snarare varit väldigt tydlig med att jag tycker att jag har väldigt bra förutsättningar, och att jag med det i beaktning anser att det är förvånande hur stor tröskeln ändå är till ett vanligt boende. Är det min självbild eller dagens bostadsmarknad som är skev?

38

Vad som är rimligt är högst subjektivt, och därmed en underhållande men icke-värdeskapande diskussion :man_shrugging:

Det är lätt att genom sociala medier och skvaller få bilden att alla andra har fått hjälp av föräldrar etc. för att köpa en bostad.

Min bild är att denna grupp utgör en klar minoritet, och att de flesta unga vuxna gör en klassisk gnetande bostadskarriär. I bästa fall kan föräldrarna co-signa på lånet med sin bostad som säkerhet - vilket inte ska misstas för att barnen får X antal hundratusen.

1 gillning
39

Eftersom du inte kan påverka bostadsmarknaden så återstår att jobba med din självbild. Mitt förslag är därför att fokusera på vad du kan kontrollera, förhoppningsvis kommer det långsiktigt minska din känsla av hopplöshet :blush:

1 gillning
40

Det är väl svårt att prata om ett definitivt skifte men utvecklingen är tydlig när vi jämför t.ex. med 90-talet. När jag själv letade bostad på den tiden tänkte jag att det kunde vara helt ok att bo i en rad områden som idag inte längre framstår som rimliga att välja att bo i. Förutsättningen för att man ska välja att ändå bo i ett sådant område idag är att man saknar alternativ och “blir placerad där”.

Jag bodde själv några år i en hyresrätt i ett “utsatt område” i för runt 20 år sedan. Ibland gick jag förbi utbrända bilvrak på väg till jobbet. Det var väl ingen toppengrej i sig men att man skulle riskera att bli skjuten eller rånad fanns inte med i min föreställningsvärld. Det bodde helt säkert en del kriminella personer där men det var inte så att det påverkade mig så särskilt.

Jag har ingen exakt bild av kötidernas förändring men på 90-talet fanns ju stora mängder tomma lägenheter i t.ex. Haninge. Kommunen höll på att gå i konkurs för att de tomma lägenheterna var så ekonomiskt belastande. På den tiden var det alltså inga problem att få en bostad utan främst att få en bostad i “bättre områden”. Sedan har det förändrats gradvis i meningen att även dåliga områden fått 10 års kötid samtidigt som attraktiva objekt fått kötider på 30 år eller mer.

En väldigt viktig parameter när det gäller hyresmarknaden är de stora utförsäljningarna av hyresrätter som tidigare genomfördes. Det var ju främst de attraktiva objekten som såldes ut i stor skala. Det har lett till att mängden “billiga hyresrätter” i attraktiva lägen minskat kraftigt.

När jag tittade på lägenheter i mitten av 90-talet kunde man köpa en liten lägenhet centralt för kanske 300 tkr. På den tiden var det inte alls självklart att köpa lägenhet utan hyra var mer mainstream. Sedan har det ägda boendet så att säga tagit över. När man är ung är det rätt vanligt att flytta ofta på grund av ändrad familjesituation. Jag har träffat en hel del unga personer som köpt och sålt lägenheter på ett lättvindigt sätt. Den “livsstilen” har spätts på av att priserna hela tiden gått upp. Även om flytten kostar en hel del har den kostnaden kunnat finansieras av vinsten från försäljningen.

De här kraven på kontantinsats är ju ett regelverk som vi har just nu. Det är ingen naturlag att det ska finnas sådana begränsningar och det har inte alltid sett ut så. Det kommer knappast att ändras just nu men det är inte givet att regelverket ska se ut precis så här för evigt.

Jag ser ingen riktig poäng i att ha åsikter om bostadsmarknaden på detaljnivå. Den är tydlig dysfunktionell idag men det finns ingen enkel quick-fix. Det behövs en kombination av olika lösningar för olika grupper. Jag tror att de borgerliga partiernas modell om att “fler ska äga sitt boende” i sig är bra och en del av lösningen. Detta ska då inte främst hända genom att man ska sälja ut hyresrätter utan genom att bygga fler/andra typer av bostäder på nya platser. Att man kan få pendla väldigt långt när man är ny på bostadsmarknaden har jag ingen större synpunkt på. Så länge man har ett jobb där det går att jobba hemifrån ofta så är det helt klart hanterbart. Så har det heller inte alltid sett ut.

Jag bor själv i ett stort radhus i norra Stockholm. Mina två söner är små idag men de har varsitt rum. Min idé om framtiden är att de kommer att börja jobba efter att ha pluggat på universitetet. De är då kanske 25 år. Då kommer de först att bo hemma i 2-3 år och lägga hela lönen på bosparande. Då kanske de kan spara 20 tkr i månaden eller så. Jag sparar åt dem idag men jag litar inte på att det kommer att räcka till kontantinsatsen för en typ av boende som är bra.

I den värld jag kommer ifrån själv har nog de flesta haft sparande med sig från föräldrar eller arv. Om man sedan även haft föräldrar som gått i borgen för bolån osv. vet jag inte. Det ser nog väldigt olika ut med de här sakerna. Jag tror inte att det finns någon poäng i att titta på något “genomsnitt” utan man bör främst jämföra sig med andra med liknande bakgrund som en själv. Är man uppvuxen i hyresrätt och/eller på någon ort där det inte skett stora prisökningar så ligger man tydligt efter från början om man inte har ett sparande med sig hemifrån. Det är nog egentligen inget nytt med det men tidigare har hyresmarknaden fungerat bättre i relativ mening. Det har inte på samma sätt varit nödvändigt att komma in på marknaden för ägt boende “mot sin vilja” utan man har mer kunnat hyra i andra hand under 4-5 år medan man väntat på att få något vettigt via bostadskön.

2 gillningar