Barnfrågan är något jag tänkt på lite för mycket tror jag. För som du säger så blir ekonomin ansträngd på flera håll och bankerna kräver högre marginaler. Men jag vet inte om mitt tänk kring detta är realistiskt eller pessimistiskt. För om vi vill bilda familj inom 5 år så kommer det definitivt ta mer än 5 år att spara ihop till en insats i min mening. Men å andra sidan så har jag inte räknat med min partners sparutrymme efter studierna eller eventuella reallöneökningar under tiden. Inte heller har jag räknat med en mer jämställd fördelning av utgifter som skulle öppna upp för ett enskilt sparande på minst det dubbla jag har idag.
Förhoppningsvis är prisnedgången av bostäder inte en tillfällig dipp som kommer fortsätta upp i samma takt som de senaste åren efter något år. För då behöver sparandet öka i samma takt som prisuppgången och jag tror det i så fall har och kommer utgöra det största hindret.
Jag har en budget, men den är antagligen inte tillräckligt specifik. Ska kika in avsnittet du refererar till!
Du behöver inte vara ärlig med alla detaljer gentemot banken. Jag köpte hus i samma veva som min sambo och bonusdotter flyttade till Sverige. Jag köpte dock huset själv och utan att redovisa någon familj. Det fungerade hur bra som helst. Hade jag redovisat dem vet jag inte om jag hade beviljats lån.
Det är i praktiken inga problem att sänka sina kostnader och “överleva” utmärkt bra med barn. Alla de här kalkylerna bygger på en ganska dyr och slösaktig livsstil. Så behöver man inte alls leva.
Prisnedgången är definitivt ingen tillfällig dipp och att det bara ska fortsätta uppåt (på kort sikt) kan vi totalglömma. Sedan kan det ske förändringar mer tillfälligt, uppåt eller nedåt. Skulle räntorna börja gå ner och arbetslösheten inte öka så mycket kan det bli så att det inte händer så mycket.
Problemet är att mammapappabank innebär som regel inte någon procent mer i ränta. Ofta är det 2-3% skillnad mellan privatlån och privatlån skall som regel betalas tillbaks på 10-15 år (7-10% i kapitalflödeseffekt). Med mammapappabank så kanske du inte behöver amortera överhuvudtaget.
I många fall så har mammapappabank också sett till att barnet i fråga köpte sin första bostadsrätt redan när man var klar med gymnasiet. Då kan man dessutom ligga på 500k - 1000k i tillgångar 5-10 år senare när det är dags att köpa familjebostaden.
Totaleffekten av mammapappabank är att en ganska stor grupp på bostadsmarknaden har möjlighet att betala betydligt mer än vad de som saknar mammapappabank möjligheter.
Jag tycker 0 ränte politiken var ett sjukt experiment som jag inte kan förstå hur det kunde pågått så länge.
Ang att låna från föräldrar, så uppmuntrar jag bara till det om det inte tär på relationen, och jag föreslår det för att det är det enda alternativet till att gnata på och spara. Då kanske ni kan köpa något som gör att ni inte behöver göra flera bostadshopp?
Kanske finns det förstås inte som ett alternativ, och då är det inget att fundera på.
Jag la undan alla pengar som gick att lägga undan i 5 år vilket gjorde att vi kan bo där vi bor, men jag skulle såklart vilja bo närmare staden pm jag kunde.
Glöm inte att det finns en massa intressen som inte kostar mycket pengar. Såklart är det härligt att gå på resturang m.m, men du kommer tyvärr behöva välja och sålla. Vad känner du dig begränsad i? Vad vill du lägga pengar på just nu? Har du dyra intressen?
Tråden om bostadkrasch eller skrämselskott är helt full av tusentals inlägg som håller med dig om bostqdsmarknaden.
Alternativet för er är att flytta till en mindre ort med lägre priser, med sämre jobbmöjligheter.
Systemet fungerar inte bra, och det enda vi kan göra är att leva med det som det är just nu.
Se till att inte hamna efter lönemässigt med all inflation… Det kommer krävas i dessa tider tror jag.
Känner igen mig en hel del i det du skriver. Samtidigt är du i en väldigt bra utgångsläge för att kunna spara mycket på kort tid (om målet nu är att köpa bostad). Klarar du lägga undan 30-40% netto kommer du ha en rejäl insats om något eller några få år.
Jag kände precis samma sak som du, när jag var ungefär lika gammal som du.
Jag satsade stenhårt på karriären, och sparade samtidigt jättemycket (~45% av inkomsten efter skatt). Levde billigt. Hittade en partner som jag lyckades lura att också spara hårt, och till slut kunde vi köpa en bostadsrätt i ett tryggt område. 1.5 år senare gick den upp med en halv miljon och vi kunde köpa det hus vi bor i nu. Vi är fortfarande inte jätterika (partner utan jobb i perioder plus tripplade räntor…), men nu ser vi ljus i tunneln. Vi är i princip en löneförhöjning (så vi går under 3% amorterings-gränsen) ifrån att kunna börja leva det liv vi vill.
…kanske ingen tröst då det tagit oss nästan fem år dit, men… det går! Och då var/är våra ambitioner kanske onödigt höga - skippar man hus hade vi varit framme för länge sedan.
Jag tycker många skriver här att bostaden ökat så pass i värde så de kan köpa något större. Kan man verkligen fortsätta förvänta sig det? Vi vet ju alla att skuldsättning ställt mot lön har ökat avsevärt de senaste 10-20 åren.
Jag fick också en chock över hur lite en hög lön spelade roll när vi började se på bostad. Hög igenkänningsfaktor. Tyvärr finns det inga snabba lösningar, det är bara att börja lägga undan och samtidigt justera ned förväntningarna.
För att ge lite pepp så går det väldigt mycket snabbare med två löner än med en, och jag upplevde också att det gick fortare efter första året. Då hadde i alla fall jag fått köpt de flesta prylarna jag saknade som student och kunde öka andelen sparande. Dessutom kan små barn bo nästan var som helst, så jag hadde inte stressat för det. 5 år går fort!
” Jag har som första mål en 3-4 rok lägenhet i en relativt händelsefattig kranskommun (15k invånare) till en storstad (ej Stockholm), där majoriteten av invånarna är vanliga arbetare.”
Så, nja, att inte ha råd med en 3-4:a på EN lön får nog idag ändå anses som ”vanligt” och inget man bör vara chockad över. Även om man tillhör 15-20% bästa lönerna vid 27 års ålder.
”En helt vanlig bostad” när det är EN lön inblandad i början av livet innebär nog för de flesta en 1-2:a eller möjligtvis en billig 3:a. Särskilt om vi ser det som ett av de första stegen på livets boendetrappa.
”Helt vanlig bostad = 3-4:a” känns mer normal när TVÅ inkomster är inblandade.
Så du ska nog lägga till din partners framtida inkomst efter utbildningen i ekvationen så känns framtiden nog mer realistiskt och ljus. :+1
Jag var i din sits för ett par år sedan. Jag tjänade långt under vad du själv gör just nu, och den jobbiga känslan av att vara “fattig” fanns alltid där när man skulle göra ett inköp av kläder eller annat.
Nu idag ser det helt annorlunda ut, och det är till stor del för att det beteende man lärde sig när man inte hade pengar. Jag har gått upp mycket i lön och samtidigt har jag behållit min kostnadsnivå på en hyfsad liknande nivå.
Något jag tycker du bör fundera över, utan att veta vart det är du vill flytta t ex:
Är din nuvarande sparkvot tillräcklig för att förbättra din vardag? Enkelt uträknat lägger du undan 5k av en nettolön runt 35k, vilket ger en sparkvot på 14% (5/35=0,14). Varför jag ställer denna fråga är för att det känns som att du å ena sidan vill leva ett gott liv nu och å andra sidan känner du dig missnöjd med din möjliga framtid. Du bör kunna lägga dig runt 40-50% sparande, och spara då både i fonder och sparkonto med så hög ränta som möjligt.
Att betala 11k i hyra “med dagens ränteläge” kan förstås kännas bra, men om du istället skulle bosätta dig i en bostadsrätt relativt snart och uppnå samma summa i utbetalning per månad (ränta, ränteavdrag och amortering inkluderat) skulle det vara bättre för dig. Just nu betalar du 11k till någon annan, när du istället skulle kunna amortera en del av denna summa. Vad skulle du kunna köpa för lägenhet idag för 100k (som du snart har sparat ihop). Inom kort kommer det kanske komma ett “startlån” för dig som förstagångsköpare på bostadsmarknaden. Bevaka detta!
En personlig fråga att fundera över: Hur kommer det se ut när du väl har köpt den bostad som du vill ha? Kommer du då vara nöjd eller kommer du istället vilja ha något större/finare/bättre läge? Jag är själv sån som person, vilket innebär att den här känslan av att vänta på “bättre tider” aldrig försvinner. Det finns alltid ett nästa mål när man väl uppnått ett annat. Detta är både något positivt och negativt för mig, då man så klart någon gång vill känna sig nöjd.
Jag fick en chock över hur mycket det spelade roll. När jag kollade boräntor så fick man låna typ 5ggr mer på två löner. Jag upplevde det som en rejäl tröskeleffekt.
Sedan bygger väl bostadskarriär på ett högriskspel med rejäl hävarm? Låna 90%. Bostaden ökar 10% i värde. Dina 10% eget kapital blir plötsligt blir värt det dubbla. Då kan du köpa dubbelt så dyr bostad o.s.v.
Riskmässigt så kan du lika gärna spekulera i optioner eller kryptovalutor. Långsiktigt kanske man inte ska sörja att man står utanför bostadsmarknaden?
Den moderna bostadsmarknaden går precis på tvärs med RT-principen att investera långsiktigt i billiga diversifierade tillgångsslag (indexfonder).
Hehe, nä
Men lägga mindre på bostadsmarknaden med 6% värdeökning i snitt och 1-3% av värdet i underhåll varje år och mer på aktieindexfonder med 7-8% värdeökning per år och 0,2-0,4% avgift. Vill man ha hävarm så finns det finansiella instrument för det.
Jag tror garanterat man kan trivas bra i en tyst och nybyggd, naturnära hyresrätt i en lugn förort. Många bor så, länge.
Försök spara 15k/mån i 10 år så har du långt över miljonen i sparande med ränta på ränta. Det borde göra dig trygg, inte många som når upp i sådant sparande. Jag sparar själv 16k/mån (8k Lysa och 8k Avanza ) bor i nyköpt villa och utgifter på ca 12k/mån och liknande lön som dig
Möjligen slipar du lite på det nedåt eller uppåt men det ska inte vara omöjligt för dig tycker jag. Sedan som många andra skrivit, du blir aldrig nollad av ett sparande bara för att du lägger in dem i en bostad.
Jag får en känsla av att den där strävan efter att kunna köpa sitt boende dyker upp tidigare hos de som är unga idag än för sådär 10-20 år sedan. Själv bodde jag i hyresrätt fram till jag var runt 32 år, och det har inte känts som någon större uppoffring. Jag trivdes med känslan att kunna lämna mitt boende när jag ville utan att behöva förlita mig på efterfrågan på marknaden. Mitt tips är att du sparar på och fokuserar mer på ditt liv här och nu och inte bara planerar för framtiden. Förhoppningsvis ska du leva ett långt liv och behöver inte checka av alla mål direkt.
Det kan ju också ha ett samband med att möjligheten att bo något trevligt eller bra område idag förutsätter att man köper sin bostad. För många är förutsättningen att över huvud taget ha en bostad att man köper den. Tidigare kunde ju många göra bostadskarriär inom hyresrättssystemet. Det går nog i teorin fortfarande men med dagens förutsättningar kan man ju inte planera med att kunna få en annorlunda bostad när behovet uppstår. Systemet har i stora delar korkat igen.
Väldigt många svenskar födda på 70 och 80 talen är uppväxta i miljonprogrammets småhus och vill ge sina barn en liknande uppväxt. I de större städerna så krävs det att man kan finansiera 5-10 miljoner och det kräver i sin tur 1-2 miljoner i equity.
Det enklaste och vanligaste sättet att bygga upp den typen av tillgångar i Sverige har varit att göra bostadskarriär antingen själv och/eller via mammapappabank.
Ja tröskeln är hög, det är tyvärr så det ser ut just nu, för dom allra flesta är den så hög att dom aldrig kommer kunna kliva över den.
Vi lever i ett ”fast-paced” samhälle nu där det kommer mycket påtryckningar från både media och sociala nätverk att man ska vara eller ha det på ett visst sätt för att anses som lyckad och lycklig.
Tillslut tror man att det är så det är.
Det går att skaffa familj i en hyresrätt också, och man behöver inte ha allt 100% planerat och strukturerat för att få en bra tillvaro.
Jag har bott i hyresrätter hela mitt liv, köpte inte bostadsrätt förens det blev ombildning till bostadsrätter där jag bor nu och det var nyligen, jag är i 40års åldern nu.
Hade det inte skett så hade jag nog aldrig köpt något.
Jag umgås med flera personer som har bra och stabila liv men som har bakgrund utomlands. De har ofta börjat med att hyra bostad i andra hand eller haft förstahandskontrakt i något ”sämre område”. När barn har kommit in i bilden har de flyttat till bra områden där de bor i fina nyproducerade lägenheter med hög hyra.
Mina egna möjligheter att spara pengar varje månad ligger i en helt annan galax men deras val framstår inte som dåligt. Man får utgå från sin egen situation och göra det bästa av den.
