Kommer du ihåg något om hur ofta de kom på besök före dödsfallet?
De satt på en särskild plats varje dag. Jag tror min tjänstgöringstid på avdelningen tog slut innan de (sannolikt) tröttnade på att sitta där.
Jag håller inte för osannolikt att ”vanvård” i mer riktig form kan förekomma. I just det här fallet tror jag dock inte på någon koppling mellan dödsfallet och någon specifikt dålig behandling. Däremot reagerade jag på ”barnets” väldigt uppnosiga och arroganta attityd. Det skulle inte alls förvåna mig om det låg rasism i botten. Om pappa blir omhändertagen av ”såna där” och sedan dör så är det rimligen deras fel. Hur skulle det annars kunna hänga ihop?
Avdelningen var den sämsta jag jobbat på men att just den boende skulle ha hanterats särskilt dåligt kände jag inte igen mig i. Även om de som jobbade där mer generellt inte alla höll någon riktig nivå är steget till vanvård ändå rätt långt. Att ledningen var dålig gick ut över personalen mer än över de boende.
Aha, missade frågan här. Jag hade sett dem innan så någon gång kom de nog men ofta varvserie knappast. De är få anhöriga som kommer ofta, särskilt till dementa som inte längre är dig själva.
Jag tänker att du nog inte ska ta några stora beslut just nu. När jag läser ditt inlägg tänker jag att ett första steg kan vara att satsa på att hitta bra professionellt samtalsstöd. Har du inte fått det är det risk att du inte kommer känna dig tillfreds även om du är på en fantastisk plats eller slutar jobba. I värsta fall blir det bara ännu värre för du har inte jobbet som distraktion. Så jag skulle lägga mindre tanke på planeringen just nu och mer tid på att bearbeta jobbiga besked. Hoppas det ljusnar för dig.
1 gillning
Bra tips Marja3 . Ett annat tips. Ens barn börjar uppskatta resor mer och är mer uthålliga med äventyr och strapatser när dom fyllt säg 11 (och klarar att äta annat än Dennis grillkorv och mc donalds) . MEN när dom fyllt säg 15-16 har ofta intresset för att hänga med päronen minskat mycket kraftigt och hjärnan upptas av Tjejer/killar, kompisarna, dataspel, etc.
Det finns därför en bra lagom ålder att dra iväg på vissa äventyr. (Jag har för mig att vi fick halva priset på flyget om barnet inte fyllt 12 också).
Sagt och gjort. Vi sålde vår nyare bil och drog iväg med dom pengarna. Pga jobb mm åkte vi sommartid Juni/juli på en mycket stor roadtrip i västra USA: drygt 1 månad. Gav väldigt mycket möjlighet till att umgås och en massa häftiga upplevelser. Dom gängse sevärdheterna. LA , SF, Las Vegas , Grand canyon, Nationalparkerna, kustvägen, mm mm. Vi hyrde en stor tyst amerikansk bil.
Tyvärr är det nu 25 år senare riktigt dyrt där nu med dollarn på 11,30. ( Jag gjorde ett överslag nu och såg att det är 2,8 ggr dyrare där nu! för oss Svenskar i löpnade priser. Det betyder tyvärr att en sån resa idag betyder att man måste skrapa fram >200.000 SEK extra. Huga… Det finns andra ställen man kan göra trevlig roadtrip mycket billigare.
Utöver det gjorde vi flera mycket mer ekonomiska roadtrips i Europa sommartid nån månad med husvagn när barnen var under 12 år. Till dom resorna behövde man inte spara. Mat var billigare nere i Europa:s mataffärer då.
Vi har tillbringat nära hel månad ibland vår och höst på solkusten i Spanien. Där finns det också ett par svenska skolor. Exempelvis finns en i Estepona som är en trevlig trygg stad, Helår per barn där kostar 8500€ , korttid kostar 1100€ per månad ) Spanien har fördelen av att det är billigare i matvaruaffärerna där än i Sverige. Åka buss lokalt kostar 20 Kronor i MALAGA regionen. Grönsaker etc kostar ca hälften.
1 gillning
Helt skilt från ekonomisk planering men kopplat till Alzheimerforskning hörde jag just denna podcast. Mkt intressant från podden vetenskap och hälsa:
Det låter som att du behöver prata med någon och med din man. Göra en plan för hur ni vill att livet ska se ut. Om du redan nu mår dåligt av att livet riskerar att bli mindre trevligt om 30 år så är det något som kan behöva jobbas på. Att hitta något sätt att acceptera att risken finns där.
Har själv diabetes typ 1 och det ska enligt statistiken kapa livet med en handfull år. Det har dock inte gjort att jag förändrat mitt liv nämnvärt. Därtill såg jag vid DNA-test att jag hade den genen några skrivit om (men verkar inte vara “dubbelgen”). Min lärdom är att viktigare än något annat är att man hittar sätt att acceptera läget på. Att man ska må dåligt över saker som sannolikt inte blir som för andra kan vara hemskt i sig.
Frågor som du ställer i starten tänker jag är bra. Frågan om du ska häcka på ett tråkigt jobb i 20-25 år är relevant oavsett situation. Om något belyser ditt besked behovet av att leva mer i nuet i harmoni med sin omgivning/familj.
Gör så mycket meningsfullt du kan!
1 gillning