Ekonomisk planering vid trolig framtida alzheimer

Ett rikt liv bortom pengar
1

Hej, jag är kvinna i snart 40-årsåldern. Löntagare, tjänar acceptabelt (50k, mån). Gift. 2 barn. Make tjänar något bättre. Bor i hus på mindre ort med tämligen låg belåningsgrad (övervärde ca 4 miljoner). Studielån men inga andra skulder. En del fasta lyxutgifter i form av hemstäd, matleverans, hunddagis, fin säker Volvo, och dyrt träningskort, skidresor varje vinter osv.

Sparar en tusenlapp i månaden till fondkonto (fn inte mer än ca 100k på kontot, stoppade in det mesta i huset), och sätter över ca 5000/mån till husunderhåll. Sparande till barnen är igång. Hittills inget pensionsspar.

För ett år sedan fick jag besked om att jag bär gener som predisponerar för alzheimers sjukdom. Min beräknade insjuknandeålder är 68 år. Har sedan dess haft en rejäl livskris. Blev sjukskriven en kortare period men är nu åter på jobbet. Vantrivs dock. Känner inte längre att arbetet ger mig något. Ska jag spendera mina sista 20-25 år slitandes på ett jobb, och sedan vara dement hela pensionen?

Ekonomiskt har jag möjlighet att sluta arbeta som löntagare. Vi bor tämligen billigt trots ränteläge osv, och drar in en del pengar genom uthyrning av huset under sommaren. Vi skulle kunna spara en hel del på att sköta städet själva, ha hunden hemma.

Jag kan dra in lite pengar som konsult och har lite andra inkomstmöjligheter genom eget AB. Faktum är dock att jag kommer att behöva leva på min mans inkomster åtminstone under en övergångsperiod tills jag fått firman i rullning. Han är helt ok med det men jag tvekar av flera skäl.

Det skulle innebära att vi tex får säga upp hemstädet och så får jag (kvinnan i huset) sköta mer av hemarbetet. Vilket ju är en ekonomisk fälla av rang. Och tänk om han bestämmer sig för att skiljas hux flux (jag tror inte det men man vet aldrig, särskilt om jag blir dement… ) Vad händer med SGI om jag skulle bli sjuk? Och pensionsspar, hur ska jag ens tänka, ska jag skita i det helt? (har föga hopp om att de ska komma på ett botemedel). Borde jag kanske till och med spara till ett fint äldreboende? Eller ska jag planera för självmordsklinik i Schweiz när tiden är inne (vad kostar det?).

Allra helst skulle jag bara vilja sälja allt och flytta till en hydda på Bali, men tror barnen inte hade varit helt nöjda med det. De behöver gå i skolan i minst 10 år till. Hur gör jag det bästa av den tiden?

21 gillningar
2

Jag beklagar att det här händer dig, det suger verkligen. Jag sitter själv på en cocktail av Alzheimers (från pappas sida) och Parkinsons (från mammas sida) och mentalt räknar med att inte fungera särskilt väl efter 60-årsåldern så jag har lite förståelse för din situation.

Först vill jag nämna hoppet. Jag följer sjukdomsforskningen på Alzheimers och Parkinssons som en hök, skulle nog kunna rabbla varenda klinisk studie med positiva resultat om jag funderade efter lite. Och det är viktigt att titta tillbaka, för tjugofem år sen så var Alzheimers-forskningen betydligt mycket sämre och det fanns mer eller mindre inga läkemed alls att ta. Idag finns det många läkemedel som i alla fall saktar ned sjukdomens gång, och vem vet var vi är om tjugofem år till.

Pensionsplanerande är alltid en svår nöt att knäcka för att det är så individuellt, speciellt med såna utmaningar som du har. Hur stort är ert bolån? Hur lång tid hade det tagit er att betala av det om ni satsade på det? Hur stort sparande har ni tillsammans? (Är det bara du som har 100kkr eller är det erat gemensamma fondkonto?) Jag kan tillägga att själv har jag och sambon bestämt oss för att betala av vårt bolån så snabbt som möjligt, sen när vi inte längre har några de-facto större månadskostnader så tänkte vi båda två starta eget, då är vi mer beredda att ta risken.

Du kanske menade det som ett exempel, men om du skulle vilja vara mer hökaktig i sina investeringar: Vad hade det kostat dig att köpa en stuga som du vill ha i Bali eller annat tropiskt paradis? Hur lång tid hade du behövt spara? Kan du tänka dig att investera i en, vara där några veckor off-season och hyra ut det annars i början?

Det jag vill säga med det här är att jag tror att det är viktigt för dig att sätta upp konkreta mål, att översätta känslor till något mer mätbart. Vad har du själv för mål? Kan du lista upp dem konkret? Är det att kunna, om du vill, spendera varje dag från det att du är femtio i en hydda i Bali? Om det är målet, så är det lättare att sätta upp en konkret plan för att komma dit.

Sen här kommer mina tankar fritt gällande det du specifikt skrev:

  • Jag har bytt till en tjänst som har fyra dagar i veckan WFH. Sen investerade vi i en sån där löjligt bra dammsugare från Dyson som gör att hela hemmet går att dammsuga på en halvtimme (150kvm boarea). En grannunge som är student passar hunden den dagen jag är inne på kontoret mot en liten slant, resten av tiden är jag hemma. Det har kortat ned kostnaderna mycket.

  • Jag hade aldrig övervägt självmordsklinik. Jag hade hellre skjutit skallen av mig om det gick så långt. Men det är samma sak där med målsättning, sen (vad jag har lusakt mig till från Internet) så är det betydligt billigare i Kanada om man nu faktiskt vill.

  • Jag pensionssparar inte just nu, jag inbillar mig att ett avbetalat hus (vi är klara om fyra år) är mer än värt än den delen av pensionen jag går miste om, speciellt i Sverige.

  • Skiljsmässa går aldrig att planera för. Men om det känns så pass viktigt, sitt ned med maken och förklara att du är jätterädd för hur livet kommer se ut om trettio år på grund av ditt tillstånd. Ha kanske till och med den här diskussionen med en parterapeut närvarande. Det finns hur många speciallösningar på det som helst.

8 gillningar
3

Först och främst beklagar.

Samtidigt, har ni pratat om det här på riktigt? Behöver ju inte vara i 10 år. Men jag tror att eftersom det här kom upp så borde det tas på allvar. Vad gör det i barnens liv på det stora hela om ni skulle ta 1 år på Bali?

Jag upplever bara att dessa saker är så enkla att avfärda istället för att ta på allvar.

11 gillningar
4

Du skriver barnen i skolan i tio år till, och du är snart 40års åldern och sedan en statistisk sannolikhet för att insjukna vid slutet av 60-årsåldern. Ni har en god ekonomisk situation.

Min första tanke är när jag läser det du skriver är att jag förstår att du känner att det är en livskris, men också att det är inte en akut nära förestående sjukdom som du står inför. Men beskedet har minst sagt rört runt det.

Det är inte det ekonomiska du skall börja arbeta med här och nu. Just keep buying.
Även om engagemanget i jobbet kanske inte är på topp.

Ta kontakt med kurator, terapeut osv. Prata genom detta med din man. Du har många friska år framåt- vad vill du göra med dessa och ekonomiskt är det nog ingen större fara ärligt talat men ni behöver reda ut detta, tillsammans.

Jans tips är inte så dumt. Överväg vad det innebär. Går det att ta ett sabbatsår? Det är kanske livskvalitet för er.

Och ärligt talat, det händer massor inom forskningen för sjukdomar som är relaterade till åldrande. Bromsmediciner mm. Vi ser bara början idag.

(Parkinson finns det flera olika behandlingar som är starkt symptomlindrande för så där finns det hopp för de allra flesta att de bibehåller en hyfsad livskvalitet längre i livet)

6 gillningar
5

Jag hade inte slutat arbeta helt. Åtminstone inte utan att ha ena foten i något annat eller en realistisk, konkret plan för vad jag skulle göra istället.

Första jag tänkte på när jag började läsa i tråden (dock utan Schweiz-delen), men eftersom du tar upp det… finns massa DIY-metoder som går snabbt och smärtfritt. Helt onödig resa som bara tar tid, ork och resurser som du kan göra annat med.

Jag tänker dock att 68 år inte är så illa pinkat ändå, många har så pass låg livskvalitet efter den åldern ändå att de lika gärna kunnat vara dementa/döda. Så jag hade nog inte förändrat så mycket jämfört med om jag trodde mig ha en livslängd på ex. 80 år. Möjligtvis uppmuntrat barnen att skaffa barnbarn åt mig lite tidigare.

3 gillningar
6

Först och främst, beklagar situationen. Jag har en nära släkting (inte förälder) vars livsbana överensstämde väl med din beskrivning. Jag har som anställd inom äldrevården sett hur alzheimer i livets slutskede ser ut. Ett hum om frågan har jag alltså.

Jag har bott en kortare period på Bali. Vet inte om den platsen var allvarligt menad eller mer en omskrivning för ”paradisstrand”. Om det är det senare så finns det bättre ställen.

Jag tänker att den stora prövningen är att hitta dig själv och din riktning i livet. Många kan tänka att det löser sig och att ”jag som pensionär kommer att ha oceaner av tid”. Om det nu inte gäller blir det mer viktigt att göra allting ”här och nu”. Att minska jobbinslaget i en eller annan form verkar rimligt.

2 gillningar
7

Hej,

Beklagar din situation!

Jag håller med Hobbykvant om att mkt händer med Alzheimerforskningen just nu. Jag vet inte om du har koll på det, men det blev ju en epidemi med ekonomiska problem och självmord bland HIV-smittade. Den triggades av att de som trodde de var dödsdömda och därför tog ut alla sina pengar, maxade sina lån och levde livets glada dagar för de hade bara ngt år att leva. Sen kom bromsmedicinerna, och de blev tvugna att gå tillbaka till en riktigt trist vardag + hade stora lån…. Därför skulle jag inte rekommendera att planera ekonomin till 100% för att gå in i Alzheimerdimman vid just 68 för det finns gott hopp om nya mediciner, särskilt för genetiska former av sjukdomen. Dessutom är det säkert mycket stor individuell variation.

Det är dock förståeligt att detta triggat en hel del tankar hos dig. Att tänka igenom sin långsiktiga plan är alltid sunt. Gör dock inget dramatiskt de första 6-12 mån efter beskedet - du har sannolikt en chock- och sorgfas att gå igenom, och kommer inte fatta bra beslut när du är i den.

Om du därefter vill göra en ändring, så kolla var din man (och kanske du) kan hitta bra jobb i utlandet, och matcha det med var det finns bra svenska skolor. Kanske en flytt till Kanarieöarna, Italien, eller Thailand, blir ett mer rimligt steg för att ”leva livet fullt ut här och nu” samtidigt som familjesituationen och ekonomin inte knäcks? Den där kojan på Bali mister en del av sin charm när den tredje familjemedlemmen får sin andra magsjuka.

Lycka till!

Med vänlig hälsning,
F

8 gillningar
8

Jag skulle planera “mitt liv efter om det skulle inträffa”, så kanske det är värt att ha någon typ av kontraktskrivet då detta inte kan skrivas när du är drabbad.

1 gillning
9

Tack för bra svar - Bali var mkt riktigt en omskrivning av paradisstrand. Tänker att det nog finns flera bra alternativ, kanske också på närmare ort. Men har aldrig på allvar funderat på det alternativet så länge vi haft barnen, känns svårt att få till det. Men kanske inte omöjligt?

1 gillning
10

Nja det där med Schweiz var nog snarast uttryck för desperation. Vill helst bara inte vara en börda för mina anhöriga och kan nog lösa detta problem gratis vb. Men just nu är det absolut inget jag vill, snarare tvärtom. Vill gärna maxa livet så länge det är möjligt!

2 gillningar
11

Tack för bra och genomtänkta svar allihop, jag ska verkligen begrunda detta. :slight_smile:

4 gillningar
12

Hur/varför fick du ett sånt här besked så tidigt? Gentest på egen initiativ?

3 gillningar
13

Citat Jag har bott en kortare period på Bali. Vet inte om den platsen var allvarligt menad eller mer en omskrivning för ”paradisstrand”. Om det är det senare så finns det bättre ställen.

Vad var det som inte var bra med Bali? Vilka ställen är bättre enligt dig? Blev jättenyfiken! :slight_smile:

14

Bara en kommentar, dödshjälp är naturligtvis inte tillåtet för en dement person som saknar sina fakulteter. Oavsett hur många papper man skrivit på i förväg

Även om jag förstår att du menar att livet inte är värt att leva då… En fullt naturlig reaktion.

15

Hej! Av ditt namn och ditt inlägg antar jag att du bär på dubbla gener av apoe4. Jag kommer inte riktigt svara på din fråga, och förstår om du sållar bort min kommentar.

Jag läser att du är läkare och tänker då att du gått in på djupet i din research kring sjukdomen och blir lite ledsen över din text då den genomsyras av uppgivenhet. Jag är inte läkare, men har ett stort intresse för området. Dina kunskaper överstiger säkerligen mina men det är så otroligt mycket vi inte vet om sjukdomen. Samtidigt är det en hel del vi vet. Vi vet att det går runt 100 åringar med en dubbel uppsättning av apoe4. Vi ser forskning som kopplar god styrka och kondition till lägre risk för sjukdomen, lika så konsekvent god sömn. Metabol hälsa minskar risken. Alkohol ser ut att öka risken för Alzheimers, kanske ännu mer hos apoe4 bärare. Mycket epidemiologi som pekar ut en riktning eller handlingsplan.

Jag antar att du är inläst, men vill att andra som läser detta ska förstå att det inte behöver vara en dödsdom. Det finns saker att göra förutom att ge upp.

I dokumentärserien Limitless får Chris Hemsworth samma besked, och handlar delvis om hur han hanterar det.

18 gillningar
16

ApoE4 är en gen som talar för ökad känslighet för Alzheimers, det är inte en bestämmande gen som säger att du till 100% kommer att utveckla Alzheimers. Den relativa risken är visserligen ökad men det finns andra faktorer att beakta. Du bör inte planera hela livet kring det här. Får jag fråga om varför du testades för generna?

3 gillningar
17

Jag tycker den tekniska och medicinska utvecklingen går snabbt, som någon som följer det, inklusive Alzheimer med intressanta perspektiv kring hur risken kan minska, mycket kommer högst sannolikt hända på 20 år, speciellt med AI och så vidare.

4 gillningar
18

Det här känns såklart inte bra, det förstår jag. Men det är alltså trettio år till en eventuell händelse för vilken du bär en högre risk än medel. Det är inte en exakt prediktion. Det är en lek med sannolikheter.

Vi har alla anlag för olika former av sjukdom. En del vet vi om, en del kommer som en överraskning. Och en del anlag materialiserar sig aldrig.

Jag har flera närstående och föräldrar med en uppsjö av otrevliga hälsoproblem, inklusive multisjuka med olika former av cancer, hjärtproblem, multipel skleros och annat som man inte önskar sin värsta fiende. Sannolikt är mina arvsanlag inte till min fördel här. Men vad kan jag göra, annat än att ta hand om min hälsa och fokusera på att ge min familj ett bra liv här och nu? Att börja måla fan på väggen leder ingen vart utom in i nämnda vägg.

13 gillningar
19

Starkt jobbat att du skriver av dig här. Tycker du ska leva livet som du vill oavsett detta.

Du har rätt att känna som du gör men att leva frisk efter 68 år ingen absolut ingen garanti för någon. Skillnaden som jag ser det är att du vet att det finns en extra hög risk för insjuknande i Alzheimers. Det är väl möjligt att det händer långt efter 68 år också eller att det aldrig inträffar…

Sen underskattar nog många hur mycket AI kommer kunna hjälpa till att lösa många sjukdomar. Utvecklingen är exponentiell. Se bara hur fort allt gått senaste året. Och det är 28 år kvar till 68…

4 gillningar
20

Jag testade mig själv av nyfikenhet, när tyvärr dubbel uppsättning av genen vilket ger en statistisk risk på 90% vilket ändå måste betraktas som mkt hög.

2 gillningar