Jag tänker annorlunda här. Kamprad var extremt medveten om kostnader och prissättning för att få bra omsättning, försäljningsvolymer, vinst etc. Det blir en läggningsfråga och om han då tycker att potatisen är för dyr så blir det antagligen mer en principfråga än att han inte skulle anse sig ha råd med det. Detta är fullt logiskt för mig i alla fall.
Jag tänker en del på det när jag ser mina värden variera med flera hundra tusen från dag till dag. Det är på en helt annan nivå än vad jag köper för på Ica. Men jag passar ändå på när det är extrapriser på sådant jag ändå brukar köpa, varför skulle jag avstå från det? Jag inser att det inte är viktigt för mig rent monetärt utan mer som princip. Jag är uppväxt under enklare förhållanden där det inte fanns pengar för några extravaganser. Att man inte slösar i onödan. Man behöver inte slösa bara för att man har mer pengar. Till detta hör nog också att jag inte får någon kick av att slösa, det är snarare mer givande att tänka ekonomiskt även om jag inte skulle behöva.
Så det du kallar “dålig ekonomisk förmåga” behöver inte alls handla om förmåga utan kan mycket väl vara fullt medvetna val av principiell natur. Förmågan finns men används inte på det sätt du tänker dig.
Jag förstår dina principer och respekterar dem. Tänker bara lite annorlunda själv kring medveten konsumtion och prioriterar optimering på andra parametrar.
Det är svårt att sluta jaga lågpris i butiken även om man tappat ett års levnadskostnader på en månad eller två (som nu). Det är nå’t knasigt inbyggt i hjärnan att man alltid vill göra en “bra deal”.
Det är inte konstigt som jag ser det. Det är aldrig fel att vara ekonomisk i vardagen. Allt överskott man inte konsumerar går ju alltid att slänga in på börsen om man vill. Jag brukar göra så då jag inte längre har ett fast månadssparande utan investerar överskottet, vilket passar mig bättre.
Vad gäller investeringar på börsen så ser jag det lite som “andra pengar” då de kommer att röra sig mycket naturligt i takt med börsens svängningar. Så länge man inte behöver pengarna är det OK om de rör sig och i takt med att man ökar sitt totala kapital kommer svängningarna i kronor att öka, man vänjer sig efterhand.
För att få någon känsla för vad pengarna är värda har jag på senare år börjat räkna i termer av årslöner. Jag har en sammanställning i ett kalkylark på mitt totala sparande, privat och pensionskapital som jag följer upp månadsvis och årsvis. Jag kan då se hur kapitalet utvecklat sig i procent sedan årsskiftet som exempel och även se totalen i relation till min årslön. Visst är det trist om det går minus en årslön på en månad tillfälligt men det är OK så länge jag ligger på plus. Man kan förstås också väga in hur det gått tidigare år, det är ingen katastrof om man skulle hamna på lite minus ett enstaka år även om det är stora belopp det handlar om.
Kontrasterna är förstås väldigt stora mellan att köpa 4 paket kaffe på Ica för 99 kr och att kapitalet går upp eller ner med en årslön eller mer men jag ser inget konstigt med det. Det är en konsekvens av stora och små investeringsbeslut. Vad är alternativet? Är du VD på ett storföretag kan svängningarna ligga på miljarder, samma börs-VD kanske också köper kaffe när det är extrapris på Ica, varför skulle hen inte göra det?
För mig är man miljonär när man har 1 miljon eller mer i den valutan som man talar om, cash eller i en portfölj. Av nån anledning ser jag t ex nån som äger massa fastigheter som förmögen men inte som miljonär då de faktiskt inte har en miljon på kontot…
Ja jag vet mitt resonemang faller lite men påstår inte att jag har rätt.
Nyfiken fråga. Ni som också gillar en bra deal och jagar det där extrapriset. Unnar ni er någonsin större saker? Har ni någon kategori som får kosta vad det kosta vill?
T.ex.
Skulle ni köpa en ny bil?
Första klass på flyg?
Maxad teknikpryl, t.ex. ny iPhone enligt vår andra tråd?
Fastigheters värde är svårt. Min villa har gått upp med runt 4 miljoner i värdering (enligt Booli) sedan jag köpte den för c:a 15 år sedan. Jag får mail en gång i månaden från Booli och senaste månaden ökade värderingen med runt 200 000 på en månad. Jag ser detta som låtsaspengar och räknar inte in villans värdering i mitt kapital. Jag har inte tänkt att sälja så pengarna “finns inte”. Däremot har jag förstås koll på kvarvarande lån och räntans utveckling för det skapar ju en månadskostnad så länge jag har kvar lånet.
Jo jag har en låtsasberäkning i kalkylarket för “förmögenhet”, en rest från tiden då man betalade förmögenhetsskatt. Men där räknar jag konservativt med villans inköpspris och drar av kvarvarande lånebelopp etc. Jag kollar sällan på den siffran, vet inte vad jag ska ha den till.
Absolut, prylar unnar jag mig om jag ser mig behöva. Vill jag köpa en Tesla så gör jag det men jag är kvar i utvärdering kring behov, vad som är långsiktigt bra att köpa etc. Jag cyklar till jobbet och har svårt att motivera en ny bil då jag kör ganska lite numera. Den bil jag äger är runt 20 år gammal men den köptes ny och då snålade jag inte. Skulle jag välja fritt och med hänsyn till miljön skulle jag nog välja att använda mig av en bilpool, om sådan fanns nära där jag bor eller i framtiden att man kan begära fram en bil via Google Home och så står den utanför bostaden, framkörd autonomt på en kvart efter beställning. Jag får ingen kick av att äga en Tesla som exempel utan ser bara till nyttan med att ha en bil tillgänglig på ett praktiskt sätt.
Skulle nog placera mig själv i facket som jagar bra deals på det mesta undantaget ett fåtal kategorier såsom mat. Inte i klass med Günter Mårder, men blir oftast alldeles för insatt för mitt eget (och sambons tålamods) bästa. En annan kategori där alla rationella resonemang och överväganden visat sig falla bort är wearables. Kan ha samma mobiltelefon i flera år men en ny apple watch/träningsklocka trillar in mer eller mindre varje år trots att behovet att uppgradera egentligen är helt obefintligt (bortsett från att det tillfredställer nörden inom mig).
Bil? Nej. Om jag inte skulle byta arbetsplats och tvingas färdas mer och längre. Annars värdesätter jag inte bil alls.
Flyg? Jag försöker undvika flyg helt istället. Men när det sker ser jag även det som nödvändigt ont. Jag vill fram, inte sitta där och vänta. På tåg åker jag andraklass. Jag anser inte förstaklassförbättringarna är stora nog.
Maxad teknik? Njae… inte i form av en telefon eller dator då jag inte behöver det. Tekniken lockar inte. Det jag har duger bra (som min jobb-elva). Däremot är jag (ju) ljud- och filmnörd så att bränna stålar på en bra förstärkare och/eller en sjysst hemmabioprojektor så är det mer troligt. Dock är jag nöjd med det jag har så jag säsongsförnyar inte.
Resa? Njae. Jag reser om målet intresserar mig. Med särbon delar jag. Ska kidsen med betalar jag osv. Men att bjuda nå’n till ett ställe jag själv vill slippa går fetbort.
Köpte jag nyligen begagnad sovjetisk elektronik från 80-talet som kan rasa imorgon och som rent tekniskt är totalt underpresterande? Absolut! Men då är vi ju inne på hobby och intressen igen.
Jag vill alltid göra en bra affär oavsett vad det gäller, eller i alla fall inte en dålig. Att unna sig signalerar för mig att lägga pengar på något onödigt och det är synonymt med slöseri. Sett ur den synvinkeln unnar jag mig aldrig något, men jag köper vad jag vill ha och gör vad jag vill.
Vi behöver bil och har oftast köpt en ny liten bil som vi kört ganska länge. Just nu har vi en större och dyrare bil än vi någonsin har haft. Det var egentligen inte meningen men en rad tillfälligheter ledde till detta.
Aldrig första klass på flyget. Varför skulle jag? Jag åker jättebra på en billigare biljett. Flyger man riktigt långa sträckor upp mot 15 timmar är komforten och maten ändå alltid utmärkt, enligt min erfarenhet.
Jag vill ha välfungerande teknik, inte nödvändigtvis den senaste. Undantaget är väl bilen då, fast den var ju inte meningen. Egentligen vill jag ha så få grejor som möjligt. Gillar det minimalistiska. Litet och funktionellt.
Har inga problem att betala för andra, oavsett vad det gäller (nästan). Men om gesten inte är ömsesidig tröttnar jag. Inte av ekonomiska skäl utan för attityden. Jag vill inte känna mig utnyttjad.
Aldrig “lyxhotell” om jag kan undvika det. De är ofta stora och opersonliga. Små familjeägda hotell är mycket intressantare. Folket som väljer att bo där är också ofta intressantare.
Jag går inte igång på extravaganser. Ta fin restaurang som exempel, ju mer man betalar ju längre får man vänta och ju mindre får man på tallriken. Man kanske inte ens blir mätt. Så dyra restaurangbesök lockar inte mig, jag tar hellre min matlåda för 10kr på jobbet… Men visst går jag på restaurang ändå ibland för det sociala. Då är det nästan bara för det sociala, det andra går jag inte igång på.
Ser heller ingen anledning till att köra första klass om jag själv ska betala. Onödigt. De extra pengarna det kostar retar mig mer än vad den extra komforten glädjer mig. De pengarna kan jag väl lika gärna slänga in på börsen…
Jag förstår. För det är här jag tror vi t.ex. har en stor skillnad som gör att det är lätt att prata förbi varandra.
Jag har inga problem med att t.ex. köpa en ny Tesla som jag gjorde förra månaden, jag och Caroline har varit på restaurang som kostar 5000+ kr flera gånger och jag har rest första klass mer en gång. Det vill säga att jag prioriterar snarare på energi och bekvämlighet än störst summa. Min upplevelse är att när man har passerat “nog”, så minskar i alla fall pengarnas betydelse för mig. Då omvandlar jag dem hellre till upplevelser, minnen och lycka - vilket jag upplever är enklare när det kostar mer.
Hela den här grejen med premium handlar om att genom att spela på folks fåfänga sälja i princip samma produkt till ett extremt överpris.
Den som flyger första klass till N.Y. får stå i samma långa kö till passkontrollen som den som köpte billigaste sista minuten.
Lyxbilen sitter fast i samma bilkö på Essingeleden som en gammal rostig Opel.
För att få någon förbättrad tjänst så krävs kanske privatjet istället för första klass och helikopter istället för bil.
Jag har svårt för lyxkonsumtion som bara handlar om yta.
Ja, fast du har t.ex. tillgång till lounge, du kan sova liggandes, komma fram utvilad och har bättre service.
Jag håller helt och hållet med er i att man kan diskutera värdet av det. Är det värt dubbla flygbiljetten. Men då vill jag gärna vända på frågan. Givet att man t.ex. “behöver” 10 Mkr och man har 20 Mkr. Det vill säga mer än man behöver. Vad blir då skillnaden att ha 21, 22 eller 30 Mkr? För mig minskar värdet på kronorna när man har passerat beloppet “tillräckligt/nog” för en själv.
Det vill säga - t.ex. var frågan med Teslan som kostade 800 000+ kr. Vad kommer ge mig mest glädje - 2.5 miljoner extra på LYSA om 20 år eller en ny bil de kommande åren? Baserat på Teslan på uppfarten kan man gissa var mitt svar hamnade…
Skatteplaneringen var en direkt konsekvens av vänsterpolitiken kring att klämma åt kapitalet. Man lyckades med detta och blev då av med ännu mer skatteintäkter än vad man tjänade på operationen.
Ideologiskt: 1-0 till vänsterstyret mot kapitalet
Samhällsekonomiskt: 0 -1 till Sverige då kapital och arbetstillfällen till stora delar lämnade landet
Vi får vara glada för varje storföretag som fortfarande vill skatta i Sverige så vi får behålla både arbetstillfällen och skatteintäkter inom landet.
Nej det är nog inte sant. Du får visa siffror som backar upp det du säger, låter inte sant att sveriges kanske största skatteplanerare skulle varit bra för sverige
Men då är vi ju inne på hobby och intressen igen.
