Jag tror vi underskattar riskerna med fiat, historiskt har vi varit med om flera haverier med fiat, även i Europa. Men eftersom de flesta inte varit med om det själva så invaggas vi i tron att det inte kan ske, åtminstone inte i “mitt land” under min livstid. Så tänkte säkert de som varit med om att få sina pengar hos banker frysta för uttag själva också.
Men visst, risken för en börskrasch på 50% är högre än en fiatkrasch på 50% (åtminstone om vi exkluderar uppenbart skakiga länder). Men jag skulle nog säga att risken för ett totalt haveri är större med fiat än för en global indexfond.
Jag skrev inte att man ska ha 100% aktier Även RT portföljen har aktier (25%).
Aktier är en tillgång man bör ha med i sin portfölj. Den har en viktig del i avkastningen. Alla tillgångar kan generera avkastning så förstår inte riktigt ditt resonemang.
TS överväger att lämna börsen helt. Därav mitt svar att aktier kan vara bra att ha med men i en mindre andel. Såsom i RT portföljen och dylikt.
Vad är ditt exitnummer då? Hur många årsutgifter tänker du dig?
Jag kanske har fel i detta, men aktier är ju företag. För att företag ska gå med vinst behöver de inkomster. För att de ska få inkomster måste någon kund uppskatta deras produkt eller tjänst. För att någon ska uppskatta produkten behöver den tillföra något slags värde. Åtminstone subjektivt värde.
Jag tänker inte att jag har någon viss summa där världen inte längre behöver förbättras för någon, på något vis, någonstans. Inte under min livstid iaf. Om aktieindexfonder ger bäst riskjusterad avkastning, så gör de också bäst nytta. Då kör jag på det.
Detta är ju iofs en övergripande hållning där jag ser mig som en del av en större helhet. Lite som att det är fel att stjäla och döda. Man kan såklart uppmana andra att fortsätta producera maximalt värde och själv göra motsatsen.
Problemet är att man (jag och många med mig men inte alla) ständigt vill ha mer. Om jag bott kvar i samma lägenhet som jag bodde i när jag var i 20-årsåldern och haft samma bil, vanor och nöjen så kunde jag levt gott enbart på fastränta. Typ noll risk. Långa lata dagar framför teven. Flyttat på katterna och odlat tomater på balkongen.
Även om det var en fin tid så tröttnar man på att åka 240 och fira lördag på den lokala pizzerian.
Ju mer stålar man har ju mer gör man av med och sen börjar man mäta sig med dom i nästa liga. Plötsligt är det inte jätteballt med nya begagnade turbinfälgar på 240’n. Att lyxa till det med en ny Wunderbaum känns inte så lyxigt längre.
Man börjar göra av med en massa stålar. Kickarna man söker blir allt dyrare. Fyrahundra hästkrafter är plötsligt för lite. Hotellrum utan minibar eller vardagsrum känns fattigt.
Enda sättet att få stålarna att växa är att låta dom jobba med all den ångest det innebär. Man vill ha mer!
Jag tänkte mer schack… start är opening, utbildning/karriärsval etc. Där midgame är där vi (de flesta av oss är nu) spara, bygga förmögenhet. End game är ju slutspelet i schack. Det var djupare än Hollywood cgi vomit.
Livsstilsinfaltion verkar drabba de flesta.
Jag däremot har nog unkommit det med det mesta då jag gillar att leva väldigt enkelt och lockas ej av så mycket materiella prylar.
Det finns dock en sak jag märkt ger mig en ökad livskvalite och det är läget på min bostad.
Storleken hur bostaden ser ut spelar mig ingem större roll (föredrar ett mysigt mindre boende)
Men att bo vid vattnet samt nära en större stad är något jag märkt har ökat min vardagslivskvalite.
Jag vill leva ett liv där området runt min bostad är tillräckligt bra fär att jag ska vilja semestra där detta kostar ju dock en slant och jag är ej riktigt där än men byter upp steg för steg och snart är jag där
Om tanken är att sparandet ska pågå så länge så att man kan ta noll/liten risk så kommer det att ta onödigt lång tid då beloppet kommer att behöva vara större.
I så fall är det bättre att sluta spara tidigare och ha en större andel aktier.
Om jag i teorin hade så mycket pengar att ovan inte var ett problem skulle jag ändå ha det investerat i aktieindexfonder m.m.
Mer är bättre än mindre. Jag kan inte konsumera upp allt själv men jag kan använda pengarna för att förbättra världen (subjektivt) så det finns ingen övre gräns för mig.
Viktigt kan vara att diskutera beloppen.
Låt oss säga att jag sparat ihop 5 miljoner. Då förstår jag att man eventuellt vill ha kvar pengarna i investeringar för att de skall växa då det inte är tillräckligt om man vill lämna efter sig en del pengar och ha tillräckligt för sig själv.
Men vad med 50 miljoner eller mer. Hade ni som önskar livslång investering resonerat annorlunda?
Rikedom är inte en välsignelse. Det är en förbannelse.
Det är som att vara förälder till ett barn som lyssnar på läskig musik, sminkar sig jättemycket och dras till farliga platser i utkanten av staden. Pengarna vill åt alla håll och du står i mitten, försöker hålla emot samtidigt som allt tycks rinna mellan fingrarna på dig.
EDIT:
Avkönat subjektet och polerat språket så att ingen skall känna något. Flagga igen om du fortfarande känner dig stött.
Jag vet inte om jag håller med. Personligen har jag haft turen att från tidig ålder haft tillräckligt med pengar att kunna köpa mig den bil jag önskat och haft tillräckligt över för att åka på semester flera gånger per år utan att det påverkat mitt sparande.
Ju äldre jag blir ju mer inser jag att det materialistiska inte nödvändigtvis är ett driv längre. Jag kommer aldrig som exempel köpa en dyr klocka igen. Bilar är kanske något jag spenderar mer på än vad som är nödvändigt.
Men ponera att man skulle ta den ifrån mig bil och jag skulle behöva nedgradera - jag vill tro att jag inte över huvudtaget hade brytt mig. Sparandet blir efter en viss mängd mer sport än vad det är rationellt i förhållande till risken.
Att jag själv vet att jag har råd är ofta tillräckligt för att avstå.
Jag var luspank i många år. Nedgradera hade varit okej men inte att börja jobba igen. Jag har blivit lat. Förstår vad du menar med att man inte har det materiella begäret längre men själv saknar jag det där. Jag har blivit lat. Förr var det så mycket jag ville ha. Har man inget finns ju allt att få. Nu har jag en massa men inget driv.
Jag tror vi pratar om samma sak, lite olika nyanser bara. Klart att jag inte vill vara luspank. Samtidigt så tror jag att jag gärna alltid vill jobba lite, helst som anställd hos någon annan/konkurrenten. Målet är när minsta ungen går ut högstadier börja trappa ned på riktigt.
Tack för reflektion. Jag kan tycka det är lite galet att det inte finns en övre gräns. Att alltid vilja ha mer och inte ha en satisfactory-limit. Men visst, har man som mål att syssla med filantropi så behöver man ju hela tiden mer. Men i alla andra tillfällen ser jag inte någon förklaring som övertygar.
Jag tycker att det beror på om det krävs en ansträngning eller inte.
Om jag har FIRE-pengar kräver det inte direkt mycket av mig att låta en större del av det vara investerat med högre risk och förväntad avkastning. Varför ska jag aktivt tjäna mindre pengar om det inte innebär någon ansträngning att göra det?
Om det däremot krävs massa jobb (som jag inte gillar) är det en annan sak.
Nästan alla människor vill ha mer, större och bättre än de hade igår. Skillnaden mellan många andra och mig är att de gör det genom konstant uppskruvad konsumtion och jag gör det genom sparande.
Jag är främst intresserad av att frigöra min tid och blir det för mycket pengar för mig själv i slutändan kan man alltid hitta bra saker att göra för andra.
Jag ser inte problemet mer än på något teoretiskt plan där jag är lika rik som Jeff Bezos eller Elon Musk men dit kommer jag aldrig att komma.
Jag har föräldrar som lyckats samla på sig typ 35m i tillgångar. De är ca 80, och har allt de behöver (och lite till). Jag är jätteglad för att de väljer att investera det mesta på börsen! När arvet väl ska delas mellan mig och mina syskon om 10-20 år kommer det göra stor skillnad.
Om du tar dina barns perspektiv så kanske du blir mer benägen att ha en ansenlig andel på börsen?
Tänkte precis detsamma. Bill Bernstein brukar tala om “shallow risk” och “deep risk”. Här ett citat kring hans bok “Deep Risk”:
"In his book Deep Risk, Bill Bernstein highlights the financial differences between shallow and deep risk:
Risk, then, comes in two flavors: “shallow risk,” a loss of real capital that recovers relatively quickly, say within several years; and “Deep Risk,” a permanent loss of real capital. Put into different words, shallow risk, if handled properly, deprives you only of sleep for a while; deep risk deprives you of sustenance (uppehälle)"
Peak to breakeven på värsta nedgången i S&P500 låg på 12,7 år.
Jag brukar säga att sparhorisont ska var på 15+ år. Speciellt om man gör en stor engångsinsättning.
Tycker det är fel när banker och folk säger 5+ år i sparhorisont. Det räcker inte.
Även RT portföljen har aktier (25%).
