Jag tänker på helt räntefria lån, alltså 0% effektiv ränta, inget där man försöker sälja in räntefritt lån men har såväl uppläggningsavgift som aviavgift vilket blir en ränta. Jag köper t.ex. alltid mobiler på avbetalning vid kampanjer (via operatörerna), exvis nu senast en iPhone som kontant vid tillfället gick för 15000 och nu fortfarande 14700 men med avbetalningarna 380*36 totalt 13680, och för mig är 380 kronor mycket mindre värt om 3 år jämfört med vad 15000 är värt för mig nu (eller 380 kronor för den delen). Jag köper dock inget som jag inte skulle ha råd med kontant.
Jag har gjort som ovan avseende många saker då avkastningen på mitt kapital överstiger nollräntan, även på sparkonton med ränta, och framöver blir det löneökningar osv. Har dock hittills endast gjort som ovan vid kampanjer som sträcker sig över 2-3 år. Nu blev jag dock fundersam i samband med ett stundande köp då avbetalningstiden är kortare. IKEA har en kampanj just nu där man får 0% effektiv ränta vid delbetalning på 10 månader för köp under 30000. T.ex. 2900 kr á 10 betalningar för 29k köp. Jag har råd att köpa det som skall köpas kontant, men avbetalningstiden är inte jättelång vilket gjorde mig fundersam då det inte blir mycket avkastning att tala om och bara en löneökning däremellan. Är räntefria lån alltid bättre oavsett betalningsduration enligt er?
Har du något sätt att hålla koll på hur mycket du har “råd” med?
Tänker att om jag har 15tkr på kontot och köper en iPhone på avbetalning för det har jag råd med och nästa vecka hittar jag en Playstation för 5k och köper den på avbetalning för jag har ju 15tkr på kontot och sen veckan efter det köper jag en IKEA-möbel för 8tkr för jag har ju 15tkr på kontot och vips har jag köpt saker för 28tkr en månad jag har 15tkr på kontot?
Det känns som att det är lätt att lura sig själv till att köpa mer och dyrare saker än man “borde” även om det inte är någon ränta associerad men köpet. Och detta är väl främst anledningen till att jag själv inte använder det.
Jag köper alltid mobiler kontant och har ett abonnemang för 95 SEK/månad. Mina mobiler kostar kanske drygt 3 000 SEK. Byter mobil när batteriet blivit för dåligt. 2-3 år kanske. Skulle gissa att snittet ligger upp mot tre år.
Jag tror så här. Om man kan köpa en mobil på avbetalning, så kommer man att köpa en dyrare mobil än vad man skulle gjort om man betalade den kontant. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att betala över tio papp för en sketen mobil. Aldrig någonsin.
Jag har ju lite svårt för avbetalning som sådant men för egen del skulle det nog för egen del bara vara ett sparande till. För om jag istället för att betala med pengar jag har på konto med 3-4 % ränta väljer månadsbetalningar så skulle de gå på löpande månad. Jag skulle mao tjäna den ränteskillnad som uppstår av att pengarna står kvar på konto istället för att sätta in motsvarande avbetalningen varje månad.
Jag ser naturligtvis risken med överkonsumtion vid avbetalningsköp men för egen del skulle det nog snarare kunna leda till minskad konsumtion eftersom avbetalningen tar bort konsumtionsutrymme för annat varje månad.
Räntefri avbetalning utan avi eller uppläggningavgift är bra på pappret men leder till ökad konsumtion som jag ser det. När jag handlar något för flera tusenlappar vill jag att det ska svida och synas på kontot så betalar alltid cash för mobil eller heminredning etc. Det minskar impulsköp och gör det enklare att få en överblick över mina utgifter.
Kostnaden för “räntefria” lån ligger förstås alltid någon annanstans. Telefoner som säljs på avbetalning brukar alltid säljas med ett dyrt abonnemang med lång bindningstid. Dessutom är det oftast den senaste modellen som säljs med ett stort påslag.
Jag tänker så här när jag köper mobiltelefoni. Man kan få en bra telefon (utan abonnemang) för 3000-4000 kronor, marginalnyttan minskar snabbt för telefoner som är dyrare än så. Man kan också få ett bra abonnemang för 100 kronor i månaden. Att köpa en mobil för 15000 kronor med tre års abonnemang à 300 kronor i månaden ser jag som att kasta 20000 i sjön.
Fast å andra sidan, om man blir mobbad om man inte har den senaste Iphonen, tittar på strömmad video utan wifi hela dagarna och inte har råd att betala telefonen kontant så är det kanske rätt köp.
Bil helt klart då det handlar om gratis pengar och jag slipper fundera på kassaflöde och/eller flytta investeringar (jag förköper mig inte, en bil för mig handlar om 1-2 månadslöner)
Mobiltelefon skulle bara vara löjligt då jag inte lägger mer än någon tusenlapp. Köper man en mobiltelefon som inte bara är skvalppengar på lönekontot som inte märks i kassaflödet så har man i mitt tyckte köpt en telefon som är dyrare än vad ekonomin egentligen medger, men vi har ju alla laster så jag kastar ingen sten.
Det här med lån har jag svårt för allmänt oavsett räntefritt eller ej. Konsumtionslån borde inte existera alls.
Är man inte villig att lägga 15k för den nya mobilen rakt av så borde man inte köpa den. Eller ikea möbler, eller en bil för den delen. Allt man konsumerar är förbrukningsvaror och jag skulle aldrig ta en tanborste på avbetalning, så varför skulle jag ta en telefon? eller dasspapper?
Svider det att köpa något utan lån, så har man inte råd att köpa det med lån heller. Om 1 år kommer mobilen inte vara värd 15k längre, om 2 år ännu mindre, men du betalar fortfarande för de 15k du tog i lån. Så värdeminskningen är större än du tjänar på räntan om du sätter in de i fond/sparkonto/inflation.
Jag tänker att räntefria lån är lite samma tänk som värdepapperskredit, åtminstone när den låg på 0% säg hos Avanza. Om man utnyttjar det ena är det väl bara logiskt att man utnyttjar det andra, givet att du ändå skulle köpa X och har råd med det och ej överkonsumerar som resultat av det. En möjlighet helt enkelt att vara “fullinvesterad”.
Som exempel så ser vår situation ut som såhär:
Fonder: A sek
Buffert: B sek
Månadssparande: Fast del C sek (+ rörlig del D sek som blir över varje månad vid månadsslutet)
Om vi nu ska köpa en säng kan vi antingen ta det från B eller D, vår “rörliga” del D efter fasta utgifter är tillräckligt stor för att täcka en sådan kostnad eller att vi tar från B men då fyller upp från D. Alternativ två är är att ta ett räntefritt lån och således får D en mindre påverkan och man kan spara ännu mer med ränta-på-ränta. Nu rör det sig inte om stora belopp i det långa loppet såklart när vi pratar om en säng för 18000 kr.
Om vi tar ett exempel, mobil för 15000 kr kontant alternativt 380 kr i månaden i 3 år. Eller, då det var en kampanj kan vi säga det faktiska beloppet, 416 kr månad som operatören subventionerar med abonnemangsdelen (som jag sa upp direkt).
Alternativet med lån:
Månad 1: Du betalar 416 kronor och investerar 14584 kronor.
Månad 36 (givet 7% avkastning): Du har nu betalat 15000 kronor och har på ditt konto 17866 kronor. Alltså +2866 kronor.
Kollar man med inflation så ser man också t.ex. att om du har en lön på 40000 netto nu så utgör första månadsbetalningen 0,95% av din månadslön. Vid den 36:e månadsbetalningen givet 3% löneökning i tre år blir det 0,86% av din månadslön.
Jag förstår helt och hållet resonemanget om att det kan uppmuntra till överkonsumtion, någon som inte har råd eller där det skulle svida för mycket att köpa pryl Z eller bil X men där det helt plötsligt blir möjligt med ett räntefritt lån, det är inte en situation som jag pratar om i aktuellt fall. På samma sätt som det finns kreditkort som ger flygpoäng där jag i mitt fall betalar av fakturan till 100% varje månad och i gengäld får gratis resor men som finansieras av de som inte betalar sin faktura varje månad med resulterande ränta så tänker jag att räntefria lån och värdepapperskrediter, om de används rätt (mycket viktigt!) hamnar i samma ruta. Alltså att man kan “utnyttja det” för att maximera sitt sparande/minska sina utgifter (i fallet med kreditkort). Alternativkostnaden i mina exempel är alltid och endast minskat sparande, inte att använda överskottet till annan ytterligare konsumtion.
Jag har ibland nyttjat gratis avbetalning utan ränta och avgifter även fast jag skulle haft råd att betala det kontant. Om man har koll på sin ekonomi ser jag inga konstigheter med det.
Pengarna du då istället skulle ha betalat direkt kan få ligga och öka i värde någon annanstans.
Om du t.ex. väljer att spara pengar i fonder istället för att använda hela summan till att amortera av ett bolån (om du har ett sådant), så är det ju samma tänk där. Du tänker att avkastningen i fonder ska ge mer än att betala av bolånet så snabbt som möjligt och för att bolånet om 15-20 år är mycket mindre värt för dig iom inflation och därmed är det mer värt att vänta. Ovanstående frågeställning med räntefria lån är ju samma sak fast på “mikronivå”. Eller om du t.ex. investerar i AP7 i din premiepension… eller om du använder en värdepapperskredit… Alla är i slutändan olika sätt att låna pengar på för att maximera ens avkastning (om du använder det rätt, återigen). Eller om vi tänker på något som än fler har än bolån så är det ju CSN-lån. Väljer du att inte betala av ditt CSN-lån till fördel för månadssparande så är det ju effektivt sett att utnyttja hävstång.
Helt och hållet min uppfattning också. Jag tror den hysteriska prisökningen på mobiler går att skylla på att folk inte längre bryr sig om hur dyra de är när de kan betala den på avbetalning. Vi har helt enkelt lurat oss själva till högre priser med god hjälp av operatörerna. Hur många skulle köpt mobiler för över 10000 kr om man inte fått avbetalning via operatören? Inte många…
Köpte min mobil för cirka två år sen i mars, valde två års avbetalning så jag är klar om två månader.
Jag tror jag lade ett par timmar på att hitta rätt modell, lågt pris, kollade betalningsalternativ och extra kostnader.
Det landade i att jag köpte den via min teleoperatör för 0% ränta och 0% extra kostnader (har autogiro). Så betalar i slutändan samma summa som om jag hade köpt den kontant, men kunde låta min buffert vara orörd.
Sen köper jag ny mobil sällan, ofta var 5-6 år och gärna begagnat om möjligheten finns.
Planen är att lägga 2/3 av avbetalningskostnaden efter mars i buffertkontot, så om 2-4 år så kan jag köpa nästa telefon kontant.
Så i vissa typ av inköp som görs sällan tycker jag 0% ränta är ok, men det gäller att läsa det finstilta så man inte köper tokdyrt på grund av någon smygavgift.
Jag förstår det du menar och hur du tänker men i detta exempel:
Värdeminskningen på en 3 år gammal iphone är 50% (Iphone 12 som nu är 3 år kostar nu 4000 på refurbed: iPhone 12: ✔️ Billigare ✔️ 12 mån garanti ✔️ Alla modeller) , så du har i slutändan betalat 15000kr för något som är värt 7500kr år 3. Så du har inte gått + 2866kr, du har egentligen gått back.
Om du istället köpte en 3 år gammal iphone nu för 4000kr och sen la in resterande 11000kr så kommer det ha ökat till 13475 år 3 gällande 7% uppgång. Och en 6 år gammal iphone (iphone X) kostar nu 2200kr på refurbed. 13475-2200 = 11275kr. Så NU har du faktiskt gått plus med investeringen om du säljer din 6 år gamla telefon.
Det finns bra lån och dåliga lån och konsumtionslån är aldrig bra OM man inte köper något värdebevarande eller värdeökande oavsett 0% ränta Problemet med just konsumtionslån är att de används överlag inte till värdebevarande saker.
Tyvärr så slutar äldre Iphone att uppdateras efter x antal år, det är därför jag ”tvingats” köpa nya. Min Iphone 6 var klockren, men till slut så funkade inte Bank id och blev obrukbar.
Men tror det är ny EU lag på g om att nya modeller måste uppdateras i fler år. Hoppas på det.
Men det kan bli omständigt att köpa en äldre mobil, så jag valde att köpa förra årets modell, när min köptes.
Köper aldrig någonsin något på avbetalning, undantaget bostad.
De kan locka med räntefritt bäst de vill, bara ett marknadsföringsknep i dagens konsumtionssamhälle. Finns ingenting jag behöver ha som jag inte kan betala i sin helhet direkt vid köp, och så ska det förbli.
Man lurar sig själv och köper högst troligt dyrare grejer än man annars hade gjort, om man betalar månadsvis.
Målet är att vara helt lånebefriad, så nu läggs allt fokus på att beta av huslånet. Jag vill ha min lön själv, alltid, o inte skicka ut den på en massa avbetalningar till höger och vänster.
