Som frågan lyder - har ni upplevt arbetsplatser utan svårare arbetsmiljöproblem?
Hur hanterar ni annars problemen (som anställd)?
Jag upplever mig ändå ganska lärd i hur vi ska vara mot varandra för att få en bra miljö, men det blir väldigt påfrestande när en eller flera anställda kontinuerligt arbetar för motsatsen.
Har ni lyckats förbättrat situationen för er egen del, trots att de som ”förstör” fortsätter i samma spår? Jag är osäker på om det hjälper att byta arbetsplats, det verkar ju alltid finnas människor som förstör för andra (iaf på de olika arbeten jag haft) och det verkar vara väldigt svårt att få dom att sluta med det.
Hur orkar man mentalt i längden när människor på arbetsplatsen på olika sätt (ofta kanske på ett diskret sätt) är otrevliga, vill provocera/reta/mobba etc - och det olika chefer både gör och gjort inte hjälper?
Hur hittar man annars den arbetsplats där arbetsmiljön är god och genuin?
Läste någon undersökning från Gallup att på en arbetsplats är det typ 2-3 som driver, 6 som bara hänger på och 1-2 som direkt motarbetar verksamheten…
Så, nej, på alla ställen där jag varit har det funnits några relationsproblem / arbetsmiljöproblem under eller över ytan. Även hos på RT är jag ju @Oliver.Allemog:s arbetsmiljöproblem (och konflikter med ens partner man jobbar med tenderar bli värre än vanliga arbetskamrater). Det är bara fråga honom, eller inte…
Jadå.
Helt fritt från arbetsmiljöproblem i många år.
Har ingen störig kollega, maten är fantastisk, jag kan träna när jag vill under arbetstid, kaffet är utsökt, arbetsrummet är mysigt och jag kan lyssna på musik på hög volym.
Jag jobbar iofs hemifrån i stort sett hela tiden. Innan dess var det total öken.
Vet inte men funderar en del på det. Ofta är det 1-2 personer som stökar ner en arbetsgrupp och sällan agerar ledarskapet tillräckligt för att förhindra. Sunda arbetsplatser kräver goda chefer som i sin tur anställer kompetent och dugligt folk. Arbetsgivare borde agera oftare och kraftfullare när det behövs. Och vissa arbetstagare behöver skärpa till sig. Svår nöt som nog tyvärr nästan aldrig blir perfekt.
Beror nog på var man drar gränsen för “problem”. I vissa fall är det säkert bara att byta - i andra att se de ljusare sidorna med tillvaron. Man får ju välja sina strider. Helt perfekt blir nog svårt att få det så länge man har andra i närheten.
Kom att tänka på denna historien; ret fyller en fuktion att se om medlemmarna i gruppen har kort stubin eller är något sånär “pålitliga”, socialiserade och hårdhudade med lite självdistans.
Tänker tex på en person som förstört för hela arbetsplatsen under väldigt många år, långt före min tid. Personen utsätter ett flertal för ryktesspridning, attacker av olika slag, kallar folk för dumma namn och ljuger sen en rakt upp i ansiktet om man konfronterar personen. Tex kan personen håna andra, både bakom ryggen och direkt till personen, tex påpeka vad någon äter och att den är så onyttig och komma uppkrypandes bakom ryggen och viskandes påpeka matvanorna och hävda att person tagit en kaka (trots att personen inte tagit någon kaka, utan bara står vid kakorna).
Personen vill också hålla koll på vad de flesta gör, hur deras arbetsuppgifter sköts (trots att personen inte har någon som helst insikt i flertalet av de andras uppgifter) - som en självutnämnd chef. När den riktiga chefen inte är där eskalerar beteendet ännu mer. Personen har tex också inför flera andra anklagat en annan medarbetare för att fuska med sin deklaration (utan att ha någon insikt alls).
Listan kan göras lång. När personen konfronteras av chefen så blir det gråt och tandagnisslan. Den enda det är synd om är ständigt denna person, som alltid är helt oskyldig.
Aldrig varit med om något likande. Detta kanske är fördomsfullt eller sexistiskt men gissar både du och ”problemet” är kvinnor?
Då de enda ställen jag sett något likande är avdelningar med tydlig majoritet kvinnor.
Intressant iakttagelse! Det stämmer att majoriteten på arbetsplatsen är kvinnor i det fallet, men jag har tyvärr också upplevt två andra arbetsplatser där det var männen som stod för förtrycket, förlöjligandet och osynliggörandet… När man som chef inte ens hälsar när till och med den helt maktlösa praktikanten kommer och går, ska ”uppläxa” denna inför andra etc, så anser jag att man är lite väl tokig i att utöva sin makt.
Utifrån det tänker jag att det behövs en stark och modig men också empatisk chef, som inte låter sig manipuleras, men att det också underlättar med en jämn fördelning av kön i arbetslaget.
Jag har aldrig på någon av mina ca tio tidigare arbetsplatser varit med om de problem du beskriver så nog finns det sådana arbetsplatser alltid. Det kanske finns någon gemensam nämnare på dina arbetsplatser som inte finns på mina.
Tror inte ens man kan boxa in en arbetsplats som “ett” problem. Jag har varit på rätt många stora bolag och det kan vara gigantisk skillnad mellan avdelningar, man kan tror att företaget år påväg utför att stup på en avdelning med ständig mobbing, politik och attitydproblem, men byter man, råkar kanske få vettiga kollegor och så känns lite skönt igen.
Tycker mänga chefer duckar för detta, de vet om det, många företag gör ju personalundersökningar - det är väl det som retar mig mest.
Men om man får dålig kollegor kan man ju göra något, en gång var vi en grupp som upplevde att vi hade en riktigt jobbig kollega, hen gjorde allt för att sabba, jobbade otroligt långsamt, pratade skit om allt och alla och ansåg sig vara gud.
Detta är preskriberat nu:
Vi köpte en dildo och la i internposten, sen blev det lite lugnare på kontoret
Detta låter som mig som en arbetsplats där inte eftergymnasial utbildning krävs. Där chefen är den som slickade röv bäst på den tidigare chefen. Typ monterings industrier, kundtjänst och likande.
Tyvärr är det inte så i det fallet, personen har längre universitetsutbildning än vad som krävs för de allra flesta arbeten och anses som mycket kompetent. Många verkar se honom som en ängel och verkar vara oförmögna att se igenom eller så har de inte blivit utsatta, alternativt rädda.
Jag har jobbat inom mycket aggressiva säljorganisationer hela mitt liv, och nej, arbetsmiljöproblemen är påtagliga, och accelererat senaste 10 åren.
Alltid några som är sjuktskrivna, folk som får sparken (dvs gör någon form av uppgörelse med arbetsgivaren), mycket politik och positionstagande och suboptimeringar för att gagna särintressen.
Tror många chefer är väl medvetna om problematik med vissa medarbetare, samtal pågår säkert, men vissa vill inte förändra sig, eller anpassa sig.
LAS gör det även väldigt svårt att göra något åt problemet. Oftast blir det en överväg ing att köpa ut något, och då uppstår en annan situation där andra många gånger känner att den individen fick något den inte var förtjänt om.
Läs om alla utköp från kommuner och vilken skit cheferna för för det. Kanske kunde hanterats bättre, men ibland blir det oundvikligt med en sådan lösning.
Vi har ett problem med att många är fastbrända på sina arbetsplatser, inte utbrända som man oftast säger. Individen trivs inte, tycker att chefen, företaget ska förändras och ser inte sin del i det hele. Antingen anpassar man sig eller gör något annat om det är uppenbart att företaget vill något annat än en själv.
Många verkar se honom som en ängel och verkar vara oförmögna att se igenom eller så har de inte blivit utsatta, alternativt rädda.