Ett problem kan vara att allt måste vara dokumenterat i skrift samt tillräcklig allvarligt. Tex hade vi en person som var tilldelad en arbetsuppgift som var rätt omfattande som hen helt enkelt struntade i. Vi kunde inte ens ge personen en varning eftersom chefen inte uttryckligen hade informerat hen om att man inte fick göra så. Sunt förnuft och rimlighet räcker alltså inte som grund.
Mitt intryck är att strukturerna fixar att hantera personer som har skam i kroppen och ändå vill prestera bra, såna skärper sig, men de som inte skäms över att kraftigt missbruka sin situation är väldigt svåra att komma åt, så länge de inte gör något extremt allvarligt. Har en person nu som kraftigt missbrukat utlägg. Inte till den grad att det går att polisanmäla men en normal person hade absolut inte gjort så. Men personen går istället runt och beklagar sig över hur orättvist hen är behandlad(!!). Det finns verkligen alla sorter.
Tror inte ni att huvudsakliga anledningen där arbetsgivare inte vill ta striden är facket? Många arbetsgivare vill gärna kroka arm med facket och därför tar inte strider för att de är rädda för att förlora förtroendet från kollektivet och facket. Så de medvetet tillåter problem anställda stanna kvar och försöker undvika hamna i konfliktsituationer. Konflikter tar dessutom mycket tid som hade annars lagts på mer värdeskapande saker, produktivitet mm.
Jepp men fortfarande gör de flesta storföretag mer än vad lagen kräver egentligen.
Exempelvis låter mitt bolag personal gå på 2 timmars lärarledd träning varje vecka som del av rehabs processen.
Ett annat exempel är att alla bolag jag har jobbat för har sponsrat behandlingshem för våra anställda med beroendeproblematik.
Finns många såna exempel på hur bolagen går utanför vad lagen kräver som en del av sina personalvårdsprogram.
Jag har nog haft tur, men har faktiskt aldrig upplevt allvarliga problem på någon arbetsplats. Den röda tråden är kanske att jag alltid haft jobb som går ut på att utföra någon ganska specifik uppgift. Allt från att plocka saker på ett lager till mjukvaruutveckling.
Eftersom mina arbetsuppgifter för det mesta har kunnat utföras enskilt så har det varit ganska enkelt att undvika individer som är svåra att samarbeta med, eller liknande. Jag gissar att yrken som kräver mycket samarbete med andra, och där rollerna är otydliga, tenderar att ha mer arbetsmiljöproblem eftersom människor är som de är.
Mjukvaruutveckling som jag sysslar med nu kräver mer mänsklig kontakt än andra jobb jag haft och det är ofta där stressen uppstår tycker jag. Oklara krav, oklar ansvarsfördelning, konstiga prioriteringar uppifrån, omotiverade och oskickliga kollegor, osv. Men jag brukar försöka tänka att jag sitter på en stol och klickar på ett tangentbord och att det egentligen är lugnt.
Så är det, många större ag som jag jobbat med har den policy.
Hellre samverka än motverka med kollektivet.
Att piska sina anställda är kontraproduktivt, kan sluta med en 66a vilket jag också varit med om. Detta är tecken på usel arbetsmiljö när man bränner ut humankapitalet, extremt kontraproduktivt.
Precis, detta är min erfarenhet också. Bra ag bryr sig om sina anställda, har ett enormt tålamod. En del tjänstbarheter är inte förenligt med skadligt bruk.
Förmodligen, men den kravlösa miljön som verkar finnas idag leder också till att omotiverade personer kan jobba kvar hur länge som helst, knappt göra något, och sen får resten av gruppen täcka upp. Ganska frustrerande tycker jag.
Mitt intryck är inte att man backar för att man vill vara kompis med facket. Snarare att man juridiskt behöver ha ett vattentätt fall och det är svårare än vad man kan tro. Det är lätt att dessa fall glider över till att handla om att personen hade/har en ohälsa (tex var deprimerad) och då har AG ett rehabiliteringsansvar.
Precis så tänker jag. Det som dessutom blir paradoxalt är att å ena sidan behåller man problemanställda för att man hellre vill samverka än att vidta hårda åtgärder men å andra sidan drar man igång diverse produktivitetshöjande program som faktiskt kräver att ALLA anställda steppar upp. Men har man kvar de problemanställda i sin organisation, så lär inte dessa typer av program leda till något resultat. Och de sitter man kvar efter ett tag med ännu fler medarbetare som riskerar hamna i samma toxiska kultur och övertalighet, mm. uppstår. Det blir till slut som en ond cirkel. Lösningen på långt sikt blir neddragning på bred front i en organisation men då kommer samma problemanställda undan igen pga. LAS och sist in först ut regeln, etc.
Pudelns kärna är att fokusera på kulturen och vilka beteenden som gäller på den arbetsplatsen. Man bör skapa en kultur som gör att medarbetare som inte passar in vill passa in (eller lämna), samt chefer som följer upp regelbundet typ minst en gång i kvartalet.
Detta är ett stort arbetsmiljöproblem, en organisation med en stark ledare måste vara beredd att lyfta bort dessa.
Vissa arbetsplatser fungerar som magnet för dessa medarbetare.