Jag lider av Farbror Joakim-syndromet. Jag klarar inte av att gå i pension och därmed ned i inkomst trots att jag vet att jag har så jag klarar mig jättebra livet ut och dessutom stort arv att vänta inom max 5 år.
Sparar runt 10 tkr i månaden och får noja när jag tänker på att pengarna inte kommer att växa utan minska om jag går i pension och slutar spara. Är så extremt medveten om hur korkad jag är som inte prioriterar att njuta av det pengarna kan ge framför att fortsätta samla på hög. Har lyssnat på Die with zero-poddar, bollat frågan med vänner utan resultat.
Ska jag söka psykologisk hjälp eller hur får jag bort Farbror Joakim som verkar ha spikat sig fast i min hjärna?
Samtalsterapi kan väl inte skada?
Kognitiv beteende-terapi till exempel. Kanske kan ni pröva exponeringsterapi, där man övar praktiskt på det som är svårt.
Det går att drivas av rädsla till att spara. Det är inte konstigt. Sen når det en punkt då du upplever att det inte är hållbart, och en ändring behövs.
Känner igen mig. Pengar pengar mer mer mer MEEEEER.
Men de sista 6 åren har jag varit tvungen och leva som de flesta pensionärer. Lärt mig och vara nöjd med bara man klarar sig. Har såklart besparingar till hjälp. Men ändå man tjänar i snitt 7 000 mindre per månad.
Låter som du uppskattar Pengar mer än något annat. Innan du lär dig uppskatta det som är skönt i livet istället för Pengar. Kommer du inte ifrån att vara en joakim
Känns som du har en poäng här! Jag uppskattar pengar och tanken på vad jag kan göra med dem. Problemet är att jag aldrig gör något med dem i praktiken som innebär att de minskar. Jag köper en hel del prylar och går på restaurang men aldrig att jag tar av mitt sparkapital eller struntar i mitt mänadsspar. Tror jag ska köpa en resa för runt 40 tkr och känna hur det känns; upplevelsen av resan kontra förlusten av kapital. Kan bli en vändning!
Hm.
Har du provat att handgripligen sätta pengar du tycker det är ok att spendera nu på konto med namnet “spendera nu” utan ränta . Typ lönekontot
Be anhörig boka trevlig resa åt dig/er med dina pengar och sätt en rejäl budget och låt hen göra klart utan att du lägger dig i . , Varmt och skönt, 3 veckor kanske. Max 200m till stranden, bungalow , AC eller annat trevligt.
Frun bokar våra resor. Hon är mindre snål än jag och får inte ont i magen (plånboken) på samma sätt som jag.
OCH placera undan långtidsparpengarna på något stabilt du inte behöver kolla på ex bred indexfond och du bestämmer dig för att bara kolla på den var tredje månad och göra ingenting då heller . Döp även det till något likt “Att spendera lite av varje år” eller liknande
Isåfall så kan du omfamna ett multigenerationellt perspektiv som är större än dig själv. Sluta att fundera på hur pengarna ska brännas, utan fundera istället på hur du kan använda dina resurser för att göra tillvaron så bra som möjligt för dina efterkommande.
Något jag själv har ambition att kunna göra är att ge mina döttrar ett hus när de är redo att bilda familj. Så att de slipper jobba arslet av sig för att göra karriär och betala huslån medans barnen får gå långa dagar på dagis och förskola, och istället kan spendera mera tid med sin familj. Jag önskar att mina föräldrar hade kunnat göra något sådant.
En ännu högre ambition är att ge barnen och de förhoppningsvis kommande barnbarnen en klassresa, från medelklass till kapitalägarklass. Det är naturligtvis inget som går att göra med en vanlig lön, utan kräver entreprenörsskap.
Till dig själv? Ingenting som du inte vill ha. Omfamna din personlighet. Trivs du bäst med termoskaffe på tåget trots att du har 7 millar på banken och kan köpa hur mycket starbuckskaffe du vill så sug på din termos. Det är väldigt befriande när man inser hur lite man egentligen behöver. Konsumtion är inte ett självändamål.
Kom ihåg att den som har barn dör aldrig på riktigt, utan lever vidare genom sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn som minnen, tankar, känslor och berättelser. Gör något meningsfullt av det.
Saknas efterlevande? Hitta något som är större än dig och engagera dig i det.
Bra tips! Tyvörr har jag ingen anhörig/partner som kan fixa resa. Att jag är väldigt självgående i livet kan vara en förklaring till Joakim-syndromet, behöver sällan kompromissa, gör som jag vill.
Det med kontot är smart! Jag har global index o Lysa men det mesta på sparkonto med ok ränta. Rädd förlora pengar på börsen. Är lite av trygghetsnarkoman oxå. Ska öppna ett spenderarkonto o sätta in lämplig summa varje månad!
Jag har bara skummat igenom tråden, men får en känsla av att du kanske tar för mycket risk iom att du känner en känsla av nästan ängslighet att pengarna kanske inte kommer finnas kvar.
det verkar vara en generationsgrej.
Mina föräldrar och alla deras vänner är likadana, förmögna men helt oförmögna att göra av med pengarna (varken spendera upp dem eller ge bort dem till sina barn).
För mig är det obegripligt och jag hoppas innerligt att när mina egna dörrar är 30 år gamla med barn och stabila förhållanden, så är jag villig att vara en möjliggörare för dem, framförallt vilken typ av boende de har råd med. Jag vill att mina barn och barnbarn skall växa upp i trygga och säkra områden, och dessa blir bara färre och färre och de kommer bara bli dyrare och dyrare.
Det svåra är inte att öppna kontot och sätta in pengar där. Det svåra är att sedan börja spendera dem…
Jag tror att du har ett val att göra:
Antingen accepterar att du är sparsam och därför får pengar över fast du lever ditt normala liv. Inget fel med det alls. Blir det för mycket pengar över kan du ju skänka bort dem till någon eller något.
Eller så jobbar du aktivt med att förändra dina vanor så att du unnar dig mer. Kanske tom med psykolog/KBT-hjälp.
Brottas själv med liknande ‘problem’. Ju bättre pengamaskin desto mer tydligt blir ‘problemet’ .
Jag skulle hälla upp en rejäl whisky en kväll och boka en resa i business class till någon destination du kan tänka dig att åka till, sen boka ett hotell på den orten som ser lite dyr ut, men inte överdrivet, kanske 2000 kr natten, skulle också boka en “limousin” lite finare taxi så någon står där med en skylt och väntar på dig på flygplatsen.
Älskar att tjäna pengar men har definitivt insett att jag mår mycket bättre om jag spendera lite också. Det säger jag trots att jag är konsult.
Bor i ett allt mer oroligt område och jag gör precis detta nu. Hjälper barn med kontantinsats till lägenhet i innerstan, så de kan känna sig aningen tryggare.
Ära till dig för det.
Jag har hört både från mina föräldrar och andra i deras ålder att de inte vill hjälpa till för att de vill att barnen skall lära sig att klara sig själva.
Men att ha 1M mer låst i ett boende som de fått av någon annan vet jag inte hur de påverkar deras självständighet. Framförallt om man redan har bevisat sin förmåga att hantera pengar, karriär, prioriteringar, familj osv?
Återigen, en generationsegenskap som jag uppfattar kontraproduktiv.
.