Diskussionen runt hur mycket pengar man kan hjälpa sina barn med är rörig. Men jag tycker att svaret på den frågan är olika beroende var i landet bostad letas.
Trots att jag känner igen mig i Farbror Joakim-syndromet och är snål mot mig själv, så väljer jag hellre att hjälpa mina barn än att göra tidig FIRE.
Det där är sådant man återgäldar när föräldrarna börjar bli gamla sedan.
vem ska återgälda vem? 
Lagom tills de egna barnen flyttar ut får man “curla” sina gamla föräldrar istället.
Det ligger mer i begreppet att bli barn på nytt än det först kan tyckas.
Så kan det vara, men tänker också på en stackars (i princip bostadslös) fattigpensionär (som en gång inte alls var så fattig) och som hjälpte sina barn med eget fint köpt boende i Stockholm. Barnen har däremot därefter inte alls velat ha något att göra med människan och helt och hållet skurit av sin förälder.
Ingenting är säkert och man vet i slutändan inte alls hur det går, ens med relationen mellan förälder och barn, hur bra det än varit och hur mycket eller lite ekonomisk hjälp man än fått.
Kommer också nu att tänka på en jag delade fritidsintresse med förr, som var i processen att skaffa barn och berättade att anledningen var rädslan för att bli gammal och ensam. - men det finns ju inget som säger att det inte kommer att hända ändå.
Så sammanfattningsvis, tidigare god relation är ingen garanti för framtida god relation.
Sant! Jag ska sätta igång att göra en långtidsbudget för hur göra av med pengar. Kanske 20 årsplan. Då blir det tydligt hur mkt jag faktiskt kan spendera varje år så jag kan dö med ett rikt liv men inte jättemycket på kontot.
Försök skaffa en partner! Att spendera pengar tillsammans med någon annan är mycket roligare än att göra det själv. Gärna en dam med barn, då lovar jag att det finns massor med hål att stoppa pengarna i.
Jag känner igen problemet. Vi har också lidigt av det och gör det nog till viss del fortfarande. Men alla omställningar i livet är (och kanske ska vara) lite jobbiga. Man kanske får se det som en resa snarare än att kräva av sig själv att man ska vara fix & färdig när man går. Någon gång måste man ju lämna arbetslivet tänker jag så varför inte göra det proaktivt 
Klart det är en omställning att efter ett långt arbetsliv inte ha ett jobb att gå till med struktur, regler och krav. Likaså att inte ha en månadsinkomst och sparande.
Det som vände för mig var när jag började klura på ”är ett sparande på XXX tusen värt all den tid och energi jag måste lägga på jobbet under nästa 5 år? Då är jag YY år gammal och har statistiskt sett ZZ år kvar i livet”. Oups! Nej inte för mig. Då började det vända och jag kände snarare en rastlöshet att dra pluggen snabbare. Nu nu nu 
Så det är vad vi gör vid slutet av året.
Mentalt har vi förberett oss på att vända sparandet till ”levandet”. Alltså om vi sparade XX tusen i månaden så har vi satt en budget på YY tusen i månaden som ska användas för att leva. Samma fenomen som att spara. Bara det motsatta. Tar ett tag att vänja sig men som tankemodell har det funkat för oss.
Att gå ner i tid tyckte jag också var riktigt bra. Att vänja sig av med att vara i loppet så att säga. Ger en också tid för mer reflektion mht till ovan. Om man ändrar sig kan man förhoppningsvis gå upp i tid igen. Ger en också tid, om man trivs, att hitta andra grejer som ger en energi och glädje att göra istället för att gå till jobbet. Plötsligt stod jag där en dag, ute på stan med en massa fler planer för dagen när jag plötlsigt kom på ”Å jädrans! Det går ju inte. Måste ju hem och jobba. Det hade jag helt glömt”. Då visste jag att det var dags att avveckla arbetslivet
Å andra sidan har jag en kompis som vill jobba riktigt långt förbi pensionsåldern. Jamen det är väl bra tänker jag. Han lever för jobbet och trivs kanon så det är ju bara att köra på.
Snart slut på ranten 
Bara en tanke till. Det är helt du som bestämmer. Gillar du ditt jobb och att tjäna/spara pengar så är det kanske rätt för dig. Ha en plan för vad som ska hända med pengarna den dagen du ställer tofflorna. Att de går via testamente till något nyttigt som är viktigt för dig. Det är väl det enda rådet jag skulle ge.
One size does NOT fit all 
/ End of rant
Samma här även om jag är äldre. När sonen var flygfärdig sålde jag radhuset och så köpte vi två lägenheter i samma BRF närmare stan. Sonen hade aldrig haft råd att köpa något eget inte ens längsta pendelavstånd från Stockholm med sin lön (jobbade i Stockholm) och hyresrätter under 10 tusen/månad är sällsynta. Jag har “lånat” ut en mille till hans insats och står som medlåntagare på hans lån. För mig är det en no-brainer men jag har många gånger hört att jag curlar bort honom och att han själv måste lösa situationen. Livet är tillräckligt tufft ändå ibland. Kan jag som förälder hjälpa till/underlätta så gör jag det gärna. Varför ska jag lägga pengar på hög om jag inte har behov av dem.
Wow, så himla härligt! Jag är i samma process men går från heltid till “jag jobbar när jag vill-tid”! Utmaning från mig har varit att ställa om från att vara en supersparare till att vara någon som istället börjar spendera pengar. I mitt fall har Ramit Sethis “guiltfree spending”-budgeterandet hjälpt mig. Men det kommer fortfarande in mer pengar än det går ut, men så länge jag är nöjd är det inget problem.
Tack! Jag är faktiskt rätt trött på att jobba så det är bara pengasamlandet som får mig att stanna kvar. Jobba mindre är inte lockande. Dels då jag är en antingen eller människa, dels att jag vill vara helt fri, kunna boka en spontanresa utan att behöva be chefen om lov.
Tycker du har många bra tankar! Tar verkligen till mig dem.
Hur har ditt sparande sett ut över åren? Tänker att om man fokuserat hårt på investerande i många år är det kanske inte så lätt att bara börja slappa helt plötsligt, resa i första klass och äta oxfilé och skaldjursplatå på Riche tre gånger i veckan.
Började spara som 25-åring och har sedan dess gått igång på själva fenomenet att se pengar växa. Sedan flera år sparat runt 25 procent av lönen. Unnar mig dock resor, god mat, föreställningar mm. Köper mycket kläder av bra kvalitet o älskar handla inredning. Har ingen bil. Vuxet barn med bra utbildning o inkomst. Är jävligt småsnål. Kollar priser på livsmedel och 2 kr rea på äggkartongen känns som ett kap. Har nog sedan 25-årsåldern känt ångest av att se pengar gå förlorade. Det måste kännas oerhört meningsfullt om det ska vara värt det. En exklusiv möbel som jag kan ha i 30 år känns t ex värt pengarna medan en resa som jag inte vet hur den blir i slutändan känns läskigt att lägga pengar på.
Jag har satt mål på sparande. När jag uppnår ett visst mål, så unnar jag mig 10% av det. Ju mer jag sparat. Ju mer är dom 10% värda. Man måste kunna ge sig själv belöningar. Pengar är endån till för att leva i slutändan. Kan inte ta med dem ner i graven.
Låter som att du ska göra en uttagsplan? Hur vill du leva ditt liv framöver och hur mycket behöver du för att få det livet att gå runt varje månad? Tycker själv det är trevligt att vara lite småsnål i vardagen och kommer nog alltid vara det😄
Smart, det tipset tar jag definitivt med i verktygslådan!
Yes! Uttagsplan är en superidé! Älskar att göra budgetplaner i excel, struktur och mål! Bara byta spar mot utgift!
Frågan är om du längtar från eller till något? Kanske måste du klura mer på hur livet utan jobb ska se ut så att det blir tillräckligt attraktivt? Att bara sluta jobba kan ju också vara lite trist, de flesta mår bra av att få den bekräftelse och den utmaning som ett jobb kan innehålla. Så på nåt sätt måste man hitta andra sätt att känna sig lite behövd och utmanad. Att bara såsa runt blir antagligen inte så givande i längden.
Du förlorar pengar varje månad pga inflationen även om ditt nominella ökar lite pga av räntan. Jag hade lagt all ny sparande på globala indexfonder i och med att du har det mesta på sparkontot.
Ja så är det verkligen! Jag har stort bekräftelsebehov och är kompetent i det jag gör på jobbet så blir en stor skillnad. Planen är att gå kurser, vandra en hel del, fixa inredningsprojekt hemma och resa. Kanske även börja leta efter en trevlig särbo som jag kan göra en del av detta med. Har även vänner som är pensionärer.
Tycker definitely att du ska ta tag i tankegången för att lösa din knut då. Sitta kvar på ett jobb bara för pengarna när du samtidigt helt klart verkar vilja göra andra grejer … well, inte bra i långa loppet tror jag. Hoppas några av verktygen / tankegångarna kan hjälpa dig till en start åtminstone
Ha ha copy paste på den tankegången. ”Spara på tändstickorna och slösa på champagnen” som min bror sa. Dvs snåla på onödiga kostnader och slösa på det man tycker är kul. ”Value for money” kallar väl andra det. Helt normalt i min bok 