Känner igen mig här, sparandet har blivit nått som “måste göras” och att röra besparingarna är ett big “no-no”
Sparar 1/3 av min lön och just nu pga lite bilrep, glasögon mm så är det lite tufft o jag känner att jag lever väldigt snålt. . men kan ändå inte förmå mig att hoppa över sparandet en månade eller “låna av besparingarna”
Känns lite som sparandet har blivit en kostnad på samma sätt som hyra, lån mm.
Och det känns också som ju större summan på ISK blir ju svårare är det att röra den. .
1 gillning
Visst är budgetplaner det absolut bästa som finns ? Älskar dom. Har hur många flikar som helst i mina excelark, budget, utdelning, fonder, balansrapporter , antal aktier i olika företag, hur framtidens kassaflöden kan se ut.
2 gillningar
Har inte läst alla svar, så detta tips har någon kanske redan nämnt.
-
Gör en budget.
Hur mycket behöver du det närmaste halvåret/året och de närmaste två året.
Den summan du kommer fram till bör du ha på ett vanligt buffert-konto (inte placerat).
Lägg till att du får pension utbetald (tjänstepension från 55 år)
Det du har placerat bör rimligtvis öka i värde, se den avkastningen blir att spendera av senare. Att fylla på ”buffert-kontot” med. -
Vad ska du göra när du inte jobbar? Har fått frågan ett otal gånger; hur får du dagarna att gå? De går av sig själv, men fyll de med något meningsfullt.
-
Blir det tråkigt eller fattigt kan du alltid ta ett jobb igen. Är du osäker på att säga upp dig, kan du säkert ta tjänstledigt en period. Så har du inte stängt dörren helt.
Att gå ner i tid är en mjukare övergång.
Lycka till
Ps. Har inte ångrat mig ens en sekund sedan jag slutade jobba för 1,5 år sedan.
4 gillningar
Inget fel att spara om man känner för det. Sen skulle jag nog inte räkna med arvet innan det har inträffat.
Nä det är just så jag känner. Är enda arvingen men vill ha pengarna på kontot innan jag vågar räkna med dem.
Köpte solcellslampor för 15 kronor som gick sönder och försökte laga dem.
Det finns många Joakim och jag vill leva ekonomiskt trots att jag inte behöver det
1 gillning
Reality check: att spara 1/3 av sin lön är inte att ha det “lite tufft”.
7 gillningar
Huvudfrågan är väl om du är nöjd med hur du lever idag. Att bränna mer pengar än man behöver för att vara nöjd är i mitt tycke inte så givande.
När jag var yngre jobbade jag dubbla jobb och levde väldigt enkelt, dock hade jag ingen önskan om mer och tackade nej till billiga resor med kompisar etc.
Idag är jag i ett annat läge och sparar inte ens en femtedel av då. Hade jag fått 10k mer per månad hade jag lätt kunna lägga 5k av dessa på saker som skulle göra mit liv ”bättre”.
En övning jag gör ibland är att anta att världen går under om ett år. Vad skulle jag då ångra/önska jag hade gjort. Kanske inte rimligt att direkt åka jorden runt, men någon resa/köpt en MC/bott utomlands etc faktiskt kan vara rimligt.
4 gillningar
När man går i dessa banor och tänker på pengar hela tiden och sitt sparande, har alltid undrat - är ens värsta mardröm att pengarna försvinner på något sätt, går ner i värde, att någon tar dem etc? Kan tänka mig att ju mer pengar man har, desto mer paranoid blir man (jag är fattig som en kyrkråtta just nu så har aldrig haft det problemet).
Ni som är rika, hur skulle ni reagera ifall tex en släkting/partner förskingrade era sparpengar?
Givetvis är det så…men hela poängen är om man “tvingar” sig att fortsätta spara på den nivån o inte vill röra pengarna så gör jag det tuffare för mig själv än jag kanske borde.
Sparar på max vad jag klarar o det gör det tuffare att leva än det borde vara…samtidigt får man en hård disciplin att inte “fuska” o spara mindre bara för att det blir lite tight vissa månader
2 gillningar
Jag är på intet sätt stenrik men min oro ligger främst i att inte ha tillräckligt med pengar för att kunna köpa det jag vill, stort som smått. Krasst vet jag att jag har pengar så jag kan leva gott på dem i 30 år till. Är rädd att något oförutsett ska hända sm gör att jag inte kan spendera som jag vill. Om en släkting skulle sno mina pengar blir det att koppla in jurist och se till att jag får tillbaka dem till varje pris.
Känner mig inte rik men har lite besparingar o det växer på bra. . jag är definitivt mest rädd för att man sparar o kämpar på under LÅNG tid o sen aldrig får chansen att njuta av det pga sjukdom eller dödsfall. .
Så det där att inte börja ta på besparingarna för tidigt så det tar slut. . eller då att aldrig ens hinna ta på dom alls är nått som jag funderar på OFTA
4 gillningar
Det handlar om " en inre trygghets känsla " förmodligen var det otryggt i din barndom. Jag är likadan, är beroende av att ha minst en miljon på kontot. ( Har gått många år i terapi för min inre skräck av att bli bortlämnad i tidig ålder. ) Viktigt att ha någon att dela livet med. Mvh Stefan
2 gillningar
Känns långsökt. Tror knappast att jag känner någon som vet hur den skulle göra det även om den ville.
Japp så är det! Otrygg barndom, två förluster av nära på dramatiskt sätt. Har även haft extremt svårt att avsluta två längre förhållanden trots att de varit eländiga på slutet och jag könt mig kvävd. Får panik av känslan att förlora både människor och pengar!
Vågar inte träffa ngn partner pga rädslan att bli kvävd och fast och inte klara av att göra slut om det känns fel. Samma med pengar, så rädd att bli fattig, att ngn ska ta pengarna ifrån mig, så ju mer jag har, desto mer har jag chans att behålla om ngt händer och jag förlorar en del.
1 gillning
Svårt och veta när man börjar använda sina pengar istället för bara spara.
Men för mig har det alltid handlat om friheten och tryggheten att kunna bestämma över min egen tid, mer än köpa något.
1 gillning
Jag har två bekanta som har samma typ av “problem” som du:
Bekant 1, höll på att bygga ett (fantastiskt) hus i över 8 år, samtidigt som han lät sin fru och två små barn bo i byggkaos under sista halvan av byggandet. Under hela byggprocessen pratade han om att ha stora fester, sällskap, matlagningskvällar, osv. Han ville leva drömlivet. Dagen efter huset var klart efter la han ut det till försäljning och flyttade in med familjen i nästa byggprojekt.
Bekant 2, har jobbat i över 40 år. 25 av dessa har har han även haft ett jobb ytterligare på kvällstid. Under hela sin arbetstid har han inte köpt en enda “onödig” sak. Allt, verkligen allt har han själv ifrågasatt om han behöver. Alla pengar han sparat har i princip enbart satts in på räntekonton. Han är nu över 80 år, bor i ett obelånat hus, har en förmögenhet som är i närheten av 8-siffrig. Ändå vill/kan han fortfarande inte köpa något. Han har t.ex. en bil från 90-talet som fungerar “hur bra som helst”.
För bekant 1 handlar det inte om att leva ett framtida drömliv. Han vill hålla på att bygga. Det är projektet som är det viktiga, inte produkten.
För min bekant 2 handlar det inte om att ha råd att leva, utan om att inte spendera. Hela hans liv har gått ut på att leva så snålt som möjligt och så länge han gör det så är han lycklig.
Jag tänker att du ska fundera på vad som gör dig lycklig? Är det att lägga pengar på hög? Ja, då är det bara att fortsätta med det. Du ska inte ändra på dig för att alla andra säger det. Om du inte får en kick av att resa, köpa ny bil, eller nya kläder, gör inte det.
Skulle något oförutsett hända i ditt liv (t.ex. sjukdom) så kan du vara trygg i att du klarar dig.
Kör på och gör precis som du vill, säger jag! 
6 gillningar
Så tänkvärt! Jag är på väg att bli som din vän nr 2 men när jag analyserar mig själv så vill jag faktiskt njuta av att resa och köpa fina grejer så jag måste jobba på att få pengasamlandet att minska. Din vän nr 1 har jag full förståelse för men det verkar ju som att han lurar både sig själv och sina nära. Varför inte vara erkänna att det är projekten som är hens drivkraft? Har du ifrågasatt det och vad var svaret i s f?
Oja, vi har pratat mycket om det! Han accepterar det och förstår att det är hans drivkraft. Hans pappa var likadan (=värre 
)
När han pratar om fester och annat, så handlar det inte om att han ska ha det så, utan han möjliggör för någon annan att leva sitt drömliv genom att bygga ett fint hus.
Jag tycker att du ska kan söka upp en terapeut eller psykolog. Inte nödvändigtvis för att förändra ditt beteende, utan för att du ska få hjälp att förstå vad som är viktigt för dig. Ibland kan det vara nyttigt att se sig själv genom någon annans ögon. 
2 gillningar
Jag förlorade min familj med 3 barn 1990 och hade en hög position på volvo. Blev fullständigt utbränd. Sa upp mig och levde på pasta i 17 år och gick i terapi. Jag skaffade mig under tiden tjej kompisar och efter dessa 17 år via dom så träffade jag min nuvarande fru. Pub liv och liknande hjälpte ingenting. Terapi och lev på som vanligt så löser det sig. Men livet är tufft så det gäller att inte ge upp.
9 gillningar